Distgiss 2023

 

Ovan: Rootmoset i inledning av drabbningen på Donners event 21 januari 2023. 

Tidigt på eftermiddagen 21 januari 2023, framåt 13, så samlades Rootmoset för första gången i år för att bocka av ett Distgiss som, i röran efter pandemierna, blivit förlagt till januari. Vi var vid ganska gott mod och hade tränat på lite olika delar av den hårdare musiken. Dock var vi kanske lite oroliga för att det skulle mycket likartad ”brötmusik” där man inte kan skilja sångarna åt men arrangörerna hade skrivit ett meddelande om att det skulle bli varierat så vi lät oss nöja med det. Ett gäng riktiga veteraner under namnet Tungur Malmur III var arrangörer vid detta giss. 

Det blev en del olika rundor och utan att förlora mig i detaljer ska jag bara ta lite roliga inslag från dessa. Runda ett hade det gotlandsklingande namnet ”Gräve” och jag sa med en gång att ”Digging the Grave” med Faith no More nog kommer med. Det gjorde den mycket riktigt vilket Kjelle och jag med en gång konstaterade med en blick på varandra. Varför vi på slutet blåste Grave utan att ens kunna skylla på högt intag av öl är för mig totalt obegripligt.

Andra rundan ”Doom” tyckte jag var väldigt trevlig och det är ju en genre jag borde lyssna in mig ännu mer på även om jag delvis redan gjort det. Vi hade inga problem med Candlemass och det var gott att höra Cathedral's ”Hopkins (the Witchfinder General)” som är från en av de skivor inom genren som jag kanske lyssnat mest på. Men vi blåste Electric Wizard trots att Tomas trodde att han egentligen borde ha lite koll på dem.

Runda tre var punk och vi satte X-Ray Spex bara på sången. Den här gången mindes vid Risken finns (som vi en gång blåste på grund av tillfällig förvirring) och den enda låt med Blink-182 som jag egentligen kan spelades också. Runda fyra var schlager men dock med tonvikt på de hårdrocksband som deltagit och här var det bara att bocka av utifrån uteslutningsmetoden. Bland låtarna från olika decennier precis innan var jag nära att blåsa ”War Eternal” med Arch Enemy, kanske den skiva jag lyssnat på mest innan gisset. Jag började inse att vi satt lite i ”radioskugga” (vilket enstaka gånger hänt förr) då vi inte hörde exempelvis sången klokt och hade svårt ta även sådant vi normalt ska ta i sömnen. Och, nej, inte heller här kunde vi skylla på öl. I femte omgången, Svenskt, blåste vi på så vis Sabatons ”Carolus Rex” (som jag hörde live 2 februari) då det jag hörde lät... annorlunda. Överlag var kategori ”svenskt” ganska svår för oss. Överlag var dock Kenneth nöjd eftersom han plockade lite udda grejer under resans gång. 

Vi klarade oss hyggligt på sjätte rundan, intron, och i sjunda omgången, ”raprock”, så var vi i det närmaste stolta över att blåsa Kid Rock. Åttonde rundan, ”Hair/Sleaze” var ganska behaglig. Inser dock att minnet var lite diffust i nionde kategorin 1 + 1 men kan säga att den ganska gick komfortabelt åt helvete. På slutet började vi överlag sagga till följd av en kombination av trötthet, öl och allmän uppgivenhet. Även om det inte var dödsmetal i var och varannan låt så blev det hyggligt mycket ”bröööööl” där vi bara satt och sa ”Öh, ja, vem ska vi välja?”

Kategori tio, tyskt, var JÄTTESVÅR och flera namn hade vi inte ens hört när vi fick facit. Elfte kategorin, disco”, gick sådär. Vi klarade oss ganska bra i andra rundan av intron i omgång 12 och där ingick även ”agnarna från vetet”. Vi blåste en låt med Prong som jag normalt skulle ha tagit men jag hörde inte vad som sjöngs. Retfullt nu när Prong till sist kommer. I trettonde och sista kategorin, thrash, klarade vi oss ganska bra (och det hade väl varit fan annars) medan vi sedan rundade av med att mosa den andra halvan av denna vända, covers. Vi var vid det laget ganska slut och även ganska nerstämda över resultatet, en förnedrande 22:a plats som kan ha varit vår sämsta placering någonsin i en större tävling. Vi fick även några omvälvande besked från producent Örjan om att han ställer in försöket med rekordtävling i vår arena, flyttar från ön samt även ställer in höstens tävlingar. Det var lite att ta in, för att uttrycka det milt.

Kjelle och Tomas var trötta och försvann ganska omgående i en taxi som ringts in för ändamålet. Kenneth och jag lommade, tillsammans med några andra nattugglor, upp till Bageriet där vi sammanfattade aftonen över (ännu) en öl. Det var egentligen bara att konstatera att det hade gått åt helvete och att det är nya tag som gäller. Vi tror ändå inte vi ska bli sämre än plats 22 i framtiden. Hoppet är som bekant det sista som överger människan. Annars som alltid ett proffsigt evenemang med god blandning men kanske ändå lite för mycket likartad ”brölmusik” för vår smak bland nyare decennier. Men vi vet också hur svårt det är att göra giss som gör alla nöjda så vi klagar inte.