Paul Weller och experimentlustan.

Det finns säkert många som inte håller med mig men jag anser att man i princip bör beundra artister som bryter normerna och går sin egen väg. I alla fall i princip. För även jag har naturligtvis hamnat i den situationen där man, likt en lätt travesterad rumpnisse, frågar sig ”men varför gör de på detta viset” när man kanske tycker att den eller den artisten borde fortsätta på en inslagen väg och inte tramsa med en massa konstigheter som man ändå inte vill höra. Men i princip håller jag på att det är modigt när artister trots allt gör det, även om mina känslor ibland kan säga något helt annat.

Ett tacksamt exempel att ta upp i sammanhanget är Paul Weller. Wellers grupp The Jam var genuint populära då Weller hösten 1982 förklarade att han skulle upplösa gruppen. Redan på sina sista singlar (bl.a. ”Precious”, ”The Bitterest Pill” och ”Beat Surrender”) hade Weller töjt The Jams sound så mycket som möjligt men insåg förmodligen att den musik han numera intresserade sig för inte gick att passa in inom ramen för The Jam. Weller behövde kort och gott göra sig av med en del barlast, d.v.s.. basisten Bruce Foxton och trummisen Rick Buckler och så var det slut med The Jam.

Just denna händelse har kanske även bidragit till The Jams goda rykte. Weller valde att inte fortsätta mjölka pengar ur en grupp han ledsnat på, att göra större och samtidigt mer och mer håglösa spelningar i arenor, att göra sämre och sämre skivor för att han tappat gnistan. Precis som The Clash gav man järnet några år och slutade med flaggan i topp (i stort sett). Men just då var The Jams stora publik troligen ganska irriterad över att en av Storbritanniens mest populära grupper lade av bara för att ledaren plötsligt fått för sig att det inte var kul längre. Bara sådär. Och det blev ju knappast bättre av vad som hände sen.

Vad som ”hände” var The Style Council. Detta band har, om man kikar i exempelvis Bonniers Rocklexikon, reducerats till en parentes mellan The Jam och Paul Weller solo. Gruppen nämns i förbifarten på två rader under artikeln om Paul Weller och har inte ens en egen diskografi. Trots att den alltså existerade i sju år, lika länge som The Jam. Och den gav ut skivor under fler år än The Jam, i ärlighetens namn. Men sett i efterhand har den inte direkt funnit nåd inför den publik som dyrkade The Jams punkiga rock och senare Wellers mer traditionella dito. Och även den som uppskattar The Style Council får nog ändå säga att gruppen, och Wellers år med den, är ett utmärkt exempel på hur man kör en karriär i botten genom att pröva publikens tålamod till det yttersta.

1983 dök Weller upp tillsammans med Mick Talbot (f d Merton Parkas) med en helt ny image á la världsman från Paris och därmed också en helt ny typ av musik. På LP:s och singlar från 1983 – 84 blandades det hej vilt. Första LP:n ”Café Bleu” innehöll soul, synthpop, jazz, electro och till och med hip hop(!). Vissa kritiker kallade plattan ”schizofren” och man får onekligen intrycket av att Weller hade svårt bestämma sig för vilken inriktning hans musik skulle ta utan bara öste på i ren skaparglädje, fri från den tvångströja som The Jam alltmer hade kommit att bli. Betydligt mer fokuserad var han på sin nästa platta, kanske hans magnum opus under dessa år, ”Our Favourite Shop”. Här serverades lyssnarna en rad eleganta, melodiska och genomarbetade poplåtar med ofta extremt politiska texter. Man kan inte låta bli att imponeras av textrader som ”come take a walk upon these hills/see how monetarism kills” i kombination med behagliga ljudlandskap. Samma år, 1985, släpptes även den kraftfulla singeln ”Walls Come Tumbling Down” som mer eller mindre kunde ha blivit en signaturmelodi i den brittiska vänsterns kamp mot Thatcher (och den förekom även i soundtracket till filmen ”Billy Elliot”, som utspelade sig under gruvstrejken 1984 – 85).

Med låtar som dessa gjorde Weller åtminstone något som ytligt påminde om The Jams senare sound. Men det skulle bli värre (för publiken). Efter ett par år, och att ha förälskat sig i sin bakgrundssångerska Dee C Lee, kom det romantiska albumet ”The Cost of Loving”, inspirerat av samtidens R’n’B och producenter som Jimmy Jam och Terry Lewis. Soundet gick mot det betydligt mer polerade hållet, kanske lite för polerat för mångas smak. Än mer förvirrad bör publiken ha blivit då man 1988 slog till med den svulstiga ”Confessions of a Popgroup” som innehöll symfoniska sviter och även easy listening ’a la Michael Legrand. Vid det här laget hade Style Council dumpats av sitt amerikanska skivbolag (man hade överlag haft svårt slå i USA; kanske för att man även spelat in en instrumental jazzlåt vid namn ”Dropping bombs on the White House”).

Sedan kom nådastöten: 1989 kom Weller och Talbot dragandes med ett houseinspirerat album. Polydor vägrade inte bara att ge ut det utan sparkade också gruppen, trots att Weller vid det laget varit bolaget troget i över 10 år. Först 1998 kom detta album ut, under namnet ”Modernism: A New Decade”. Därmed var Wellers mest experimentella fras över och hans trovärdighet var också körd i botten. 1990 upplöstes The Style Council formellt och Weller kom först 1991 att börja uppträda live igen, då under namnet The Paul Weller Movement. En första soloplatta kom 1992. Efterföljande plattan "Wild Wood" var full av låtar som självrannsakan och tvivel på sig själv (”Has my fire really gone out?”) trots att Weller där försökte förnya sig lite då han plötsligt upptäckt tidiga 70-talsgrupper som Traffic och Free. Och i princip har Weller därefter fortsatt med den formel han uppfann på ”Wild Wood”. Det tuffar på och kvaliteten är väl ganska jämn men musikaliskt är det inte så spännande.

Publiken är i stort sett nöjd då Weller anses ha hittat hem igen, på något vis. I England drar han storpublik på sina turnéer och solomaterial blandas med låtar av The Jam och, faktiskt, en och annan låt av det där bespottade bandet han hade mellan sin bejublade punktrio och sina bejublade år som soloartist. Frågan är om Weller faktiskt på ett genuint vis är nöjd med att tuffa på med sin tradrock eller om han faktiskt kapitulerade inför den bittra verkligheten: publiken vill höra en viss sort Weller och inga konstigheter, tack. Det återstår väl att se om mannen åter börjar överraska och chocka sin publik med ny experimentlusta. Vilket man, vad känslorna än lär säga, i sådana fall ska ha respekt för.