Det finns säkert många som inte håller med mig men jag anser att man i princip bör beundra artister som bryter normerna och går sin egen väg. I alla fall i princip. För även jag har naturligtvis hamnat i den situationen där man, likt en lätt travesterad rumpnisse, frågar sig ”men varför gör de på detta viset” när man kanske tycker att den eller den artisten borde fortsätta på en inslagen väg och inte tramsa med en massa konstigheter som man ändå inte vill höra. Men i princip håller jag på att det är modigt när artister trots allt gör det, även om mina känslor ibland kan säga något helt annat.
Ett tacksamt exempel att ta upp i sammanhanget är Paul Weller. Wellers grupp The Jam var genuint populära då Weller hösten 1982 förklarade att han skulle upplösa gruppen. Redan på sina sista singlar (bl.a. ”Precious”, ”The Bitterest Pill” och ”Beat Surrender”) hade Weller töjt The Jams sound så mycket som möjligt men insåg förmodligen att den musik han numera intresserade sig för inte gick att passa in inom ramen för The Jam. Weller behövde kort och gott göra sig av med en del barlast, d.v.s.. basisten Bruce Foxton och trummisen Rick Buckler och så var det slut med The Jam.
Just denna händelse har kanske även bidragit till The Jams goda rykte. Weller valde att inte fortsätta mjölka pengar ur en grupp han ledsnat på, att göra större och samtidigt mer och mer håglösa spelningar i arenor, att göra sämre och sämre skivor för att han tappat gnistan. Precis som The Clash gav man järnet några år och slutade med flaggan i topp (i stort sett). Men just då var The Jams stora publik troligen ganska irriterad över att en av Storbritanniens mest populära grupper lade av bara för att ledaren plötsligt fått för sig att det inte var kul längre. Bara sådär. Och det blev ju knappast bättre av vad som hände sen.
Vad som ”hände” var The Style Council. Detta band har, om man kikar i exempelvis Bonniers Rocklexikon, reducerats till en parentes mellan The Jam och Paul Weller solo. Gruppen nämns i förbifarten på två rader under artikeln om Paul Weller och har inte ens en egen diskografi. Trots att den alltså existerade i sju år, lika länge som The Jam. Och den gav ut skivor under fler år än The Jam, i ärlighetens namn. Men sett i efterhand har den inte direkt funnit nåd inför den publik som dyrkade The Jams punkiga rock och senare Wellers mer traditionella dito. Och även den som uppskattar The Style Council får nog ändå säga att gruppen, och Wellers år med den, är ett utmärkt exempel på hur man kör en karriär i botten genom att pröva publikens tålamod till det yttersta.
1983 dök Weller upp tillsammans med Mick Talbot (f d Merton Parkas) med en helt ny image á la världsman från Paris och därmed också en helt ny typ av musik. På LP:s och singlar från 1983 – 84 blandades det hej vilt. Första LP:n ”Café Bleu” innehöll soul, synthpop, jazz, electro och till och med hip hop(!). Vissa kritiker kallade plattan ”schizofren” och man får onekligen intrycket av att Weller hade svårt bestämma sig för vilken inriktning hans musik skulle ta utan bara öste på i ren skaparglädje, fri från den tvångströja som The Jam alltmer hade kommit att bli. Betydligt mer fokuserad var han på sin nästa platta, kanske hans magnum opus under dessa år, ”Our Favourite Shop”. Här serverades lyssnarna en rad eleganta, melodiska och genomarbetade poplåtar med ofta extremt politiska texter. Man kan inte låta bli att imponeras av textrader som ”come take a walk upon these hills/see how monetarism kills” i kombination med behagliga ljudlandskap. Samma år, 1985, släpptes även den kraftfulla singeln ”Walls Come Tumbling Down” som mer eller mindre kunde ha blivit en signaturmelodi i den brittiska vänsterns kamp mot Thatcher (och den förekom även i soundtracket till filmen ”Billy Elliot”, som utspelade sig under gruvstrejken 1984 – 85).
Med låtar som dessa gjorde Weller åtminstone något som ytligt påminde om The Jams senare sound. Men det skulle bli värre (för publiken). Efter ett par år, och att ha förälskat sig i sin bakgrundssångerska Dee C Lee, kom det romantiska albumet ”The Cost of Loving”, inspirerat av samtidens R’n’B och producenter som Jimmy Jam och Terry Lewis. Soundet gick mot det betydligt mer polerade hållet, kanske lite för polerat för mångas smak. Än mer förvirrad bör publiken ha blivit då man 1988 slog till med den svulstiga ”Confessions of a Popgroup” som innehöll symfoniska sviter och även easy listening ’a la Michael Legrand. Vid det här laget hade Style Council dumpats av sitt amerikanska skivbolag (man hade överlag haft svårt slå i USA; kanske för att man även spelat in en instrumental jazzlåt vid namn ”Dropping bombs on the White House”).
Sedan kom nådastöten: 1989 kom Weller och Talbot dragandes med ett houseinspirerat album. Polydor vägrade inte bara att ge ut det utan sparkade också gruppen, trots att Weller vid det laget varit bolaget troget i över 10 år. Först 1998 kom detta album ut, under namnet ”Modernism: A New Decade”. Därmed var Wellers mest experimentella fras över och hans trovärdighet var också körd i botten. 1990 upplöstes The Style Council formellt och Weller kom först 1991 att börja uppträda live igen, då under namnet The Paul Weller Movement. En första soloplatta kom 1992. Efterföljande plattan "Wild Wood" var full av låtar som självrannsakan och tvivel på sig själv (”Has my fire really gone out?”) trots att Weller där försökte förnya sig lite då han plötsligt upptäckt tidiga 70-talsgrupper som Traffic och Free. Och i princip har Weller därefter fortsatt med den formel han uppfann på ”Wild Wood”. Det tuffar på och kvaliteten är väl ganska jämn men musikaliskt är det inte så spännande.
Publiken är i stort sett nöjd då Weller anses ha hittat hem igen, på något vis. I England drar han storpublik på sina turnéer och solomaterial blandas med låtar av The Jam och, faktiskt, en och annan låt av det där bespottade bandet han hade mellan sin bejublade punktrio och sina bejublade år som soloartist. Frågan är om Weller faktiskt på ett genuint vis är nöjd med att tuffa på med sin tradrock eller om han faktiskt kapitulerade inför den bittra verkligheten: publiken vill höra en viss sort Weller och inga konstigheter, tack. Det återstår väl att se om mannen åter börjar överraska och chocka sin publik med ny experimentlusta. Vilket man, vad känslorna än lär säga, i sådana fall ska ha respekt för.
fredag 29 maj 2009
fredag 22 maj 2009
Lennart Persson (1951 - 2009).
Med stor bestörtning har vi mottagit nyheten om att Lennart Persson, den modernare svenska rockjournalistikens nestor, inte längre är ibland oss. Persson, som stod bakom tidsskrifter som "Larm" och "Feber" kan sannerligen beskrivas som en man som verkligen BRANN för sin musik. Vi i Rootmoset böjer våra huvuden i vördnad. Läs gärna även Tobbe Stuhres fina och personliga betraktelse över denne gigant:
http://www.helagotland.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=5252167
http://www.helagotland.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=5252167
lördag 9 maj 2009
Destruktiva turnéer
Det finns turnéer och det finns turnéer. Vissa grupper eller artister utmärker sig med jämna mellanrum för sina lite väl uppsluppna turnéer men sen finns det även grupper som kan överträffa sig själva och åstadkomma sådana där konsertturnéer som musikkonnässörer (särskilt de som inte ens var i närheten) kan snacka om tjugo – trettio år senare. En sån här lista skulle kunna bli oerhört lång men nedan ska i alla fall tre turnéer från 1970-, 1980- och 1990-talet presenteras. I ett av fallen var turnén anmärkningsvärd även med denna grupps mått mätt, i ett annat fall ledde till att gruppen upplöstes (i alla fall temporärt) och i det tredje fallet var det på vippen att gruppen hade upplösts och den blev åtminstone svårt vingklippt.
Rolling Stones – STP Tour, 3 juni – 26 juli 1972
Sommaren 1972 hade Stones turnerat ungefär i tre veckor i USA då undertecknad kom till världen på en betydligt lugnare plats på vårt klot. Denna turné, inofficiellt kallad ”STP Tour” (för ”Stones Touring Party”, en dubbeltydig ordlek) var den första stenarna gjorde i USA sedan 1969. Just 1969 års turné var relativt (med Stones mått mätt) städad men urartade tyvärr fullkomligt under den avslutande, okända, konserten i Altamont där Hells Angels löpte amok och dödade en åskådare samt skadade andra. Hotet från Hells Angels, som tycks ha menat att Stones var skyldiga dem pengar, hängde för övrigt fortfarande över stenarna då de kom till USA försommaren 1972. Detta ledde till att Keith Richard, som gärna bar på knivar vid denna tid, även knallade omkring med en 38:a. Just in case. I sin yttre form, angående själva konserterna, präglades turnén av upprepade våldsamheter med kravaller och regelrätta slagsmål om biljetter. Att falska biljetter cirkulerade gjorde knappast saken bättre. Vid ett tillfälle fick Bostons borgmästare personligen ingripa för att få Keith och Mick släppta ur häkte (de hade gripits för viss stökighet). Anledningen var knappast någon omtanke om de besökande britterna utan handlade snarare om att undvika upplopp vid en inställd spelning. Bakom scenen frossade bandet i droger även om deras hov ibland överträffade dem i drogintag. Bland medmusikanterna gick både pianisten Nicky Hopkins och saxofonisten Bobby Keys ned sig i heroinmissbruk, liksom även bandets manager och andra personer kring dem. Utöver detta rök Bianca Jagger och Keiths moatjé, Anita Pallenberg, handgripligen ihop vid flera tillfällen. Tanken var att turnén skulle bli en film men den affärsmässige Jagger såg snabbt till att stoppa projektet. Kanske inte så konstigt med tanke på att man i filmen bland annat kunde fått se Jagger snorta kokain och Keith och tidigare nämnde Bobby Keys häva ut en TV från tionde våningen på ett hotell. Kort och gott ett groteskt svineri där man hela tiden får påminna sig om att man kan uppskatta vissa personer som konstnärer samtidigt som man finner dem motbjudande som privatpersoner. Bandet filmade klokt nog inte de dagar då de gästade den ständigt pyjamasklädde Playboygrundaren Hugh Hefner. Turnén blev trots detta väl dokumenterad i olika böcker och reportage även om Truman Capote, som var tänkt att skildra den, aldrig fick tummen ur p.g.a. egna problem med alkohol och droger. Stilenligt avslutades turnén med party i New York där även personer som Zsa Zsa Gabor var inbjudna. Stones turnerande party hade plötsligt släppts in bland det vackra folket, en intressant kulturkrock. Bandet överlevde denna turné men många personer i deras hov blev vingklippta i vad som troligen var ett av 70-talets mest omtalade evenemang. Och konserterna? Jodå, bandet lät behagligt avspända, ibland nästan lite för avspända. Men publiken var säkerligen nöjd då de professionella stenarna inte lät sitt grisiga liv BAKOM scenen märkas alltför mycket PÅ scenen.
The Cure – 14 Explicit Moments/Pornography Tour, 10 april – 11 juni 1982
Tio år senare turnerade ett band som aldrig riktigt släppts in bland ”det vackra folket”, kanske för att de (tack och lov) är lite för egensinniga för det. 1982 var troligen The Cures mörkaste stund, både musikaliskt och privat. Turnén kallades i Storbritannien för ”14 Explicit Moments” (oklart varför) medan den rätt och slätt döptes efter det nyss utgivna albumet då man nådde kontinenten för spelningar i bl.a. Tyskland, Frankrike och Belgien. I senare intervjuer har Robert Smith berättat om hur hans då drogstinna jag ofta försökte ta livet av sig ”fast på omständliga vis”. En favoritsysselsättning var exempelvis hopp mellan balkonger efter att ha intagit stora mängder alkohol och/eller droger. Och då talar vi givetvis inte om balkonger på bottenvåningen. ”Man visste att om saker och ting gick fel, så skulle de VERKLIGEN gå fel”, som Smith efterklokt noterade. Smith hade även en kompanjon i sitt drogande vid denna tid, nämligen Steve Severin från Siouxsie and the Banshees (även om han lyckligtvis inte var med på turnén). 1982 års utgåva av The Cure var en trio bestående av Robert Smith samt Lol Tolhurt (synth, trummor) och Simon Gallup (synth, bas). Spänningarna under turnén var stora och Smith tog det senaste albumets mörka låtar på så stort allvar att han ibland grät på scenen, tagen som han blev av sitt eget material. I senare intervjuer har han å andra sidan påstått att man nästan enbart spelade låtar från ”Pornography” och näst senaste albumet ”Faith”, vilken inte stämmer och troligen är efterhandskonstruktion eller dåligt minne p.g.a. droger. Turnén kunde ha fått ett slut redan 27 maj då Gallup och Smith handgripligen rök ihop efter en spelning i Strasbourg. Det hela började med ett simpelt bråk om vem som skulle betala drinkar och urartade till knytnävsvåld. Både Smith och Gallup hotade därefter hoppa av både band och turné men känslorna lade sig i och med att man tog tre dagars ledighet. Slutligen lyckades man med nöd och näppe genomföra ytterligare 11 dagars turnerande med bl.a. två spelningar i Paris och final på klassiska Ancienne Belgique i Bryssel 11 juni. Precis innan konserten var både Smith och Tolhurst fullkomligt övertygade om att detta skulle bli bandets sista spelning någonsin. Den usla stämningen hade spritt sig bland bandets medarbetare där roadien Gary Biddles tog parti för Gallup. Följaktligen avslutade man sin ”sista” konsert med ett improviserat stycke som i efterhand kommit att döpas till ”The Cure is Dead” där Biddles sjöng, Gallup spelade gitarr, Tolhurst bas och själve Robert Smith hamnat bakom trummorna. Låten avslutades med att Biddles börja förolämpa Smith och Tolhurst varvid Smith kastade trumpinnarna på honom och gick av scenen. Och det var, just i det ögonblicket, slutet för The Cure. Fullkomligt utmattade åkte bandet dagen efter hem till London (man sov mest hela resan och pratade inte med varandra) varefter man sade adjö då man väl var framme. Alla inblandade var helt på det klara med att The Cure var upplöst. Smith åkte därefter på tältsemester i Skottland med sin flickvän och lugnade ned sig. Bandet var mer eller mindre upplöst i ett halvår innan man hösten 1982 spelade in singeln ”Let’s Go to Bed”. Då bestod bandet av Smith och Tolhurst, den minsta sättningen någonsin. Ett nytt och något ljusare kapitel inleddes därmed efter den självförbrännande Pornography-perioden.
Depeche Mode – Devotional Tour/Exotic Tour, 19 maj 1993 – 8 juli 1994
Den tredje turnén gick rentav i så pass modern tid att undertecknad själv kunde bevittna den. Och av alla tänkbara band var det faktiskt syntharna i Depeche Mode som lyckades göra en av 90-talets geggigaste turnéer, ett evenemang som chockade självaste Bobby Gillespie i de annars inte helt sunda Primal Scream. DM hade firat triumfer med albumet ”Violator” 1990 vilket väl även var sista gången en publik fick se det gamla och välbekanta Depeche Mode. Även om man inte visste det då så hade sångaren Dave Gahan under denna turné (som dock ”bara” varade åtta månader) prövat heroin och hans livsstil blev knappast sundare av han kring 1991 flyttade till USA och hamnade mitt i den stigande grungevågen. Det hände med andra ord ganska mycket med Gahan från det att han lämnade rampljuset i november 1990 till dess att Depeche åter gjorde något väsen av sig under våren 1993, något som bör ha berett publiken en chock. Istället för den kortklippte mannen i skinnjacka och vita jeans (en rätt typisk synthklädsel i slutet av 80-talet) stod där en långhårig och skäggig typ med mängder av tatueringar. Utan att vara fördomsfull var det nog fler än jag som fick ordet ”pundare” i huvudet då man såg den nye Gahan. Och detta trots att ryktena om heroinmissbruket ändå inte kommit i svang. I alla fall inte bland delar av den omisstänksamma publiken. Den turné som därefter följde var dessutom en mastodontturné som, förutom ett kortare avbrott kring årsskiftet, pågick i över ett år från början till slut. För egen del såg jag bandet i början av turnén, efter bara 10 dagar, och det ska erkännas att man inte märkte något av hur grisig Gahans livsstil var vid själva konserten. Utöver ständiga rop om ”cut your hair” från publiken så gick det hela väl av och han och resten av bandet gjorde ett dynamiskt framträdande med (förstås) väldigt rockig inramning. Även på senare konserter (som jag sett till att få höra) så märkts det absolut inte hur illa ställt det var vid denna tid. Första halvan av turnén pågick till 20 december men redan 9 februari var man igång med ”The Exotic Tour” som skulle pågå till 8 juli. Under senare halvan av turnén förvärrades tydligen Gahans heroinintag och det framstår som något av en bedrift att inget märktes live (även om han kan höras sjunga fel ibland). Parallellt med detta, övergick låtskrivaren Martin Gores flitiga drickande (Gore var berusad under nästan alla intervjuer jag läste med honom under första halvan av 90-talet) till regelrätt alkoholism. Precis innan sista vändan på turnén, i USA, kollapsade den annars städade Andy Fletcher till följd av stress. Han ersattes av Daryl Bamonte (vars bror spelat med The Cure, ironiskt nog) på scenen. Som förband hade man Primal Scream och uppenbarligen kom Gahan och Gillespie mycket väl överens även om Gillespie allt eftersom blev chockad över hur nedgångna Depeche Mode var vid denna tid. Det var med nätt nöd man slutförde det hela. Omedelbart efter turnén hoppade den huvudsaklige musikern och arrangören Alan Wilder av, även om detta inte blev officiellt förrän ett år senare. Andy Fletcher, som trodde han fått en hjärtinfarkt vid tiden för sitt sammanbrott, var tveksam om han skulle återvända till bandet, och ett tag verkade det som om DM nu bestod av duon Gore – Gahan. Allt som allt fick denna årslånga backanal mörka efterföljder då Gahan gick ned sig ytterligare och som värst var kliniskt död under några minuter efter en överdos. Både han och Gore tog tag i sina missbruk och Fletcher återvände (om än inte Wilder). Talande nog turnerade man inte alls med nästa album ”Ultra” (1997). Man var helt enkelt rädd att Gahan skulle kvista iväg till närmaste langare (som han troligen var du och bror med lite här och där i olika städer) så fort han fick chansen. Året därpå vågade man sig emellertid åter ut på vägarna. Ordningen var något återställd med en lite mer städad Gahan som åter påminde om sin 80-talsversion. Men bandet har ända sedan dess på något vis varit lite märkta av 1993 – 94, en vattendelare i deras karriär. Och de har aldrig gjort riktigt lika bra plattor sedan dess.
Rolling Stones – STP Tour, 3 juni – 26 juli 1972
Sommaren 1972 hade Stones turnerat ungefär i tre veckor i USA då undertecknad kom till världen på en betydligt lugnare plats på vårt klot. Denna turné, inofficiellt kallad ”STP Tour” (för ”Stones Touring Party”, en dubbeltydig ordlek) var den första stenarna gjorde i USA sedan 1969. Just 1969 års turné var relativt (med Stones mått mätt) städad men urartade tyvärr fullkomligt under den avslutande, okända, konserten i Altamont där Hells Angels löpte amok och dödade en åskådare samt skadade andra. Hotet från Hells Angels, som tycks ha menat att Stones var skyldiga dem pengar, hängde för övrigt fortfarande över stenarna då de kom till USA försommaren 1972. Detta ledde till att Keith Richard, som gärna bar på knivar vid denna tid, även knallade omkring med en 38:a. Just in case. I sin yttre form, angående själva konserterna, präglades turnén av upprepade våldsamheter med kravaller och regelrätta slagsmål om biljetter. Att falska biljetter cirkulerade gjorde knappast saken bättre. Vid ett tillfälle fick Bostons borgmästare personligen ingripa för att få Keith och Mick släppta ur häkte (de hade gripits för viss stökighet). Anledningen var knappast någon omtanke om de besökande britterna utan handlade snarare om att undvika upplopp vid en inställd spelning. Bakom scenen frossade bandet i droger även om deras hov ibland överträffade dem i drogintag. Bland medmusikanterna gick både pianisten Nicky Hopkins och saxofonisten Bobby Keys ned sig i heroinmissbruk, liksom även bandets manager och andra personer kring dem. Utöver detta rök Bianca Jagger och Keiths moatjé, Anita Pallenberg, handgripligen ihop vid flera tillfällen. Tanken var att turnén skulle bli en film men den affärsmässige Jagger såg snabbt till att stoppa projektet. Kanske inte så konstigt med tanke på att man i filmen bland annat kunde fått se Jagger snorta kokain och Keith och tidigare nämnde Bobby Keys häva ut en TV från tionde våningen på ett hotell. Kort och gott ett groteskt svineri där man hela tiden får påminna sig om att man kan uppskatta vissa personer som konstnärer samtidigt som man finner dem motbjudande som privatpersoner. Bandet filmade klokt nog inte de dagar då de gästade den ständigt pyjamasklädde Playboygrundaren Hugh Hefner. Turnén blev trots detta väl dokumenterad i olika böcker och reportage även om Truman Capote, som var tänkt att skildra den, aldrig fick tummen ur p.g.a. egna problem med alkohol och droger. Stilenligt avslutades turnén med party i New York där även personer som Zsa Zsa Gabor var inbjudna. Stones turnerande party hade plötsligt släppts in bland det vackra folket, en intressant kulturkrock. Bandet överlevde denna turné men många personer i deras hov blev vingklippta i vad som troligen var ett av 70-talets mest omtalade evenemang. Och konserterna? Jodå, bandet lät behagligt avspända, ibland nästan lite för avspända. Men publiken var säkerligen nöjd då de professionella stenarna inte lät sitt grisiga liv BAKOM scenen märkas alltför mycket PÅ scenen.
The Cure – 14 Explicit Moments/Pornography Tour, 10 april – 11 juni 1982
Tio år senare turnerade ett band som aldrig riktigt släppts in bland ”det vackra folket”, kanske för att de (tack och lov) är lite för egensinniga för det. 1982 var troligen The Cures mörkaste stund, både musikaliskt och privat. Turnén kallades i Storbritannien för ”14 Explicit Moments” (oklart varför) medan den rätt och slätt döptes efter det nyss utgivna albumet då man nådde kontinenten för spelningar i bl.a. Tyskland, Frankrike och Belgien. I senare intervjuer har Robert Smith berättat om hur hans då drogstinna jag ofta försökte ta livet av sig ”fast på omständliga vis”. En favoritsysselsättning var exempelvis hopp mellan balkonger efter att ha intagit stora mängder alkohol och/eller droger. Och då talar vi givetvis inte om balkonger på bottenvåningen. ”Man visste att om saker och ting gick fel, så skulle de VERKLIGEN gå fel”, som Smith efterklokt noterade. Smith hade även en kompanjon i sitt drogande vid denna tid, nämligen Steve Severin från Siouxsie and the Banshees (även om han lyckligtvis inte var med på turnén). 1982 års utgåva av The Cure var en trio bestående av Robert Smith samt Lol Tolhurt (synth, trummor) och Simon Gallup (synth, bas). Spänningarna under turnén var stora och Smith tog det senaste albumets mörka låtar på så stort allvar att han ibland grät på scenen, tagen som han blev av sitt eget material. I senare intervjuer har han å andra sidan påstått att man nästan enbart spelade låtar från ”Pornography” och näst senaste albumet ”Faith”, vilken inte stämmer och troligen är efterhandskonstruktion eller dåligt minne p.g.a. droger. Turnén kunde ha fått ett slut redan 27 maj då Gallup och Smith handgripligen rök ihop efter en spelning i Strasbourg. Det hela började med ett simpelt bråk om vem som skulle betala drinkar och urartade till knytnävsvåld. Både Smith och Gallup hotade därefter hoppa av både band och turné men känslorna lade sig i och med att man tog tre dagars ledighet. Slutligen lyckades man med nöd och näppe genomföra ytterligare 11 dagars turnerande med bl.a. två spelningar i Paris och final på klassiska Ancienne Belgique i Bryssel 11 juni. Precis innan konserten var både Smith och Tolhurst fullkomligt övertygade om att detta skulle bli bandets sista spelning någonsin. Den usla stämningen hade spritt sig bland bandets medarbetare där roadien Gary Biddles tog parti för Gallup. Följaktligen avslutade man sin ”sista” konsert med ett improviserat stycke som i efterhand kommit att döpas till ”The Cure is Dead” där Biddles sjöng, Gallup spelade gitarr, Tolhurst bas och själve Robert Smith hamnat bakom trummorna. Låten avslutades med att Biddles börja förolämpa Smith och Tolhurst varvid Smith kastade trumpinnarna på honom och gick av scenen. Och det var, just i det ögonblicket, slutet för The Cure. Fullkomligt utmattade åkte bandet dagen efter hem till London (man sov mest hela resan och pratade inte med varandra) varefter man sade adjö då man väl var framme. Alla inblandade var helt på det klara med att The Cure var upplöst. Smith åkte därefter på tältsemester i Skottland med sin flickvän och lugnade ned sig. Bandet var mer eller mindre upplöst i ett halvår innan man hösten 1982 spelade in singeln ”Let’s Go to Bed”. Då bestod bandet av Smith och Tolhurst, den minsta sättningen någonsin. Ett nytt och något ljusare kapitel inleddes därmed efter den självförbrännande Pornography-perioden.
Depeche Mode – Devotional Tour/Exotic Tour, 19 maj 1993 – 8 juli 1994
Den tredje turnén gick rentav i så pass modern tid att undertecknad själv kunde bevittna den. Och av alla tänkbara band var det faktiskt syntharna i Depeche Mode som lyckades göra en av 90-talets geggigaste turnéer, ett evenemang som chockade självaste Bobby Gillespie i de annars inte helt sunda Primal Scream. DM hade firat triumfer med albumet ”Violator” 1990 vilket väl även var sista gången en publik fick se det gamla och välbekanta Depeche Mode. Även om man inte visste det då så hade sångaren Dave Gahan under denna turné (som dock ”bara” varade åtta månader) prövat heroin och hans livsstil blev knappast sundare av han kring 1991 flyttade till USA och hamnade mitt i den stigande grungevågen. Det hände med andra ord ganska mycket med Gahan från det att han lämnade rampljuset i november 1990 till dess att Depeche åter gjorde något väsen av sig under våren 1993, något som bör ha berett publiken en chock. Istället för den kortklippte mannen i skinnjacka och vita jeans (en rätt typisk synthklädsel i slutet av 80-talet) stod där en långhårig och skäggig typ med mängder av tatueringar. Utan att vara fördomsfull var det nog fler än jag som fick ordet ”pundare” i huvudet då man såg den nye Gahan. Och detta trots att ryktena om heroinmissbruket ändå inte kommit i svang. I alla fall inte bland delar av den omisstänksamma publiken. Den turné som därefter följde var dessutom en mastodontturné som, förutom ett kortare avbrott kring årsskiftet, pågick i över ett år från början till slut. För egen del såg jag bandet i början av turnén, efter bara 10 dagar, och det ska erkännas att man inte märkte något av hur grisig Gahans livsstil var vid själva konserten. Utöver ständiga rop om ”cut your hair” från publiken så gick det hela väl av och han och resten av bandet gjorde ett dynamiskt framträdande med (förstås) väldigt rockig inramning. Även på senare konserter (som jag sett till att få höra) så märkts det absolut inte hur illa ställt det var vid denna tid. Första halvan av turnén pågick till 20 december men redan 9 februari var man igång med ”The Exotic Tour” som skulle pågå till 8 juli. Under senare halvan av turnén förvärrades tydligen Gahans heroinintag och det framstår som något av en bedrift att inget märktes live (även om han kan höras sjunga fel ibland). Parallellt med detta, övergick låtskrivaren Martin Gores flitiga drickande (Gore var berusad under nästan alla intervjuer jag läste med honom under första halvan av 90-talet) till regelrätt alkoholism. Precis innan sista vändan på turnén, i USA, kollapsade den annars städade Andy Fletcher till följd av stress. Han ersattes av Daryl Bamonte (vars bror spelat med The Cure, ironiskt nog) på scenen. Som förband hade man Primal Scream och uppenbarligen kom Gahan och Gillespie mycket väl överens även om Gillespie allt eftersom blev chockad över hur nedgångna Depeche Mode var vid denna tid. Det var med nätt nöd man slutförde det hela. Omedelbart efter turnén hoppade den huvudsaklige musikern och arrangören Alan Wilder av, även om detta inte blev officiellt förrän ett år senare. Andy Fletcher, som trodde han fått en hjärtinfarkt vid tiden för sitt sammanbrott, var tveksam om han skulle återvända till bandet, och ett tag verkade det som om DM nu bestod av duon Gore – Gahan. Allt som allt fick denna årslånga backanal mörka efterföljder då Gahan gick ned sig ytterligare och som värst var kliniskt död under några minuter efter en överdos. Både han och Gore tog tag i sina missbruk och Fletcher återvände (om än inte Wilder). Talande nog turnerade man inte alls med nästa album ”Ultra” (1997). Man var helt enkelt rädd att Gahan skulle kvista iväg till närmaste langare (som han troligen var du och bror med lite här och där i olika städer) så fort han fick chansen. Året därpå vågade man sig emellertid åter ut på vägarna. Ordningen var något återställd med en lite mer städad Gahan som åter påminde om sin 80-talsversion. Men bandet har ända sedan dess på något vis varit lite märkta av 1993 – 94, en vattendelare i deras karriär. Och de har aldrig gjort riktigt lika bra plattor sedan dess.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.jpg)