"Alla artister är svin".

Min Rootmos-broder Tomas fällde relativt nyligen omdömet "alla artister är svin" i samband med en diskussion vi hade om Lou Reed. Vi kan nog, för att uttrycka det lite mer diplomatiskt, konstatera att de flesta av våra idoler har sina sidor och att ju mindre man vet om dem, desto bättre.

Det har för min del blivit mycket av den brittiske journalisten Paolo Hewitt, under 25 år Paul Wellers hovman (jag vet inte vad man annars skulle kalla honom) och hans varierande produktioner. Först läste jag hans acid house-roman, "Heavens Promise", och därefter "The Soul Stylists", en genomgång av olika stilar med förord av Weller. Nu har turen så kommit till den biografi över Weller som han publicerade 2007.

Jag hade kallt räknat med en ren kompisbiografi men vad jag faktiskt inte visste var att Weller och Hewitt bröt rätt häftigt med varandra i februari 2006, av orsaker som ingen av dem velat kommentera. Därmed kunde Hewitt se tillbaka på en mångårig vänskap utifrån ett mer sammanfattande perspektiv. Han hade känt Weller sedan 1975 och varit en av i hans inre cirkel från omkring 1980 fram till 2006. Det innebar att han förmodligen hade bättre kunskap om Weller än någon annan utanför hans egen familj.

Det är inte en strikt biografi i den meningen att Hewitt med stenhård kronologi följer Weller under 70-tal, 80-tal, 90-tal o.s.v. Istället påminner upplägget lite om det som Ian MacDonald tillämpade på Beatles i "A revolution in the head" där han kommenterade låtar och satt dem i relation till gruppen. Medan MacDonald dock tog varenda Beatles-låt har Hewitt nöjt sig med valda favoriter och vi får här en relativ kronologi men även olika teman i låtarna som återkommer under Wellers mer än 30-åriga karriär.

Vi får en bild av en människa där "komplex" bara är förnamnet. Weller lyckas på en och samma gång (ibland rentav under loppet av oerhört korta tidsförlopp) vara omtänksam, generös, kärleksfull, elak, brutal, trångsynt samt nästan alla andra övriga mänskliga egenskaper man kan räkna upp. Det är sant att vi alla uppvisar sådana egenskaper under våra liv men Weller tycks ha en enastående förmåga att snabbt ändra uppfattning eller attityd och därtill driver han ofta saker till sin spets, oavsett om han är trevlig eller otrevlig.

Det finns en grym ironi i Wellers liv vilken Hewitt framhäver utan vara alltför explicit. I april 1980 träffar den 22-årige Weller en av sina idoler, Peter Townshend (se bild ovan). Mötet mellan den vassa unge och idealistiske musiker och den medelålders och ganska alkoholiserade rockstjärnan blir en dunderflopp. Att Townshend även förklarar för den unge Weller att den bästa studion är den där man kan få sätta på receptionisten lär väl inte ha gjort saken bättre.

Ironin ligger i den bild av Weller runt 1995 (och framåt) som Hewitt ger. Yngligen som föraktade sin gamle idol för hans dekadens är borta och ersatt av en man som frossar i kokain, marijuana men framför allt alkohol. Under flera år är Weller ofta så berusad då han inte ens dagens efter kommer ihåg alla elakheter han hävt ur sig till sin omgivning, han kastas av flygplan, nekaa i barer och framträder lummig på konserter (dock inte knökfull, ska tilläggas). Cirkeln var sluten.

På sätt och vis delar Weller och Townshend åtminstone vissa egenskaper, nämligen skräcken för att åldras och att tappa skärpan. Ändå var det ungefär vad de båda har gjort under sin karriär även om Weller också haft en enastående förmåga att åter blixtra till efter mer förslappade perioder. Just den egenskapen gör att man kan känna en viss respekt för honom, hans övriga svagheter till trots.

Hewitt ger alltså ingen särskilt vänlig bild av Weller som person men om man tror att detta mest är en text skriven av en förbittrad ex-vän så ska det tilläggas att Hewitt nästan genomgående riktar det högsta beröm mot kompositören Weller, och detta under loppet av 30 år. Dock innehåller även denna genomgång av låtar en ironisk knorr på slutet i och med att den sista låt Hewitt tar upp var en låt som Weller lät den gamle soul-sångaren Dean Parish spela in 2006. Dock hade låten hittats på en demo-kassett med The Jam från 1976! Låten hyllades av medierna och det beror på vad man har för inställning om man tycker det är underbart eller patetiskt att en av Weller mest hyllade låtar under 00-talet var något som man närmast slumpartat hittat på en 30 år gammal kassett.