Way out West - dag tre

Under tredje och sista dagen kom jag iväg lite senare. Hade först tänkt se det märkliga hårdrocksbandet Deafheaven vid 13 men insåg därefter att jag dels inte var SÅ sugen och att dels skulle bli ett stort glapp därefter varvid jag stannade på hotellet och tog det lugnt.

Första akten för dagen blev orkesterns som jag tidigare ägnat en text åt häg på blogge: Slint – bandet som inte platsade i mitt 1991 (inlägget “Rubba inte heliga musikår”, för den som nu är road). När bandet gick på scenen var himlen en smula grå och stämningen blev snabbt gråare då bandet drog igång sin närmast begravningsaktiga rock där man vid några tillfällen även satt ned på scenen, introvert stirrande på varandra, i stil med Goodspeed your black emperor! förra året. Därefter började det regna. Jag hade slagit mig ned utanför tältet men flyttade nu raskt in igen i väntan på att regnet skulle bedarra. Det gjorde det inte, snarare tvärtom. Jag hade dock bestämt mig för att se rapparen Linda Pira och slank därmed ut i det allt kraftigare regnet.

I väntan på Pira hamnade jag under ett något så när skyddande träd då jag träffade en frälsare i form av den enda andra människa jag kände på hela festivalen, herr Lasse Wredenborg med sällskap. Han försåg mig snabbt med en komönstrad regnrock från Ben & Jerry som jag tacksamt tog emot då nu himlen hade öppnat sig rejält. Därefter förklarade han även hjälpligt vem som var vem på scenen eftersom Linda Pira, som nu hade gått på, hade med sig ett helt gäng kvinnliga rappare som jag inte hade värst bra koll på. Vår trio sprack sedan då regnet faktiskt ökade en aning mer och jag snabbt förpassade mig till Linnéscenen för att se Elliphant. Då hon äntrade scenen var tältet proppfullt och 30 – 40 % av publiken utgjordes säkerligen av människor som helt enkelt sökte skydd från regnet. Elliphant konstaterade förnöjt efter en låt att “Jag trodde jag skulle spela på andra scenen men det här blir ju perfekt!” Det blev därefter dancehall för hela slanten men åter med en fet basgång som dränkte mycket av musiken. Jag kan konstatera att Elliphant efter bara en EP och ett album redan har skaffat sig en helt okej låtkatalog och publiken var med i svängarna trots fukt och trängsel.

Vågade mig, med tvekan, åter ut i regnet för att se Neutral Milk Hotel, en av kritikerna starkt uppburen amerikansk indieakt från sent nittiotal som jag helt missade medan de höll på. Jag kunde dels konstatera att regnet sakta avtog och att konserten var en ren nostalgishow då jag i princip kände igen alla låtar, hämta från gruppens alla två album. Mest blev det dock låtar från andra och sista plattan “In the aeroplane over the sea”. Detta blev för övrigt den sista manliga akt jag med undantag för Robyns kompband Röyksopp. Härefter blev det ett fyrverkeri av kvinnor med personligt och varierat sound.

Med stor förväntan smet jag ned till Linnéscenen för att se Jenny Wilson. Här var det så roligt att man nu verkligen ville höra de NYA låtarna (från suveräna plattan “Demand the Impossible”) medan jag kunde ha och mista äldre material (som jag helt enkelt inte var så insatt i). I cirka 45 minuter öste Jenny Wilson även på med idel nya låtar och undertecknad stod bara och myste (trots basgången). Lite komiskt blev det då hon introducerade den bländande vackra “Ghost Station” med orden “Jag vill berätta om ett tåg jag nästan kom med en gång” (syftande på hennes cancer) varvid en hes men högljud man i publiken skrek “SJ!” varvid gapflabb följde från publiken. Wilson skrattade också och kontrade med “om det vore så väl...”.

Jag smet därefter förbi Veronica Maggio och lät henne agera bakgrundsmusik medan jag intog en nachostallrik utanför festivalområdet. Efter ännu en god måltid kikar jag en stund på Maggio som pumpar några sista hits innan hon går av. Även hon har en mastig katalog även om jag tyvärr blivit duktigt trött på hennes av skvalradion närmast sönderspelade låtar. Det blev därefter en liten stunds väntan på en helt annan typ av artist, den finstämda Annika Norlin. Hon körde nu en hopkok av låtar hon släppt både under eget namn, som Säkert och som Hello Saferide. Och annat hade väl varit fånigt. Intressant nog hade hon även klämt in publik vid sidan av scenen, helt enligt hennes eget önskemål. Dock stördes konserten lite av någon hip hop-akt som gick på i bakgrunden och ibland dränkte hennes sköra sånger. Det roliga var att publiken här var väldigt, väldigt med och många verkade kunna hennes texter utantill.

Avrundade därefter festivalen majestätiskt med att se avslutande huvudakten Robyn och Röyksopp där jag inte hade minsta aning om upplägg. Skulle de spela sina låtar ihop? Var för sig? Som det nu blev började Röyksopp i vilket fall även om publiken ibland gav lite lam respons med undantag för entusiasterna längst fram. Själv mådde jag som en prins och trodde ett tag jag var tillbaka på nittiotalet. Detta trots att man inte körde “Eple” eller “So Easy” utan istället avslutade sitt set med en omstuvad version av “Poor Leno”. Man hade även bitvis med sig en sångerska som jag först trodde var Robyn även om rösten inte lät helt bekant. Orginalet dök dock plötsligt upp och körde “Be Mine” för att därefter alternera material från “Body Talk” med helt osläppta låtar under stort bifall från en extatisk publik. Mot slutet blir det tre låtar med Robyn och Röyksopp, dels “The Girl and the Robot” och därefter de helt nya “Monument” och “Do it again”. Taktiskt nog gissade jag att det sista numret var kvällens sista (det var det också) och fick därefter vänta en minut på en spårvagn som inte ens var särskilt full. Full var däremot den göteborgare jag fick till granne som gjorde den vanliga irriterande imitationen av gotländska innan han önskade mig fortsatt trevlig kväll i götet och försvann i natten. Och en fortsatt trevlig kväll i götet kom jag även att få, rejält nedborrad i min säng på hotellet efter tre dagars hipster-Woodstock.