Valrossen som strandade.

Har i dagarna läst ut David Crosbys självbiografi ”Long Time Gone” och det var väl allt som allt en blandad upplevelse. Boken var mycket intressant för den som vill läsa om just skandalartade historier och få inblick bakom kulisserna. Om man däremot var inställd på att få veta mycket om Byrds eller Crosby, Stills & Nash samt Crosbys musik generellt så blir man faktiskt en smula besviken. Byrds slabbar han igenom under ett kapitel och upplägget är ungefär ”Och så satt vi ihop den här gruppen och vi fick genast en stor hit och sen spelade vi in några schyssta låtar till och sen ville de inte spela in mina låtar och 1967 fick jag sparken”. På samma vis är det med CSN/CSNY som skildras rätt summariskt. Dock kan det möjligen ursäktas med att boken faktiskt handlar just om David Crosby som människa. Det blir alltså desto mer av Crosbys privatliv, hans drogande och supande, hans kvinnoaffärer och hans seglande (som får mer utrymme än hans grupper). Dock lämnar boken lite dålig smak i munnen eftersom det i grund och botten är samma skildring som alltid av en människa som bitvis betett sig som ett svin men som efter att ha varit nere på botten ställer sig frågan ”hur kunde jag…?” Crosby hanterade visserligen sitt vilda liv något så när väl men då han mot slutet av 70-talet började med rökheroin så blev hans beroende allt värre och efter flera häktningar och flykter från avgiftningskliniker satt han 1985 – 86 i fängelse. Därefter kom han åter på fötter och gifte sig rentav med den kvinna som han träffat redan 1976 och därefter dragit med i ett tioårigt beroende. De är fortfarande gifta så vitt jag vet. Tydligen ska Crosby ha skrivit en biografi som skildrar åren efter 1988 men jag vet inte vad den egentligen ska innehålla? ”Hej, jag är en rockfarbror som blir allt mer lik en valross och som numera leker med barnbarn istället för att knarka och kopulera när jag inte gör små vändor över kontinenten med mina lika åldrande kollegor Stills och Nash”. Men nu har jag i alla fall nämnt även den biografin.