Egentligen fanns det nog vissa tankar om att skriva om varför nästan allt det man gillar råkar vara från england (engelsk musik, engelsk litteratur, engelsk film, engelsk öl, engelsk fotboll, engelsk...) men sen insåg jag att jag nog ändå inte hade funderat färdigt angående detta så det får bli en senare text.
Idag blev jag klar med genomlyssnandet av alla nya plattor från 2010 som man funnit på diverse listor. Ja, det blev ju mest listor från Sverige och det angloamerikanska området. Men jag tror bestämt det fanns någon musik från andra länder än Sverige, USA och UK i alla fall. En allmer arkaiserande (läs: skäggrockig) tendens har börjat göra sig gällande hos delar av de grupper man betade av i dagarna såsom Mumford & Sons, Timber & Timbre m.fl. Det verkar som om flanellskjortornas herravälde blir än starkare. Den ultra-creddige skäggrockaren Bon Iver (som rentav spelat in en platta i en vintrig timmerstuga i skogen, bara en sådan sak) har fått vara med på senare Kanye West-plattan. Skäggrock goes hip hop?
Det mest spännande med grammisgalan var väl att det var Robyn snarare än Hellström som gjorde rent hus. I övrigt förstås lika förutsägbart som alltid.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.jpg)
2 kommentarer:
En viss ironi finns det i att inlägget efter att Andres Lokko sågas så diskuteras sambandet mellan att gilla engelsk fotboll och engelsk musik, till saken hör då att Lokko är en mycket stor anglofil.
Hehe, du har rätt i att där finns en helt omedveten ironi från min sida... :)
Skicka en kommentar