Rootmosets stora revansch!

Kanske borde jag nu börja med att tacka dem som INTE var där igår kväll och inte bara dem som faktiskt var det (det vill säga arrangörerna och hela Rootmoset). För det ska inte förnekas att våra argaste (nej, de är rätt snälla) konkurrenter My Little Conny denna kväll var svårt decimerade. För läsare som missat tidigare inlägg vill jag härmed förtydliga med att det enda hindret mellan oss och pokalen under de senaste månadernas tävlingar ofta har stavats My Little Conny. Vi har även haft god konkurrens av de fenomenala Bat out of Skarphäll men även om de kämpade tappert denna kväll så låg de ofta hack i häl på oss. Det stora närvarande hotet var på så vis Lag Gnu såsom det ofta varit under de mer traditionella tävlingarna. Arrangörer denna kväll var ägaren själv, Mattias Norberg och legendariske Tjoffen.

Rootmoset hade mangrant infunnit sig och vi höll ångan uppe under de inledande decennierna. Vi var varierande på de äldre decennierna även om vi kunde exempelvis Screamin' Jay Hawkins (jo, NÅGON ANNAN låt än "I put a spell on you"). Därefter spikade vi 80-, 90- och 00-tal. Vad jag minns tror jag inte vi någonsin tidigare spikat tre decennier på raken, på sin höjd två. Tiotal var varierat även det. Sedan var vi ändå ganska okej på frågor om soul och rap (vårt ständiga orosmoment) men gjorde nog rätt bra ifrån oss på det obligatoriska nördmomentet med frågor om vilka konserter Tjoffen varit på. Och var. Dock inte när (men det kunde nog ha kommit).

Kontentan av det hela (ska inte hålla er på sträckbänken längre) var att vi efter en rafflande match där vi efterhand tog ledningen även gick och VANN hela rasket! Med 100 poäng låg vi på slutet bara två poäng över Lag Gnu men det räckte. Eftersom vi inte vunnit en enda tävlings sedan 26 december 2013 var vi mer än lovligt nöjda. 2014 blev ett år utan vinster men i år fick vi i alla fall lyfta bucklan minst en gång. Kändes otroligt skönt efter att frustration med silverplatser. Rootmoset regerar. I alla fall fram till nästa tävling.

Konsert + heta vax!

Med stor glädje kan jag konstatera att det senaste från Erik och hans Trailer park är det bästa dom har släppt, plattan fylld av berättelser från Ön som den nattsvarta "Rävhagen", om mobbing och pennalism, till den somriga "Schenholms". Med raden "all the boys are back in town ruours said they bring a crowd" kan man ana att han sjunger om sig själv. Med den Andreas Mattsson-producerade plattan visar Erik att dom gör Americana-rocken minst lika bra som FAK. Kan man hoppas på ett genombrott? Sommarens skiva redan nu. Bästa låtar är "Schenholms", med underbar gospelkör, "Visby" och "Rävhagen". Som grädde på moset så hade jag, Robert och Kjelle förmånen att se Trailor Park på Himalaya i Visby den 14/3, dom flesta låtar från skivan spelades och det lät fantastiskt synd att det inte kom fler som lyssnade, kan vi hoppas på en repris i sommar på ett fullsatt Hammer bar i Visby där det finns en svettig närhet till banden som saknades nu.

Ex Hex – Rips

Ett släpp som missades av undertecknad i fjol, skärpning, Mary Timony från Helium och Wild Flag där hon spelar med Rootmos-favoriten Carrie Brownstein har satt ihop en trio som spelar strumporna av dom flesta banden just nu. Powerpop, light punk eller surfrock, kärt barn har många namn, lika så musikgenrer. Öppningslåten "Dont wanna lose" är en Cramps-liknande rockare med svajiga gitarrer sedan kommer "Beast" som får mig att tänka på Johnny Thunders och så fortsätter skivan, plattan skulle ha varit en given kandidat till en av 2014 års bästa.

Frustration + Mark Olson

Det blev en veckända i musikens tecken för Rootmoset, först i form av musikfrågesport och därefter i form av konsert. Om aftonen 26 februari 2015 samlades tre fjärdedelar av Rootmoset för att tävla. Och jodå, den fjärde medlemmen, allas vår Kjelle, var också på plats men tävlade inte. Anledningen var att Kjelle nämligen var aftonens quiz-skapare, tillsammans med den inom området legendariske kreatören Tinka.

Tävlingen började även rätt bra för oss trots några tabbar. Att vår vapendragare var en av arrangörerna hade vi dock inte mycket hjälp av då vi ofta fällde kommentarer som "men det här väl en Kjelle-låt... men vad hette den då?". Vi klarade oss rätt bra på decennierna och ledde rejält över några av de absolut vassaste lagen. Då nördkategorin "vem dog när", med en lista på 25 namn och 15 dödsdatum att välja på, dök upp kändes det hela bärgat. Utan att låta dryg var jag redan då jag lämnade in lappen rätt säker på att jag spikat kategorin och det hade jag. Som enda tävlande (ja, mina lagkamrater överlät det hela till mig även om de gjorde fantastiska insatser angående andra frågor).

Mot slutet av tävlingen ledde vi länge även om vi tappade lite i den andra nördkategorin, texter. De båda arrangörerna levererade även personliga favoriter där det blev knepigt för samtliga tävlande i det ena fallet. Dock började vi känna oss hotade av vår nemesis, My Little Conny, som drog om oss på slutet. När så sista kategorin, På spåret (inom filmmusik), var räknad stod det klart att de med några få poäng hade slagit oss. Våra två lag låg vid det laget runt 20 poäng före övriga lag så just här var det en tydlig skillnad vilket även förvånade mig då flera otroligt duktiga lag kom långt efter just denna gång.

Och jag tänker nu inte göra tummen upp och vara god förlorare för jag HATAR att komma just TVÅA och därtill med några sketna poäng. Sist det verkligen sved var när vi med ett par poäng förlorade en stor frågesport vid julen 2013. Det är FÖR DJÄVLIGT att komma tvåa och jag föredrar en rejäl genomklappning där man i alla fall får en tydlig indikation på att man är kass den kvällen. Men att nästan, nästan plocka hem vinsten gör mig förtvivlad. Det är dags för Rootmoset att börja vinna igen. Mer träningsläger!!

Betydligt mildare till sinnet var jag då jag och Tomas om söndagen gick för att se den gamle Jayhawks-ledaren Mark Olsson vilken kuriöst nog dök upp i Visby för en matinéföreställning (utannonserad till klockan 16) efter att dagarna innan ha avverkat Umeå, Gävle och Stockholm på en resa från norr till söder. Jag kan väl direkt erkänna att jag egentligen inte har någon koll på Jayhawks. De rörde sig under sina glansdagar på nittiotalet i en helt annan musikalisk sfär än jag själv och hade mitt nittiotalsjag hört dem är risken att jag skrikit "gubbrock". Sådär 20 år senare stod jag nu snålblåsten utanför gamla Schenholms, numera Hammer bar, för att se en av frontfigurerna i bandet. Det var en lång väntan då vinden skar in i en medan musikerna soundcheckade i all hast. 16.20 kom vi dock in.

Vi hann hälsa på alla de andra sextio musiknördar som infunnit sig (ja, man kunde lätt smält ihop ett improviserat quiz utifrån den här skaran) och slappna av en stund innan Mark och hans norskfödda hustru Ingunn Ringvold äntrade scenen klockan 17 prick (Tomas kollade nog klockan). Jag hade kanske trott att Olson skulle köra nytt material och på slutet (kanske) slänga in en eller två låtar av Jayhawks men som jag fick förklarat för mig gjorde han närmast tvärtom och värmde upp publiken genom att rätt tidigt köra ett par av bandets klassiska låtar innan han huvudsakligen gick över till eget material. Efter några låtar rakt upp och ned började han prata med publiken och jämföra Gotland med sin egen hemort, Joshua Tree. Mycket stor behållning hade jag av Ingunn Ringvold som helt uppenbart var multiinstrumentalist då hon trakterade slagverk (och noga gav akt på makens gitarrspel medan hon trummade även om jag egentligen inte tror hon hade behövt det), piano samt en armenisk harpa. Olson själv körde på slutet dulcimer och drog någon anekdot kring detta instrument. Tonen var genomgående folkrockig utöver ett par låtar mot mitten av konserten vilka var inspirerade av Armenien, där makarna bodde i väntan på Ringvolds visa. Mot slutet av konserten talade hon även norska med publiken och lade ut texten lite om de skivor och annat de sålde efteråt. När makarna gick av efter ett extranummer och totalt 80 minuters musik var dock Tomas och jag fullt belåtna och med en måltid i sikte styrde vi kosan ut i det Visby där isande vind nu övergått till ett för all del något varmare regn. Och så började Rootmosets vår 2015.