Från Veronica Maggio till Kerry King - eller skönheten och odjuret

Under den gångna helgen blev det först konsert på riktigt och därefter ett TV-sänt spektakel som nog ändå var den största behållningen trots allt.

På fredagen kom ju Veronica Maggio till Visby men det var ihållande regn i luften och jag hade ingen att gå med så det blev en konsert i stil med då jag såg hennes ex Oskar Linnros i november. Man brände ned med bilen, gick på konserten, brände hem så fort det stod klart att det inte skulle bli fler extranummer. Ungefär så. Och det var för övrigt en sabla tur eftersom det började ösregna precis när jag kom ut från Strand efteråt varvid jag fick sprinta till bilen. Men jag hade i alla fall en bil att sprinta till.

Som det har fallit sig så hade jag inte varit på stora scenen på Strand förut och en dag då man närmast var dåsig av värme så kändes det rätt skönt att få sitta ned. Och jag skulle ju ändå inte se något röjarband, precis. Ok, nu fick Veronica (eller om det var någon i publiken) folk att ställa sig upp och börja röra sig en del en bit in i konserten men jag såg bra där jag satt och förblev i den positionen. Så rolig var jag den kvällen.

Vet för övrigt inte om det bor en liten ljudtekniker i mig i alla fall men jag tyckte att jag, utifrån min position i salen, hade svårt att uppfatta en hel del nyanser. Jag hade till exempel svårt att höra vad Maggio sade mellan låtarna, rentav. Och jag blev även påmind om att det trots allt finns artister som man hellre hör på platta än ser live.

Inte för att nu Maggio var dålig. Hon har en förmåga att se lite sådär cool och nollställd ut som Debbie Harry på sin tid och hon hade ett rätt kompetent gäng bakom sig som kunde rocka loss lite emellanåt men eftersom den här musiken är ganska softad popmusik så försvann en del nyanser vid ett liveframträdande och jag kom alltså på att jag rentav föredrog studioversionerna i några fall.

Eftersom Maggio nu haft drivor med hits på senare år kunde hon rentav kosta på sig att inte köra tidiga hits som ”Havana Mama” eller Dumpa mig” eller hiten ”Måndagsbarn” från förra plattan. Jag är lite kluven inför sådant. Hade gärna hört dessa låtar men samtidigt tycker jag alltid det är dynamiskt med artister som satsar på sitt senaste material och faktiskt skiter i vad publiken tycker. Det är alltid lite rock’n’roll över det. Och det funkar så länge de nya skivorna håller standard. När den utvecklingen upphör blir det Rolling Stones av det hela, som regel. Men där är inte Maggio än på länge, får man hoppas. Konserten höll bara på i 70 – 75 minuter, för övrigt, men det fick gå det med.

På söndagskvällen direktsändes evenemanget ”The Big Four” från Göteborg och här kunde man se de fyra giganterna inom Trash Metal (Anthrax, Megadeth, Slayer och Metallica) framträda. Hade ingen aning om att SVT skulle direktsända detta evenemang och det känns därtill kul att vår television satsar på den tidigare ofta missgynnade hårdrocken. Det var ju nu sex år sedan man gjorde sin första direktsändning av detta slaget i och med Iron Maiden (också det på Ullevi, även om jag inte behövde se det på TV då jag var där). Som en av programledarna konstaterade hade det även gått lätt att ordna och det var inte ”22 advokater” inblandade.

I efterhand kan man konstatera att man verkligen hade placerat banden i rätt ordning. Även om man bara kan spekulera i hur pass mycket tjafsande det blev om spelordningen. Först ut var ju Anthrax och det var faktiskt ingen enormt tilltalande upplevelse. Förmodligen förstår gruppen själv hur det kom sig att de fick öppna hela galan. Man har inte en enda originalmedlem kvar och även om många ser Joey Belladonna som gruppens ”riktige” sångare (precis som Bruce Dickinson i Iron Maiden) så var ju inte ens han med från början och var därtill även kickad några år under 90-talet. Numera frontar han alltså Anthrax men i och med att gruppens mest kände medlem, Scott Ian, inte är med så är gruppen farligt nära projektkaraktär. Jag funderade faktiskt på om man skulle öppna med ”Caught in a Mosh”, vilket visade sig stämma. Även om det kan andas en lätt desperation att man känner sig så tvungen att få igång publiken så att man bränner sin kanske mest kända (och bästa?) låt som öppningsnummer. Man spelade visserligen en helt ny låt men i övrigt var det ren och rå nostalgi. Vi kan nog slå fast att Anthrax har sett sina bästa dagar.

Men det var också den svaga länken i kvällens sättning. Megadeth var betydligt starkare även om jag nu inte är någon expert på deras repertoar. Men även här var det mycket nostalgi i och med att jag, som ändå inte lyssnat enormt mycket på deras plattor, kände igen var och varannan låt. Förmodligen låg tyngdpunkten därmed på gruppens mest framgångsrika period i slutet på 1980- och början av 1990-talet. Dave Mustaine var för övrigt extremt trevlig och avslappnad i intervjun efteråt och det tycks som om den annars notoriskt knepige mannen äntligen lämnat alla demoner hemma (men man vet ju aldrig).

En rejäl kick fick man, inte oväntat, av Slayer som inte visade så många tecken på åldrande i sitt framträdande även om jag dock blev lite chockad över hur gammal Tom Araya såg ut i en intervju precis innan konserten. Det är konstigt hur man ibland verkar tro att tiden har stått still när man inte har sett ett band på många år. Men det gör den ju inte. Den stora avvikelsen denna kväll var att Jeff Hannemann inte var med på scenen på grund av ett otäckt virus som ätit upp delar av hans vänstra arm (låter otroligt vidrigt i vart fall) varvid han var tillfälligt ersatt av en medlem i Exodus. Frånsett det så manglade man på som vanligt, trots att jag inte sett en Slayer-konsert på år och dag, vare sig live eller i TV. Kerry King såg fortfarande ut som om han käkar småbarn till frukost och Araya lyckas på ett märkligt vis få sin skrikiga röst att hålla hela konserten igenom (han måste ha stämband av stål). Och klassikerna radades förstås upp: ”War Ensemble”, ”South of Heaven”, ”Raining Blood” och så vidare. Givetvis avslutade man med ”Angel of Death” och det var på något vis komiskt att se Araya stå och le åt publikens reaktion då man spelade en låt om koncentrationsläger och Dr. Mengele.

När jag senare såg lite bilder från bakom scenen med Metallica återfann sig åter den här lite chockartade känslan. James Hetfield var väl sig hyggligt lik men Kirk Hammet hade fått en… tja, grå ton i sitt hår och Lars Ulrich såg ju mest ut som en liten gubbe vars rakade huvud nog mest var ett tecken på att han börjat bli oroväckande tunnhårig. Jag kan inte länge svära på att jag skulle känna igen Ulrich om jag hade mött honom på en gata i Visby.

Metallicas konsert, som var över två timmar lång, var stark även om det var renaste och råaste nostalgi. Den nyaste låt man körde var kanske från 1997 och sedan slank förstås en del nummer från 1991 års svarta album med men i övrigt var 60 – 70 % av låtarna från 80-talet. Man undrar ju hur pass märkligt det känns för ”nye killen” Robert Trujillo att ständigt få harva alla de låtar som man gjorde långt innan han kom med i bandet samtidigt som man även skippar de plattor som han varit med på. Och det stärker väl även min tes om att Metallica i princip peakade redan med ”Master of Puppets” för 25 år sedan. Därefter gjorde man ett par mer lättsmälta plattor, om än av god kvalitet. Men efter det har man gjort plattor som varierat från att vara alltför slätstrukna till att vara hyfsat brutala men utan minnesvärda låtar. Det är väl den bittra sanningen. Och Metallica vet nog om det, innerst inne.

Man hade allt som allt dock ryckt upp sig på scenen. Jag har hört en och annan konsert med Metallica från 00-talet och de har ibland varit betydligt mer saggiga. Kan ännu minnas med lätt sorg när jag hörde dem rutinmässigt dra igenom hela ”Master of Puppets” 2003 och lyckades få den att låta vida mindre brutal och tight än i studioutgåvan. Och då har man tappat. Det har även talats en del om att Ulrich under en period slackade betänkligt och inte längre orkade hålla tempo plus att det kanske varit si och så med övandet. Det märktes dock inget av detta vid den här konserten där han for fram och tillbaka och väldigt ofta trummade stående med olika slags stockar. Vad som däremot hörs mer tydligt är att Hetfield inte riktigt längre orkar riva i med rösten såsom han gjorde på den gamla goda tiden. Men det beror på åldrande och är inget man kan klandra honom för. Med tanke på att han ändå sjunker rätt hårt och helt utan hjälp av dist (som ju får sången att låta så mycket mer brutal utan att det för den skull är ansträngande för sångaren) så är det en bedrift att hans stämband ändå funkar precis som i fallet Tom Araya.

Allt som allt var ”The Big Four” en duktig nostalgiafton för de som var med på 80-talet men att denna period intresserar visas av att Ullevi inte bara var knökfullt utan att där även fanns drivor av unga personer som inte var födda när de här banden toppade. Vackert så.