En gravid 62-åring

Ibland undrar jag om det under senare år finns något större svenskt band som har spelat på Gotland så ofta som Eldkvarn? När jag ser tillbaka på mina konserter med Eldkvarn så inser jag även att det är få band jag har sett på så många OLIKA ställen på ön som just Eldkvarn. Ett tag kunde man ju praktiskt taget gå in på valfritt ställe med scen i Visby och där stod Eldkvarn. Åkte man ut till Klinte var de där. På Fårö var de också.

Följaktligen har de blivit lite av en gammal tradition att kolla in Eldkvarn när de ändå är på ön även om de nu faktiskt var två år sedan jag senast såg dem, på Wisby Strand. Det blev dock även Strand denna gång då Eldkvarn agerade huvudakt i samband med något julbord på stället. Jag och sällskapet för kvällen skippade dock julbordet och gick istället innan och åt österrikiskt på Wisby Hof till tonerna av ett okänt band som körde jazzlåtar i umpa-umpa-versioner. Blev en mastig schnitzel men vi hann ändå lagom i tid till konserten.

Bandet äntrade scenen punktligt (jag gillar det där med att artister är så punktliga numera) och då vi hade parkett kunde man sitta med fötterna på scenkanten och luta sig bekvämt tillbaka. Roligt nog hade bandet strukit en del av de mest sönderspelade låtarna och körde i början en del nytt material varav flera låtar från senaste plattan även om klassiker som ”Ta min hand” också slank in rätt tidigt.

Även när bandet körde äldre material hade man alltså kapat bort några sönderspelade och körde istället en del låtar man inte hört på länga inklusive någon som åtminstone inte jag hört live överhuvud. Och så hade man spolat sin eviga Cornelis-cover till förmån för en Mauro Scocco-cover (”Jag saknar oss”), vilket i alla fall var något nytt.

Genomgående var bandet i fin form och man spelade i närmare 100 minuter. Mot slutet improviserade man (på riktigt) med extranumren då någon i publiken ropade efter ”Vägen till paradiset” och Plura kontrade med att man egentligen hade tänkt spela en annan låt, men vad fan... det är sådan där spontanitet som faktiskt uppskattas. Därtill larvade man sig inte med att springa av scenen men Plura förklarade frankt att det berodde på lättja.

Dock blev jag lite bekymrad över Plura även om han rent artistiskt var i god form. Att Karla sjunger någon låt hör till men Plura blev även stöttad av Adam Modiggård på ett par låtar och jag undrade om det var för att det var roligt med variation eller om Plura trots allt behövde vila rösten. Därtill kunde man på nära håll konstatera att Plura verkligen har VÄRLDENS KAGGE. Både jag och sällskapet blev smått chockade över en mage som närmast fick en att tänka på en graviditet. Tankarna kretsade väl kring om det kunde vara helt hälsosamt... efter den nu sedvanliga avslutningen med ”Ikväll” gick bandet av scenen och vi i publiken försvann nöjda ut i regniga novembernatten.