tisdag 28 februari 2012

Femteplats två gånger om.

Så har det då gått ännu en vecka i Rootmosets liv och merparten av oss har rentav hunnit avverka två ganska olika tävlingar på kort tid där vi i båda fallen hamnade på femteplatsen. Tycks vara vårt öde just nu. Men så länge man inte ramlar längre ned får man vara glad.

Först blev det alltså ett pannkaksgiss där Danne och Ruben hade snickrat ihop en tävling med rätt annorlunda repertoar. Det blev hur som helst en match för flera av oss, även om vi väl klarade oss hyggligt. Emellertid mosade vi fullkomligt 00-talet och därefter även svenskt (där man bara spelade nya grupper/artister) vilket gav mig lite onda vibbar av hur vi brukade ha det i tävlingarna mot slutet av 00-talet.

Ett lag som inte vunnit förut tog för övrigt hem den tjusiga pokalen som någon av medlemmarna nu får ha hemma hos sig i flera månader eftersom pannkaksgisset nu tar en liten paus under Popgiss. Jag vet ju hur det är eftersom jag med lätt fuktade ögon fick sitta och se på pokalen en hel sommar...

Därefter blev det stora Popgiss på lördagen och likt många andra år var vi i sanningen oerhört sugna och tyckte att självförtroendet var ganska bra så här inför den tävlingen som, enligt utsago, skulle bli ganska varierad. Och så visade sig också vara fallet.

De olika decennierna innehöll en del saker som jag tyckte var rätt lätt, annat som var sådär och så några få grupper eller artister som jag aldrig hade hört talas om överhuvudtaget. Så det var på det hela taget en god blandning även om jag hörde folk sakna vissa genrer såsom punk eller indie. Men det hinner ju komma.

Allt som allt blev vi femma på denna första omgång och vi var faktiskt väldigt nöjda. Man kunde konstatera att förhandstippade Dr Zoom & the Sonic Boom vann men det var även en del andra favoriter som hamnade jämförelsevis långt ned medan andra, mer otippade namn, ryckte. Och sådant gör ju tävlingen lite mer spännande.

söndag 19 februari 2012

Skitstövlar bekänner.





Har nu, tätt efter varandra, läst ut Mötley Crües självbiografi ”The Dirt” och därefter Nikki Sixx ”The Heroin Diaries”, två verk som har givit mig en ganska besk eftersmak. Huvudsakligen beror det väl delvis på rent äckel över det man har läst men även på irritation över att man nu gött detta maskineri ytterligare genom att köpa de båda verken.

Kort och gott är ”The Dirt” bara en genomgång av fyra (nåja, tre och en halv) skitstövlars liv under 20 år där de närmast koketterar med hur mycket sprit och droger de öst i sig, hur många tjejer de satt på och burit sig illa mot (även om flera av nämnda damer också framstår som långt ifrån sympatiska) samt hur de rent allmänt betett sig totala rövhål mot hela sin omgivning. Om man ska sammanfatta på några rader.

Bandet tycks även överskatta sin egen betydelse en smula då underrubriken lyder ”berättelser från världens mest ökända rockband”. Jag vill som sagt inte vara kinkig men jag kan till att börja med ifrågasätta om Mötley är ”världens mest ökända rockband”. Möjligen ligger de bra till om vi bara pratar om svinigt leverne men jag tror ändå att både Stones, Aerosmith och ta mig tusan Red Hot Chili Peppers kan slå dem där. Om det nu är något att stå efter. Snackar vi därefter om musikalisk betydelse så hamnar the Crüe rätt långt ned på listan.

Jag var ju som sagt med redan när gruppen slog igenom där på 80-talet och jag kan nog säga att jag inte ens på DEN tiden uppfattade Crüe som något flaggskepp, inte ens inom sin egen genre (i. e. glamhårdrock från Los Angeles). För mig var de faktiskt bara ett band i högen av alla de där grupperna från Los Angeles (Ratt, Warrant, Headpins, you name it) och jag tror i så fall man var långt mer intresserad av W.A.S.P. som, trots sin rätt bisarra image, ändå hade några minnesvärda låtar samt en sångare som inte sjöng sådär skitnödigt som alla glammiga hårdrocksvokalister gör.

Jag vill minnas att jag tycke Mötleys platta ”Shout at the Devil” var OK men jag tror därefter att jag tröttnade på dem rätt snabbt. ”Home Sweet Home” var för sliskig redan för mitt 14-åriga jag och sedan blev de väl bara sämre (vilket de dock, i ärlighetens namn, medger i boken). De ryckte väl upp sig lite med ”Dr. Feelgood” men då hade jag nog redan börjat rikta min uppmärksamhet åt annat håll och när jag nu, under läsningen av boken, lyssnade på några spår från det albumet så blir jag mest påmind om att jag egentligen inte riktigt gillar partyhårdrock med refränger som folk ska skråla med i.

I grund och botten är det svårt att känna någon som helst sympati för killarna i det här bandet som mest framstår som bombade zombies. Har de intelligens så går de ofta in för att dölja den ganska väl. Visserligen gnölar man någon gång om att man tydligen haft en svår barndom och därför gick det som det gick. Jag kan ju säga att jag personligen känner killar som haft en VIDA värre barndom än de här snubbarna men som för den skull inte känt behov av att supa och knarka som svin eller bli en ren fasa för sin omgivning. Men en ursäkt är ju alltid bra att ha till hands.

Den ende i bandet som jag faktiskt känner någon sympati för är Mick Mars som framstår som den något mer tillbakadragne och den som i alla fall inte blir en total idiot även om han intagit en icke föraktlig mängd droger och sponken. Ja, ungefär som Izzy Stradlin i Guns n’ Roses. Annars var väl enda gången jag blev något tagen i boken när Vince Neil skildrade sin lilla dotters vämjeliga och utdragna död i cancer. Men min sympati för honom försvann rätt snabbt igen efter några kapitel. Och läser ni boken förstår ni varför.

Halva boken ägnas åt det som man ändå var lite intresserad av, d.v.s. 80-talet. När man sedan befann sig där i mitten av boken så kom jag på mig själv med att tänka ”jaha, nu är den intressanta biten över och nu ska man behöva stå ut med ett 90-tal med en massa bråk och kändistrams och Pamela Anderson och fan och hans moster”. Och det var väl ungefär så det blev, jo. Möjligen kan ju bokens senare del med fördel läsas av den som är road av det här med gruppdynamik eller den som faktiskt vill möta Spinal Tap på riktigt. Medförfattare till boken är för övrigt Neil Strauss som här skriver i den lite svulstiga och sensationslystna stil som han även använde i den svårt överskattade ”The Game”, där han skildrar sin egen tillvaro som mästerraggare.

Nikki Sixx ”Heroin Diaries” skildrar ju samma period men dock endast en del av den, nämligen främst år 1987 och lite däromkring. Sixx menar ju att det här är dagböcker som han skrev under sin mest nedgångna pundarperiod men som den kritiske historiker jag nu är så tycker jag ofta de känns lite för tillrättalagda och (som många dagböcker) skrivna med blicken mot eftervärlden (d.v.s. senare läsare). Såvida han nu inte hjälpt till och lagt till ett och annat långt senare. Oavsett äktheten så är det dock en rätt intressant skildring av vad droger kan göra med människor och kulmen utgörs av den natt då galne Nikki faktiskt lyckas ta livet av sig med sitt heroin även om läkarna får liv i honom efter några minuter som död.

Allt som allt kan jag nog säga att jag härmed har fått mitt lystmäte av Mötley Crüe och glammig hårdrock överhuvud. Det lär nog dröja innan jag vandrar längs den här stigen igen.

torsdag 16 februari 2012

Med Chairlift på alla hjärtans dag.



Efter att ha sett Front 242 och därefter fortsatt min Stockholms-odyssé med lite umgänge med vänner och släktingar, biobesök och en del annat så var det nu dags för något helt annat i musikväg på självaste Debaser och på självaste alla hjärtans dag. Tanken var även att jag och min dambekant skulle gå och äta på något trevligt ställe lite innan konserten.

Ifall det nu inte lär chocka en del läsare som tror att jag är en supercreddig snubbe så ska jag nu erkänna att jag faktiskt aldrig hade varit på Debaser förut och bara visste att det låg vid Slussen (när det nu inte ligger vid Medborgarplatsen, eftersom man har två Debaser i Stockholm, alla provinsstäder får nöja sig med ett). Det har helt enkelt inte blivit så att jag haft ärende till Debaser. Kanske är det helt enkelt inga av mina absoluta favoritband som spelat där eller så har jag missat de evenemang jag kunde ha gått på. Eller något.

Alla hade pratat med mig om någon "gångtunnel" så jag yrade därefter runt i 45 minuter vid Slussen och även om jag också förstod att klubben skulle ligga nära Karl XIV Johans staty (som är svår att missa) så är den yta som kallas "Karl Johans torg" egentligen så pass diskret så man knappt tänker på att det är ett torg. En betongyta nedanför några breda trappor är liksom inte så mycket till torg i min värld och eftersom det därtill snöade lite så tog det en stund innan jag slutligen såg skylten med "Debaser" uppsats på en betongpelare under en vägbro. Lätt att missa, kort och gott.

Var dock glad att jag rekat med tanke på hur vädret senare blev. Snön började faktiskt tillta redan då jag skyndade upp för att möta min date på Götgatan och det var stundtals lappvantar. Detta ledde till att vi därefter fick sikta in oss på första bästa restaurang som såg hygglig ut. Som det nu blev så hamnade vi på ett ställe vid namn Fenix som kanske inte var top of the line men det var heller inte något hak. Medan vi åt och hade trevligt så hade man kanske hoppats att den där snön skulle lägga sig men det var tvärtom ännu värre när vi drog ned till Debaser.

I vart fall så var vi ju snart där och kunde hänga lite i baren medan vi såg oss omkring (vilket gick fort då stället är rätt litet). Till vår förvåning dök det även upp ett förband vilket bestod av ett styck maskerad man som lät lite som James Blake och som tydligen kallade sig O F F Love vilket jag fick reda på att genom att fråga valfri ungdom som såg tillräckligt indie ut. Personalen, däremot, hade inte ens vetat att det skulle bli förband. Livet är fullt av överraskningar.

Rätt snart efter att den maskerade mannen lämnat scenen så dök huvudakten, Chairlift, upp. Denna amerikanska grupp är en rätt ny bekantskap för mig men de har starka låtar som påminner om valfri drömpop kring 1990 och deras senaste skiva "Something" fastnade rätt omgående, vilket inte alltid händer i min värld. Så det var ju en ytterst lycklig slump att de nu spelade i Stockholm denna kväll. Konserten var även ganska stark och låtarna var rätt trogna skivan (det var till 90 % låtar från den nya skivan) även om man rockade upp den lite. Mot slutet gick sångerskan runt och kysste folk längst fram, alla hjärtans som det nu var. Som vi stod såg vi det inte just då men det fångades av någon duktig person som lade ut det hela på YouTube (se ovan).

Efter konserten så kunde jag och mitt sällskap slappna av lite i en soffa och höra på gamla och nya hits som en DJ spelade och jag kände mig förstås oerhört creddig när jag kunde förklara att "det här är Mumford & Sons" eller "det här är Arcade Fire". Mitt lyssnade har med tiden givit effekt. Sedan man avslutat med Joy Division vid 00.30 blev vi vänligt utmotade. Och ta mig tusan om det inte ännu snöade! Dock lyckades vi snart sätta oss i säkerhet i en tunnelbanevagn och så var denna trevliga afton, liksom merparten av mitt besök i Stockholm, över.

lördag 11 februari 2012

Farväl till Front 242?




Som det nu föll sig kom undertecknad att ändå ta sig en liten tripp till Stockholm för att se några konserter så här i mitten av februari varav den ena var med de gamla synthveteranerna Front 242 som jag senast såg 2009. Som jag nog tidigare nämnt i den här bloggen så är ju Front gamla favoriter som dock för länge sedan har stelnat till en ren revival-akt för gamla synthare som med en tår i ögonvrån minns hur den hårdare synthen toppade där i slutet av 80-talet och början av 90-talet. Live är de emellertid fortfarande i ganska fin form och man häpnar ofta över hur ett gäng killar i 50-årsåldern orkar hålla igång så mycket på scen. Alltså blev det ändå så att jag löste biljett till denna lilla miniturné (där även Malmö och Göteborg skulle avverkas).

Det var kanske också bra av en annan anledning. Strax innan konserterna i Sverige hade Front på sin hemsida meddelat att man ställde in alla de konserter man planerat för 2012 efter 1 maj eftersom man nu skulle ta ”en paus”. I mina ögon lät det där oerhört likt en splittring, om än formulerad på ett lite mer skonsamt vis. Det är naturligtvis både ett och två band som tar pauser av längre slag men ibland kan ju den där pausen komma att bli permanent. Jag fick även en viss föraning om detta då jag såg själva konserten.

Spelningen skulle hållas på ett ställe i Sickla, Dieselverkstaden, som jag inte alls visste vad det var även om jag av kamrater fick veta att det var en teaterbyggnad. Av bekvämlighetsskäl tog jag och syster (som blev mitt sällskap på denna konsert) hennes bil även om vi fick snurra runt ett litet tag innan vi hittade rätt. Dieselverkstaden visade sig också vara en stor och fin byggnad med alla möjliga slags verksamheter inrymda, inklusive restauranger och en angränsande biograf. Tonen för kvällen angavs för övrigt av en man bredvid mig i folkmassan som utropade ”fan, alla är så jävla gamla!” Och sant är att publiken, åtminstone i början av kvällen, mest bestod av folk i min egen ålder som därtill såg högst normala ut. Det var först lite senare som man började se lite yngre personer med mer ”synthig” framtoning.

Man hade rentav två förband denna kväll. Första bandet hette Dupont och spelade väl inte så värst originell synth även om det verkade vara trevliga och ödmjuka killar. Nästa akt, Necro Facility, var lite hårdare och hade kanske även ett lite mer eget sound. Det gick annars som på räls och man var snabb med att få upp nästa band på scen när det föregående hade gått av. Redan omkring 20 minuter efter att Necro Facility gått av tystnade musiken i högtalaranläggningarna och publiken började, som så ofta, skandera ”zwei-vier-zwei, zwei-vier-zwei…”

När bandet gick på öppnade man med samma låt som man nu öppnat med i flera år och jag trodde att jag rentav skulle få se ett liveset som var en ren kopia av det jag såg 2009 men så blev inte fallet. Blev dock först lite orolig när jag till en början bara såg Fronts numera lätt grånade sångare, Jean-Luc de Meyer, och inte hans sparringpartner Richard 23. Han dök dock upp snart eftersom han till en början stått bakom en av syntharna. Jag stod nu på en rätt fredad plats men det ledde även till att den evige keyboardisten i bandet, Patrick Codenys, var skymd av en högtalare. Man hade även en extra trummis med sig.

Konserten utvecklade sig snabbt till en ren greatest hits-föreställning där man rakade igenom den ena Front-klassikern efter den andra och enda gången konserten tappade lite fart var när man körde ett par sega nummer från den platta som släpptes 2003 mot mitten av konserten. Annars var publiken med på noterna och bandet höll som vanligt igång (fast Richard numera såg ut att vara några kilo tyngre) även om framförandet av låtarna ibland var lite stressat nästan som om man ville försöka hinna raka igenom så många nummer som möjligt inför en krävande publik. Efter att ha spelat i cirka 70 minuter gick man av efter att roligt nog ha spelat den inte alltför ofta hörda ”Im Rhytmus Bleiben”. Därefter kom man tillbaka och avrundade med ”Quite Unusual” och den nu ganska aktuella ”Funkhadafi”. Sedan var det slut efter 80 minuter. Var dessutom glad över att slippa höra den lite larviga nymodigheten (som man började med 1993) ”Fucking Alive”.

I och med att konserten nu hade karaktären av greatest hits-föreställning så framstod den även i mina ögon (och öron) som något av ett slags farväl. Det går att göra en sådan tolkning eftersom bandet denna gång bjöd till mer än vanligt och körde en massa klassiker som de inte spelat på några år, i vissa fall. Det är som sagt mycket möjligt att pausen senare i år innebär slutet för ett spännande band som i kreativ mening dock har dött för länge sedan. Om det nu skulle vara så vill jag bara tacka Front 242 för den här tiden och allt de har givit mig i musikalisk väg. And don’t forget to punish you machine.

söndag 5 februari 2012

Sent en lördagkväll.




”Den där Moniker, har han uppträtt än?
”Han uppträdde för fem minuter sedan, morsan.”
”Ja, du ser!”

Följande replikskifte utspelade sig då undertecknad besökte sin gamla mor i helgen och vi båda enligt en gammal tragedi hade hamnat framför TV:n för första ronden av schlagerfestivalen. Entusiasmen var väl heller inte påtaglig hos den tvåhövdade publiken bestående av en musiknörd som inte precis gått in för schlager under sin snart 40-åriga levnad och som därtill distraherade sig med Sudoku samt en äldre dam, distraherande sig med stickning, som mest tyckte att schlagerfestivalen var konstig och tråkig numera när alla sjunger på engelska ”och så minns man ju inte sångerna heller”.

Och på tal om det där med att minnas så genomför jag i skrivande stund ett litet experiment kring just minne. Jag skriver detta mindre än ett dygn efter att ha sett schlagerprogrammet och jag har inte fuskat genom att kika på YouTube-klipp eller genom att åter läsa om startfält utan jag går nu bara på minnet från igår för att se hur mycket jag kommer ihåg. Troligen rör jag rentav ihop ordningen på låtarna. Men jag bjuder på det. Tävlingen hade i år tre programledare, nämligen Helena Bergström, Sarah Dawn Finer och någon ung tjej som jag inte kommer ihåg namnet på.

Det hela inleddes dessvärre av Sean Banan (som jag till igår trodde hette ”Jan Banan” innan jag såg namnet i tryck). För er som inte hört talas om honom så är han ett slags fjärde klassens Markoolio med brytning. Men medan Markoolio satsar på en mogen publik bestående av tioåringar så går Sean Banan in för det mer juvenila alternativet: femåringar. Jag har som sagt levt med schlagerfestivaler i över trettio år (alltså så länge jag minns dylika program) och jag kan utan att darra på rösten säga att ”Sean I Banan” är den ABSOLUT SÄMSTA låt jag NÅGONSIN hört i schlager-SM och det är en skam att man släpper igenom amatörmässig dynga som låter som om man hade snott ihop den i kulissen cirka fem minuter innan man skulle upp på scenen. Till och med hans tidigare hit ”Ett gott nytt jul” framstår som Stravinskij jämfört med detta knytnävsslag i ansiktet på alla oss som tar musik på allvar. Man undrar hur de sämre bidragen i så fall lät om detta var bland det bättre man fick fram alternativt hur mycket Sean Banan slantat upp i mutor?

Efter detta musikaliska Harrisburg kom så någon grupp vid namn Absorbing Dots eller något i den vägen som bestod av några tjejer som lät lite som Dixie Chicks. Just nu minns jag mest att en av tjejerna som trakterade cello var väldigt snygg. Överlag vill jag minnas att jag tyckte att låten var helt OK men den åkte naturligtvis all världens väg i den senare omröstningen. Efter den kom Moniker med någon låt om att han ville vara Chris Isaac. Hade han bara sjungit på svenska kunde vi kanske fått en ny fet kalkon i stil med Forbes och deras låt om Beatles men så blev det nu inte. Det är allt jag minns. Och det var alltså här som min mor, fem minuter efteråt, frågade om den där Moniker hade uppträtt än.

Dead by April är bara ett namn för mig men gruppen visade sig bestå av ett gäng svårt tatuerade unga män som spelade hårdrock. Man hade två sångare och jobbade med nyanser såtillvida att den ene killen sjöng rätt smörigt medan den andre lät som en gris som skrek och spydde på samma gång enligt en gammal god Napalm Death-tradition (min mor: ”men det här kan väl inte få några röster?”). Och så riffades det. Tvära kast följde då Afrodite klev på och hade plankat sig själva då man även i år exekverade en stompig discolåt. Sedan kom Marie Serneholt och spelade någon låt som hette något i stil med ”Peppar och Salt” och som hade en väldigt tjatig refräng, vad jag minns. Efter det kom så kvällens clou, nämligen Torsten Flinck. Låten var väl för all del inte så märkvärdig men det var ändå kul att se den intensive skådespelaren i den här rollen. Avslutningsvis kom någon tjej vid namn Loreen (som tydligen spelat med Rob and Raz) och gjorde någon låt som jag inte kommer ihåg mycket av just nu. Det var något med ”Invincible” tror jag. Eller ”Invisible”, kanske.

Därefter blev det en massa paus. Soundtrack kom ju på och körde någon låt vilket alltid lyfte aftonen en smula. Därefter följde några sketcher där Helena Bergström bland annat spelade gubbe. Unga tjejen cirkulerade bland artisterna och vid något tillfälle ryade hon något om att Torsten hade tagit henne i röven även om jag nog missade vad han nu än hade gjort då jag just då var i djup tvekamp med ett motsträvigt Sudoku. Helena Bergström visade även upp lite självironi i samband med omröstningarna. Hon är ju känd för två speciella karaktärsdrag på film, nämligen att hon A: gråter och B: visar brösten (ibland samtidigt). Hon ironiserade nu kring ett av dessa karaktärsdrag. Ni får gissa vilket.

I slutändan åkte alltså en drös artister ut direkt medan några gick till det där andra chansen (Torsten och en artist vars namn jag inte tänker nämna mer) eller till Globen (Dead by April och Loreen). Följaktligen fick man höra två av bidragen igen och jag antar att dessa ständiga upprepningar under senare år är till för att minska risken att vi glömmer låtarna. Det är väl den enda rimliga förklaringen.