Destruktiva turnéer

Det finns turnéer och det finns turnéer. Vissa grupper eller artister utmärker sig med jämna mellanrum för sina lite väl uppsluppna turnéer men sen finns det även grupper som kan överträffa sig själva och åstadkomma sådana där konsertturnéer som musikkonnässörer (särskilt de som inte ens var i närheten) kan snacka om tjugo – trettio år senare. En sån här lista skulle kunna bli oerhört lång men nedan ska i alla fall tre turnéer från 1970-, 1980- och 1990-talet presenteras. I ett av fallen var turnén anmärkningsvärd även med denna grupps mått mätt, i ett annat fall ledde till att gruppen upplöstes (i alla fall temporärt) och i det tredje fallet var det på vippen att gruppen hade upplösts och den blev åtminstone svårt vingklippt.

Rolling Stones – STP Tour, 3 juni – 26 juli 1972

Sommaren 1972 hade Stones turnerat ungefär i tre veckor i USA då undertecknad kom till världen på en betydligt lugnare plats på vårt klot. Denna turné, inofficiellt kallad ”STP Tour” (för ”Stones Touring Party”, en dubbeltydig ordlek) var den första stenarna gjorde i USA sedan 1969. Just 1969 års turné var relativt (med Stones mått mätt) städad men urartade tyvärr fullkomligt under den avslutande, okända, konserten i Altamont där Hells Angels löpte amok och dödade en åskådare samt skadade andra. Hotet från Hells Angels, som tycks ha menat att Stones var skyldiga dem pengar, hängde för övrigt fortfarande över stenarna då de kom till USA försommaren 1972. Detta ledde till att Keith Richard, som gärna bar på knivar vid denna tid, även knallade omkring med en 38:a. Just in case. I sin yttre form, angående själva konserterna, präglades turnén av upprepade våldsamheter med kravaller och regelrätta slagsmål om biljetter. Att falska biljetter cirkulerade gjorde knappast saken bättre. Vid ett tillfälle fick Bostons borgmästare personligen ingripa för att få Keith och Mick släppta ur häkte (de hade gripits för viss stökighet). Anledningen var knappast någon omtanke om de besökande britterna utan handlade snarare om att undvika upplopp vid en inställd spelning. Bakom scenen frossade bandet i droger även om deras hov ibland överträffade dem i drogintag. Bland medmusikanterna gick både pianisten Nicky Hopkins och saxofonisten Bobby Keys ned sig i heroinmissbruk, liksom även bandets manager och andra personer kring dem. Utöver detta rök Bianca Jagger och Keiths moatjé, Anita Pallenberg, handgripligen ihop vid flera tillfällen. Tanken var att turnén skulle bli en film men den affärsmässige Jagger såg snabbt till att stoppa projektet. Kanske inte så konstigt med tanke på att man i filmen bland annat kunde fått se Jagger snorta kokain och Keith och tidigare nämnde Bobby Keys häva ut en TV från tionde våningen på ett hotell. Kort och gott ett groteskt svineri där man hela tiden får påminna sig om att man kan uppskatta vissa personer som konstnärer samtidigt som man finner dem motbjudande som privatpersoner. Bandet filmade klokt nog inte de dagar då de gästade den ständigt pyjamasklädde Playboygrundaren Hugh Hefner. Turnén blev trots detta väl dokumenterad i olika böcker och reportage även om Truman Capote, som var tänkt att skildra den, aldrig fick tummen ur p.g.a. egna problem med alkohol och droger. Stilenligt avslutades turnén med party i New York där även personer som Zsa Zsa Gabor var inbjudna. Stones turnerande party hade plötsligt släppts in bland det vackra folket, en intressant kulturkrock. Bandet överlevde denna turné men många personer i deras hov blev vingklippta i vad som troligen var ett av 70-talets mest omtalade evenemang. Och konserterna? Jodå, bandet lät behagligt avspända, ibland nästan lite för avspända. Men publiken var säkerligen nöjd då de professionella stenarna inte lät sitt grisiga liv BAKOM scenen märkas alltför mycket PÅ scenen.

The Cure – 14 Explicit Moments/Pornography Tour, 10 april – 11 juni 1982

Tio år senare turnerade ett band som aldrig riktigt släppts in bland ”det vackra folket”, kanske för att de (tack och lov) är lite för egensinniga för det. 1982 var troligen The Cures mörkaste stund, både musikaliskt och privat. Turnén kallades i Storbritannien för ”14 Explicit Moments” (oklart varför) medan den rätt och slätt döptes efter det nyss utgivna albumet då man nådde kontinenten för spelningar i bl.a. Tyskland, Frankrike och Belgien. I senare intervjuer har Robert Smith berättat om hur hans då drogstinna jag ofta försökte ta livet av sig ”fast på omständliga vis”. En favoritsysselsättning var exempelvis hopp mellan balkonger efter att ha intagit stora mängder alkohol och/eller droger. Och då talar vi givetvis inte om balkonger på bottenvåningen. ”Man visste att om saker och ting gick fel, så skulle de VERKLIGEN gå fel”, som Smith efterklokt noterade. Smith hade även en kompanjon i sitt drogande vid denna tid, nämligen Steve Severin från Siouxsie and the Banshees (även om han lyckligtvis inte var med på turnén). 1982 års utgåva av The Cure var en trio bestående av Robert Smith samt Lol Tolhurt (synth, trummor) och Simon Gallup (synth, bas). Spänningarna under turnén var stora och Smith tog det senaste albumets mörka låtar på så stort allvar att han ibland grät på scenen, tagen som han blev av sitt eget material. I senare intervjuer har han å andra sidan påstått att man nästan enbart spelade låtar från ”Pornography” och näst senaste albumet ”Faith”, vilken inte stämmer och troligen är efterhandskonstruktion eller dåligt minne p.g.a. droger. Turnén kunde ha fått ett slut redan 27 maj då Gallup och Smith handgripligen rök ihop efter en spelning i Strasbourg. Det hela började med ett simpelt bråk om vem som skulle betala drinkar och urartade till knytnävsvåld. Både Smith och Gallup hotade därefter hoppa av både band och turné men känslorna lade sig i och med att man tog tre dagars ledighet. Slutligen lyckades man med nöd och näppe genomföra ytterligare 11 dagars turnerande med bl.a. två spelningar i Paris och final på klassiska Ancienne Belgique i Bryssel 11 juni. Precis innan konserten var både Smith och Tolhurst fullkomligt övertygade om att detta skulle bli bandets sista spelning någonsin. Den usla stämningen hade spritt sig bland bandets medarbetare där roadien Gary Biddles tog parti för Gallup. Följaktligen avslutade man sin ”sista” konsert med ett improviserat stycke som i efterhand kommit att döpas till ”The Cure is Dead” där Biddles sjöng, Gallup spelade gitarr, Tolhurst bas och själve Robert Smith hamnat bakom trummorna. Låten avslutades med att Biddles börja förolämpa Smith och Tolhurst varvid Smith kastade trumpinnarna på honom och gick av scenen. Och det var, just i det ögonblicket, slutet för The Cure. Fullkomligt utmattade åkte bandet dagen efter hem till London (man sov mest hela resan och pratade inte med varandra) varefter man sade adjö då man väl var framme. Alla inblandade var helt på det klara med att The Cure var upplöst. Smith åkte därefter på tältsemester i Skottland med sin flickvän och lugnade ned sig. Bandet var mer eller mindre upplöst i ett halvår innan man hösten 1982 spelade in singeln ”Let’s Go to Bed”. Då bestod bandet av Smith och Tolhurst, den minsta sättningen någonsin. Ett nytt och något ljusare kapitel inleddes därmed efter den självförbrännande Pornography-perioden.

Depeche Mode – Devotional Tour/Exotic Tour, 19 maj 1993 – 8 juli 1994

Den tredje turnén gick rentav i så pass modern tid att undertecknad själv kunde bevittna den. Och av alla tänkbara band var det faktiskt syntharna i Depeche Mode som lyckades göra en av 90-talets geggigaste turnéer, ett evenemang som chockade självaste Bobby Gillespie i de annars inte helt sunda Primal Scream. DM hade firat triumfer med albumet ”Violator” 1990 vilket väl även var sista gången en publik fick se det gamla och välbekanta Depeche Mode. Även om man inte visste det då så hade sångaren Dave Gahan under denna turné (som dock ”bara” varade åtta månader) prövat heroin och hans livsstil blev knappast sundare av han kring 1991 flyttade till USA och hamnade mitt i den stigande grungevågen. Det hände med andra ord ganska mycket med Gahan från det att han lämnade rampljuset i november 1990 till dess att Depeche åter gjorde något väsen av sig under våren 1993, något som bör ha berett publiken en chock. Istället för den kortklippte mannen i skinnjacka och vita jeans (en rätt typisk synthklädsel i slutet av 80-talet) stod där en långhårig och skäggig typ med mängder av tatueringar. Utan att vara fördomsfull var det nog fler än jag som fick ordet ”pundare” i huvudet då man såg den nye Gahan. Och detta trots att ryktena om heroinmissbruket ändå inte kommit i svang. I alla fall inte bland delar av den omisstänksamma publiken. Den turné som därefter följde var dessutom en mastodontturné som, förutom ett kortare avbrott kring årsskiftet, pågick i över ett år från början till slut. För egen del såg jag bandet i början av turnén, efter bara 10 dagar, och det ska erkännas att man inte märkte något av hur grisig Gahans livsstil var vid själva konserten. Utöver ständiga rop om ”cut your hair” från publiken så gick det hela väl av och han och resten av bandet gjorde ett dynamiskt framträdande med (förstås) väldigt rockig inramning. Även på senare konserter (som jag sett till att få höra) så märkts det absolut inte hur illa ställt det var vid denna tid. Första halvan av turnén pågick till 20 december men redan 9 februari var man igång med ”The Exotic Tour” som skulle pågå till 8 juli. Under senare halvan av turnén förvärrades tydligen Gahans heroinintag och det framstår som något av en bedrift att inget märktes live (även om han kan höras sjunga fel ibland). Parallellt med detta, övergick låtskrivaren Martin Gores flitiga drickande (Gore var berusad under nästan alla intervjuer jag läste med honom under första halvan av 90-talet) till regelrätt alkoholism. Precis innan sista vändan på turnén, i USA, kollapsade den annars städade Andy Fletcher till följd av stress. Han ersattes av Daryl Bamonte (vars bror spelat med The Cure, ironiskt nog) på scenen. Som förband hade man Primal Scream och uppenbarligen kom Gahan och Gillespie mycket väl överens även om Gillespie allt eftersom blev chockad över hur nedgångna Depeche Mode var vid denna tid. Det var med nätt nöd man slutförde det hela. Omedelbart efter turnén hoppade den huvudsaklige musikern och arrangören Alan Wilder av, även om detta inte blev officiellt förrän ett år senare. Andy Fletcher, som trodde han fått en hjärtinfarkt vid tiden för sitt sammanbrott, var tveksam om han skulle återvända till bandet, och ett tag verkade det som om DM nu bestod av duon Gore – Gahan. Allt som allt fick denna årslånga backanal mörka efterföljder då Gahan gick ned sig ytterligare och som värst var kliniskt död under några minuter efter en överdos. Både han och Gore tog tag i sina missbruk och Fletcher återvände (om än inte Wilder). Talande nog turnerade man inte alls med nästa album ”Ultra” (1997). Man var helt enkelt rädd att Gahan skulle kvista iväg till närmaste langare (som han troligen var du och bror med lite här och där i olika städer) så fort han fick chansen. Året därpå vågade man sig emellertid åter ut på vägarna. Ordningen var något återställd med en lite mer städad Gahan som åter påminde om sin 80-talsversion. Men bandet har ända sedan dess på något vis varit lite märkta av 1993 – 94, en vattendelare i deras karriär. Och de har aldrig gjort riktigt lika bra plattor sedan dess.