Popaganda 2015

Så har jag alltså avslutat sommaren med att i dagarna två besöka den trevliga Popaganda-festivalen även om andra dagen blev lite avsnoppad på grund av en annalkande förkylning. Jag kom i ganska god tid till festivalområdet efter att ha ätit en god middag och väntade utanför tillsammans med... öh, alla ungdomar. Fick mitt armband och släpptes in precis som vanligt. Hann sitta en stund innan Beatrice Eli körde en skön show med en del svängiga låtar och dansare på slutet. Efter det följde lite R'n'B med Sabina Ddumba innan det blev uppvisning av Stockholms konstsim herr. Kikade lite på rapparen Angel Haze (som enligt programmet 2013 ska ha varit på plats men jag minns dock inte att jag sett henne då) och sedan en stunds listpop med Tove Styrke.

Sedan kom dagens första höjdpunkt i och med Robyn och hennes nya band La Bagatelle Magique. Tydligen hade Christian Falk också ingått i bandet till en början innan sjukdomen tog över. Det blev en dansant föreställning med tunga beats och det var oerhört skönt att se Robyn (som nu kapat den vedervärdiga hockeyfrillan) göra HELT nya låtar utan att köra en enda av sina välkända hits. Faktiskt oerhört kaxigt och befriande samtidigt som jag på sätt och vis inte hade några förväntningar alls utan var beredd på vad som helst. För övrigt var hon klädd som på ett Rave från 90-talet. Nostalgi? Påminner mig om att det nu var närmare 20 år sedan jag och mina festivalvänner nonchalant låg i gräset och genomled Robyns dåvarande liveset på Lollipopfestivalen och tyckte att det inte kunde bli så mycket mesigare. Men tiden går.

Ytterligare en höjdpunkt följde direkt efteråt med Elliphant som körde ett intensivt men komprimerat set (det enda negativa med Popaganda är just att schemat verkar så packat så artisterna i princip står och tittar på klockan medan de kör). Hon rev av en del nytt men även flera goda nummer från albumet "A Good Idea" och den självbetitlade debut-EP:n. Mot slutet av konserten umgicks jag med en gammal god väninna som jobbade på festivalen. Tog det därefter lite lugnt inför Bob Hund och lyssnade mest på James Blake från läktaren vilket fungerade fint med tanke på hans lite vemodiga dansmusik. Kollade lite slappt på ett för all del småroligt brittisk soulband vid namn Jungle.

Därefter avslutades kvällen magnifikt med Bob Hund som jag senast (enligt mina annaler) såg 10 augusti 1998. De var i väldigt fin form och Thomas Öberg var galen som alltid och hoppade och for på högtalarna och körde det där mellansnacket som är en blandning av komik och djupaste allvar. Många nya låtar avverkades men även många klassiker flätades in i livesetet. Fast numera hade man dock spolat exempelvis "Allt på ett kort", "Dusseldorf" och "Istället för musik: förvirring". "Harduingetmankandansatill?" lyfte tyvärr inte riktigt live jämfört med studioversionen, vilket är ovanligt (särskilt då vi talar Bob Hund). Lämnade nöjd området till tonerna av "Ett fall och en lösning". Dock lite öm i halsen...

...och mycket riktigt hade jag känning av en förkylning med den mest irriterande fasen, halsont, dagen därpå. Tog det i alla fall lugnt och kunde ändå äta en lagom mild lunch (röding) och prata med en genomtrevlig servitris i ett par timmar på ett lugnt ställe innan jag inledde min andra festivaldag som faktiskt blev en smula avslagen och då inte enbart på grund av min förkylning.

Till att börja med kändes det lite småtråkigt och provinsiellt att man hela dagen hade idel svenska artister med ett undantag (danska MÖ). Hade ju gärna sett något coolt brittiskt, exempelvis Palma Violets eller SBTRKT. Sedan var det väl heller inte riktigt, riktigt så kul artister. Först ut var Joel Alme som för all del inte är så originell men dock bjöd på en energisk dos av ung Springsteen med låtar som live lyfte rejält jämfört med studioversionerna. Blev ju mest låtar från den nya svenskspråkiga plattan. Och killen är ju trevlig och ödmjuk. Efter det följde ett band vid namn Urban Cone som jag faktiskt i skrivande stund glömt bort hur de lät (och jag tänker inte fuska genom att läsa om dem för att friska upp minnet). Jag minns faktiskt inte vad de spelade för musik överhuvud. Antar dock att jag såg dem. Slog emellan med ny simuppvisning. Satt sedan, lite hängig, på läktaren och kikade på Amason som retade upp mig genom att mitt i den sköna proggen köra en icke-ironisk cover på den jävla "I Want to Know What Live Is". Dessa förbannade relativistiska hipsters!

Kollade bara lite grann på rapparen Mapei och sparade mig till Shout Out Louds, som var i fin form med sin patenterade Cure-rock. Det rakade upp de mest kända låtarna från plattorna och fick fart på publiken. Såg sedan då MÖ som nog ändå var en aning tamare än sist jag såg henne. Satt sedan mest på läktaren och läste medan Lorentz drog ett set med mycket autotune och lunkande låtar som då och då avbröts av någon basrökare. Kände mig nu rejält hängig och frös även men kollade in Laakso innan jag bröt upp. Redan min ursprungliga plan hade varit att bara kolla lite snabbt på Seinabo Sey men nu orkade jag inte det utan hade en Galenskaparna-låt snurrande i mitt huvud ("Säng, säng, säng"). Hann i ett gathörn växla några ord med en väninna som varit på teater och slank sedan snabbt som ögat hem till min systers lägenhet samtidigt som jag stängde dörren till sommaren 2015.