Bakom basistens bas

Har nu läst Blur-basistens Alex James självbiografi med något blandade känslor. Sammanfattningsvis kan man väl beskriva honom som Keith Richards med charm eller som en slags borgerligt realistisk Ozzy. Det är med andra ord en krönika över svinerier men James beskriver det här med lätt hand och framstår bara som en trevlig ung man som med en sömngångares rutin genomgår allt detta. Problemet är dock att en del av det man vill läsa om blir lite summariskt. Alex James är ju huvudsakligen känd tack vare Blur. Alltså vill man läsa om Blur. Redan efter halva boken har dock James även dragit igenom det man i sin tur mest vill läsa angående Blur: britpop-eran. Det är faktiskt förbluffande lite musik i boken och istället är det mycket av "Damon hade lite idéer och så snodde vi ihop den där singeln och det gick ju väldigt bra och sen drack jag champagne och så blev det en turné och där blev det åka av med diverse kvinnor". Det är dock lite underhållande att läsa om James orgier och Sverige får även ett omnämnande som det första stället som upptäckte Britpop. På något vis lyckas James även göra den senare delen av Blurs karriär, där musiken blir alltmer konstig medan bandet faller sönder, något intressant. På slutet läste jag dock lite summariskt eftersom det blev den vanliga trallen med "svinig rockstjärna sätter på sig en tweedkavaj och flyttar ut på ett gods på landet med sin snygga fotomodellfru med vilken han avlar ett antal barn". Där rundade boken också av och kanske hade ingen vid det laget trott att Blur skulle återbildas. James stora bedrift är dock att kunna framstå som lite charmig trots att han utan att blinka nämner hur han bränt en miljon pund på kokain och champagne. Å andra sidan når James aldrig något botten utan det är mer att någon polare säger "fan, Alex, du börjar bli fet! Du borde nog börja träna lite och dra ned på sponken!" Och så blir det. Den absoluta Keith Richards-svärtan infinner sig därmed aldrig riktigt och tur är väl kanske det.