Förr eller senare blir vi alla Rolling Stones.

I helgen spelade Depeche Mode i Sverige och en recensent i SvD passade på att utnämna dem till "synthens Rolling Stones", vilket nog är ganska så sant, på gott och ont. Nu handlade den kommentaren kanske inte om att DM hållit på länge eller om att de blivit mer och mer rockiga och inte har väldigt mycket av synthband kvar. Nej, det kan nog även handla om VAD de spelar på konserterna och hur fördelningen mellan gammalt och nytt är.

Missförstå mig nu inte. Jag tycker mycket om Depeche Mode och de är ännu aktiva med att släppa plattor samt är ett ofta förträffligt liveband. Men enligt de vänner som var där och även enligt mina egna observationer då jag såg dem 2006 så har de i ett viktigt avseende hamnat i Rolling Stones-facket: de spelar närmast övervägande låtar från sin numera "klassiska" period (cirka 1986-93). Dessa år för DM motsvarar ungefär Rolling Stones repertoar under åren 1965-73. När jag 2006 skulle se Depeche var jag inställd på att de, som vanligt, skulle ägna merparten av sin konsert åt den senaste plattan och de två närmast innan. Detta trots att dessa plattor var lite blekare och inte satt lika snabbt då man lyssnade på dem som det äldre materialet.

Så blev det nu inte utan bandet spelade glatt drivor med 80-talslåtar och gick ända tillbaka till låtar från sina två första album (1981-82). Det hade med andra ord tydligt nått den lite kritiska gräns då man inser att ens nyare repertoar kanske inte är creme de la creme och att publiken förtvivlat gärna vill höra de där lite äldre och högklassiga låtarna som man är så förknippad med.

Rolling Stones nådde denna gräns ungefär 1976. På de turnéer som man hade gjort 1969-73 gav man i princip tusan i vad publiken tyckte och spelade huvudsakligen sina nyare låtar och kapade många av de klassiska 60-talslåtar som man idag förknippar dem i så hög grad med. Ibland spelade kan knappt ens "Satisfaction" och verkligen inte "Under My Thumb", "Paint it Black" o.s.v. Och detta fungerade bra så länge gruppens nya plattor höll hög standard. Men 1976 gjorde man en störtdykning med de nya plattorna. "It's Only Rock'n'Roll" från 1974 var närmast självparodisk och 1976 års "Black'n'Blue" bör ha varit något av det sämsta gruppen gjort. Därför räddade man hädanefter konserterna genom att peta in lite klassiker. Och detta har man i princip fortsatt med. På vissa turnéer har Stones kanske spelat en eller två låtar från den senaste platta man släppt och därefter frossat i klassiker. Publiken är nöjd även om Stones mer och mer antar karaktären av levande jukebox.

Dylan? Även där drivor med klassiker på konserterna även om Dylan, med sin vanliga skeva hållning, arrangerar om dem lite. Likande tendenser kan märkas hos Paul McCartney, Bowie, Springsteen, många av de gamla rockrävarna. U2 brukar dock kunna luta lite åt nyare material eftersom man ändå hållit en rätt jämn produktion. Kanske samma sak med R.E.M. Men merparten av de äldre akterna hamnar förr eller senare i Rolling Stones-facket. När man lyssnar på konserter med Jethro Tull från 00-talet kunde man nästan tro de var inspelade cirka 1973, att döma av repertoaren. Deep Purples set är starkt inspirerat av 1972 års set på "Made in Japan", och så vidare.

Och vi som inte är musiker då? Behöver vi bekymra oss? Tja, tänk över vad du snackar om med din omgivning. Jag brukar säga att ett dynamiskt samtal med exempelvis en gammal kompis som man kanske träffar då och då bör vara som en god konsert. Man börjar med nytt material (vad som hänt på sistone, hur livet är numera o.s.v.) och avslutar med gamla hits (anekdoter om kompisar och händelser från förr o.s.v.). Men om du ser omkring dig så kan du säkert finna en och annan gammal bekant som fastnat i gamla hits-facket. Personen har en viss tendens att helt skippa diskussioner om nutiden och dröja sig kvar vid minnen från förr "när vi hade så kul". Jag vet inte om det är riktigt sunt. Så se upp: när som helst hamnar du i Rolling Stones-facket om du inte bevarar en viss dynamik här i livet.