The Who, den kvartett som bestod av Roger Daltrey, Pete Townshend, John Entwistle och Keith Moon, gjorde sin näst sista spelning på Gaumont State Theatre i Kilburn, norra London, 15 december 1977. Bandet hade då inte stått på scen tillsammans sedan oktober 1976. De hade överhuvudtaget sällan träffats under det dryga år som gått. Keith Moon, uppsvullen av sprit och droger, var i dålig form. Townshend var å sin sida på dåligt humör, särskilt med tanke på att konserten skulle filmas för den kommande dokumentären "The Kids Are Alright". Konserten kom aldrig att användas.
Vad man får se är ett band som tekniskt sett är ganska slabbiga (även med The Who-mått mätt) även om de försöker lägga sin vanliga energi i låtarna. Man öser raskt igenom en del gamla hits som uppvärmning och redan efter några låtar syns det tydligt hur Townshend tappar humöret då han börjar slå omkring sig och riva ned saker som står på högtalaren bakom honom. Hela tiden ser han förbannad ut även om han också ser ut som en man som försöker rädda sig ur en besvärlig situation genom att ändå göra sitt bästa.
Daltrey lunkar runt på scenen under låtarna medan Entwistle ser lika nollställd ut som någonsin. Moon är strålande om man jämför med vilken annan trummis som helst. Jämför man däremot Moon med Moon så syns det att mannen kämpar bakom trumsetet och inte riktigt gör saker lika lekande lätt längre. Men likväl var en fet och försupen Moon mer roande än de flesta trummisar. Det är även han som räddar situationen när spelordningen kollapsar i mitten av konserten genom att "sjunga" numret "Tommy's Holiday Camp", troligen för att vinna tid.
Strax innan dess har Townshend fräst, med adress till filmaren Jerry Stein: "Well, this wasn't fuckin' worth filming, Stein! Might as Well Send the Cameramen Home!" En stund senare, medan bandet fortfarande förvirrat diskuterar vilka låtar de ska spela väser han till publiken: "There's a guitar up here if any bigmouth little git wants to take it off me". Publiken bestod delvis av unga punkare av vilka några säkerligen hånat Townshend från scenkanten, även om det inte syns särskilt bra på filmen. Denna gång räddar Daltrey situationen genom att presentera Eddie Cochrans "Summertime Blues", en låt som sitter i ryggmärgen på bandet. Man river sen igenom några välkända covers och lyckas mot slutet framföra den helt nya "Who Are You" innan man (förstås) avslutar med "Won't Get Fooled Again". Det ska tydligen ha blivit slagsmål i omklädningsrummet efteråt, även om det är oklart vilka som var inblandade.
Kort och gott: som konsert ett ganska slabbigt och förvirrat framträdande. Som rockkonst däremot ett storslaget exempel på hur aggression och förvirring ofta skapar stora musikaliska stunder. Fast riktigt så såg inte The Who på saken i december 1977. Man spelade rentav in en ny konsert (den sista med Moon) i Shepperton Studios i maj 1978 (med samma kläder och allt) varav delar kom att släppas på "The Kids Are Alright". Denna konsert hamnade dock i arkiv och kom inte att släppas förrän 18 november 2008, långt över 30 år efter inspelningen. En kulturgärning av mått, onekligen. DVD:n innehåller även en (något uselt filmad men intressant) konsert från London 14 december 1969, då man framför det mesta av "Tommy". Mycket musik för pengarna.
måndag 19 januari 2009
onsdag 14 januari 2009
Front 242!
...eller hur Rootmosets yngsting gick på synthkonsert. Ja, det erkänns, undertecknad har varit svårt nere i synthträsket men å andra sidan värvades jag en gång till laget därför att mannen som rekommenderade mig tyckte att "de behöver nog någon som kan sån där konstig musik". Och här följer min skakande rapport, en gammal synthares bekännelser:
Helgen blev hektisk men väldigt trevlig då jag under ganska improviserade former hastade iväg till Malmö för att se Front 242, de gamla synthhjältarna som jag ju inte hade sett på hela 15 år. Det var för övrigt i min ungdoms ljuva tid, på Hultsfredsfestivalen 1993. Visserligen har Front sedan dess gett ut en och annan platta (men mest remixer och liveplattor samt en enda studioplatta som egentligen mest kändes som något man bara suttit och lekt ihop) samt turnerat men alla medlemmar har inte alltid varit med. Det kändes nu lite som de var på väg tillbaka. Som om synthen var på väg tillbaka. Var egentligen ruskigt förkyld och orkade utöver konsert mest hänga hos min syster även om vi gjorde en och annan utflykt. KB ligger dessutom bara fem minuters gångväg från syrran.
Angående spelningen kan jag säga att jag inte på nästan 10 år sett så många synthare samlade i en och samma lokal. Ja, jag minns faktiskt inte något liknande sedan jag var på en sista större synthfest i... januari... 1999 (herregud, 10 år sen!). Där fanns två kategorier i grova drag: unga personer med väldigt "synthigt" utseende samt personer i min egen ålder som såg mer ordinära ut, d.v.s. de orkar numera inte spöka ut sig alltför mycket. Men de verkade däremot kunna låtarna utan och innan. Delvis visste jag ju vad som komma skulle när bandet öste igång med "Modern Angel" från en av de sista riktiga plattorna de släppte 1993. Samma låt som de öppnat med på alla senare turnéer att döma av de många bootlegs jag lyssnat på. På så vis var konsertsetet något så när förutsägbart.
Man klämde dock in en del roliga låtar som jag aldrig hört spelas live förut, ens på skiva eller video. Och "Take One" var urlänge sedan jag hörde dem göra. "Kampfbereit" har jag möjligen hört på någon mycket gammal liveinspelning men är faktiskt inte säker. De körde även en del låtar som jag inte kände igen (nytt?) men tyvärr var dessa låtar ofta rätt svaga och jag hoppas att det endast berodde på att de var i lite halvfärdigt stadium. Mot slutet lyfte närmast taket när man körde "Headhunter" innan man gick av första gången. Sen kom man in och körde "Kampfbereit", "Until Death Us Do Part" (med en bystig svensk tjej dansande kring Jean-Luc de Meyer) samt, givetvis, "Punish Your Machine" som obligatoriskt avslutningsnummer.
Sällan har jag på en spelning stått och tittat så mycket på mixerbordet, för övrigt. Jag visste ju att den knubbige, flintskallige och glasögonprydde mannen som äntrade båset inte var vilken ljudtekniker som helst utan Daniel Bressanutti, bandets grundare och anmärkningsvärt diskrete ledare som under en period troligen var helt okänd för merparten av fansen eftersom han inte ens framträdde på bild tillsammans med de tre män som framträder på scenen. Ett klart anmärkningsvärt drag hos denna grupp. Mellan två låtar sade Jean-Luc för övrigt "15 years, thanks for waiting" vilket på något vis signalerade att Front var tillbaka och rentav synthen som sådan. Att döma av de många flyers med kommande konserter (bl.a. med Die Krupps och The Klinik) som delades ut så verkar en revival vara på gång. Kul.
Annars spenderades helgen med utflykter även om jag mest satt och glodde i bilen. Men nu har jag i alla fall sett Österlen samt ännu en gång Ystad, även om där var svinkallt. I övrigt tillbringade man mycket tid på soffan i systers lägenhet där man kollade på film. På tåget på hemresan träffade jag även en helt bisarr person som kallade sig "Rolling Stones-Janne" och som tydligen varit med i Filip och Fredriks "100 höjdare" (vilket intygades av andra passagerare). En runt 50-årig man med läppstift (för all del ett tunt lager), nagellack och en massa Stones-attribut märktes ganska väl. Dessutom kunde han både prata och dricka öl i ett förbluffande högt tempo. Men min resa gick därmed lite fortare. Och efter denna helg har "Oxveckan" (d.v.s inga storhelger fram till påsk) på allvar börjat. Men om 14 dagar är det rockskallen! Be there!
Helgen blev hektisk men väldigt trevlig då jag under ganska improviserade former hastade iväg till Malmö för att se Front 242, de gamla synthhjältarna som jag ju inte hade sett på hela 15 år. Det var för övrigt i min ungdoms ljuva tid, på Hultsfredsfestivalen 1993. Visserligen har Front sedan dess gett ut en och annan platta (men mest remixer och liveplattor samt en enda studioplatta som egentligen mest kändes som något man bara suttit och lekt ihop) samt turnerat men alla medlemmar har inte alltid varit med. Det kändes nu lite som de var på väg tillbaka. Som om synthen var på väg tillbaka. Var egentligen ruskigt förkyld och orkade utöver konsert mest hänga hos min syster även om vi gjorde en och annan utflykt. KB ligger dessutom bara fem minuters gångväg från syrran.
Angående spelningen kan jag säga att jag inte på nästan 10 år sett så många synthare samlade i en och samma lokal. Ja, jag minns faktiskt inte något liknande sedan jag var på en sista större synthfest i... januari... 1999 (herregud, 10 år sen!). Där fanns två kategorier i grova drag: unga personer med väldigt "synthigt" utseende samt personer i min egen ålder som såg mer ordinära ut, d.v.s. de orkar numera inte spöka ut sig alltför mycket. Men de verkade däremot kunna låtarna utan och innan. Delvis visste jag ju vad som komma skulle när bandet öste igång med "Modern Angel" från en av de sista riktiga plattorna de släppte 1993. Samma låt som de öppnat med på alla senare turnéer att döma av de många bootlegs jag lyssnat på. På så vis var konsertsetet något så när förutsägbart.
Man klämde dock in en del roliga låtar som jag aldrig hört spelas live förut, ens på skiva eller video. Och "Take One" var urlänge sedan jag hörde dem göra. "Kampfbereit" har jag möjligen hört på någon mycket gammal liveinspelning men är faktiskt inte säker. De körde även en del låtar som jag inte kände igen (nytt?) men tyvärr var dessa låtar ofta rätt svaga och jag hoppas att det endast berodde på att de var i lite halvfärdigt stadium. Mot slutet lyfte närmast taket när man körde "Headhunter" innan man gick av första gången. Sen kom man in och körde "Kampfbereit", "Until Death Us Do Part" (med en bystig svensk tjej dansande kring Jean-Luc de Meyer) samt, givetvis, "Punish Your Machine" som obligatoriskt avslutningsnummer.
Sällan har jag på en spelning stått och tittat så mycket på mixerbordet, för övrigt. Jag visste ju att den knubbige, flintskallige och glasögonprydde mannen som äntrade båset inte var vilken ljudtekniker som helst utan Daniel Bressanutti, bandets grundare och anmärkningsvärt diskrete ledare som under en period troligen var helt okänd för merparten av fansen eftersom han inte ens framträdde på bild tillsammans med de tre män som framträder på scenen. Ett klart anmärkningsvärt drag hos denna grupp. Mellan två låtar sade Jean-Luc för övrigt "15 years, thanks for waiting" vilket på något vis signalerade att Front var tillbaka och rentav synthen som sådan. Att döma av de många flyers med kommande konserter (bl.a. med Die Krupps och The Klinik) som delades ut så verkar en revival vara på gång. Kul.
Annars spenderades helgen med utflykter även om jag mest satt och glodde i bilen. Men nu har jag i alla fall sett Österlen samt ännu en gång Ystad, även om där var svinkallt. I övrigt tillbringade man mycket tid på soffan i systers lägenhet där man kollade på film. På tåget på hemresan träffade jag även en helt bisarr person som kallade sig "Rolling Stones-Janne" och som tydligen varit med i Filip och Fredriks "100 höjdare" (vilket intygades av andra passagerare). En runt 50-årig man med läppstift (för all del ett tunt lager), nagellack och en massa Stones-attribut märktes ganska väl. Dessutom kunde han både prata och dricka öl i ett förbluffande högt tempo. Men min resa gick därmed lite fortare. Och efter denna helg har "Oxveckan" (d.v.s inga storhelger fram till påsk) på allvar börjat. Men om 14 dagar är det rockskallen! Be there!
onsdag 7 januari 2009
Revival eller grande finale på året!
Rootmoset lyckades ordna ett par trevliga samkväm under de hektiska mellandagarna. Om aftonen den 29:e samlades delar av oss till en liten tillställning. Kvällens hedersrootmosare var Johnny. Dieten utgjordes av öl och diskussionerna rörde sig kring avancerade saker som Stones engelska och amerikanska utgåvor (diskografin före 1967 är därmed lätt tvivelaktig, läs rörig), Stones Roses b-sidor samt om huruvida Kents "Vita spelning" var en klassiker eller ej. Vi lyckades även göra stan en smula.
Kvällen efter kom dock att innebära en stor triumf för Rootmoset (som ju i sanningens namn sett bättre dagar) då vi efter en hård kamp, med frågor inom genrer vi inte ens ansåg oss behärska särskilt bra, rodde hem andraplatsen i frågesporten på Creperiet. Vår bästa placering sedan 2002! Snyggt arrangerat, för övrigt!
Kvällen avrundades så med en härlig konsertkväll på Munkkällaren där två av Gotlands stoltheter, Antennas och Tony Clifton (båda numera i Stockholmsk exil) visade vad de gick för. Blev särskilt imponerade av det Roxy Music-inspirerade Antennas.
Kort och gott, en grande finale på musikåret 2008! Rock on!
Och så skänker vi en tanke till en vän i vår krets som blev sjuk i dagarna.
Kvällen efter kom dock att innebära en stor triumf för Rootmoset (som ju i sanningens namn sett bättre dagar) då vi efter en hård kamp, med frågor inom genrer vi inte ens ansåg oss behärska särskilt bra, rodde hem andraplatsen i frågesporten på Creperiet. Vår bästa placering sedan 2002! Snyggt arrangerat, för övrigt!
Kvällen avrundades så med en härlig konsertkväll på Munkkällaren där två av Gotlands stoltheter, Antennas och Tony Clifton (båda numera i Stockholmsk exil) visade vad de gick för. Blev särskilt imponerade av det Roxy Music-inspirerade Antennas.
Kort och gott, en grande finale på musikåret 2008! Rock on!
Och så skänker vi en tanke till en vän i vår krets som blev sjuk i dagarna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.jpg)