Recension: The Who's näst sista spelning.

The Who, den kvartett som bestod av Roger Daltrey, Pete Townshend, John Entwistle och Keith Moon, gjorde sin näst sista spelning på Gaumont State Theatre i Kilburn, norra London, 15 december 1977. Bandet hade då inte stått på scen tillsammans sedan oktober 1976. De hade överhuvudtaget sällan träffats under det dryga år som gått. Keith Moon, uppsvullen av sprit och droger, var i dålig form. Townshend var å sin sida på dåligt humör, särskilt med tanke på att konserten skulle filmas för den kommande dokumentären "The Kids Are Alright". Konserten kom aldrig att användas.

Vad man får se är ett band som tekniskt sett är ganska slabbiga (även med The Who-mått mätt) även om de försöker lägga sin vanliga energi i låtarna. Man öser raskt igenom en del gamla hits som uppvärmning och redan efter några låtar syns det tydligt hur Townshend tappar humöret då han börjar slå omkring sig och riva ned saker som står på högtalaren bakom honom. Hela tiden ser han förbannad ut även om han också ser ut som en man som försöker rädda sig ur en besvärlig situation genom att ändå göra sitt bästa.

Daltrey lunkar runt på scenen under låtarna medan Entwistle ser lika nollställd ut som någonsin. Moon är strålande om man jämför med vilken annan trummis som helst. Jämför man däremot Moon med Moon så syns det att mannen kämpar bakom trumsetet och inte riktigt gör saker lika lekande lätt längre. Men likväl var en fet och försupen Moon mer roande än de flesta trummisar. Det är även han som räddar situationen när spelordningen kollapsar i mitten av konserten genom att "sjunga" numret "Tommy's Holiday Camp", troligen för att vinna tid.

Strax innan dess har Townshend fräst, med adress till filmaren Jerry Stein: "Well, this wasn't fuckin' worth filming, Stein! Might as Well Send the Cameramen Home!" En stund senare, medan bandet fortfarande förvirrat diskuterar vilka låtar de ska spela väser han till publiken: "There's a guitar up here if any bigmouth little git wants to take it off me". Publiken bestod delvis av unga punkare av vilka några säkerligen hånat Townshend från scenkanten, även om det inte syns särskilt bra på filmen. Denna gång räddar Daltrey situationen genom att presentera Eddie Cochrans "Summertime Blues", en låt som sitter i ryggmärgen på bandet. Man river sen igenom några välkända covers och lyckas mot slutet framföra den helt nya "Who Are You" innan man (förstås) avslutar med "Won't Get Fooled Again". Det ska tydligen ha blivit slagsmål i omklädningsrummet efteråt, även om det är oklart vilka som var inblandade.

Kort och gott: som konsert ett ganska slabbigt och förvirrat framträdande. Som rockkonst däremot ett storslaget exempel på hur aggression och förvirring ofta skapar stora musikaliska stunder. Fast riktigt så såg inte The Who på saken i december 1977. Man spelade rentav in en ny konsert (den sista med Moon) i Shepperton Studios i maj 1978 (med samma kläder och allt) varav delar kom att släppas på "The Kids Are Alright". Denna konsert hamnade dock i arkiv och kom inte att släppas förrän 18 november 2008, långt över 30 år efter inspelningen. En kulturgärning av mått, onekligen. DVD:n innehåller även en (något uselt filmad men intressant) konsert från London 14 december 1969, då man framför det mesta av "Tommy". Mycket musik för pengarna.