Från barock till bara rock.

Vi på Rootmoset får börja med att be vår månghövdade skara av fans om ursäkt för en viss oregelbundenhet i uppdateringen av bloggen så här om sommaren. Men ni vet hur det är: de flesta av oss har haft semester och gjort HELT andra saker, en av oss packar flyttkartonger och spelar i band på samma gång, o.s.v. Vår huvudskribent hade själv en sanslöst hektisk vecka då han skulle guida en ung dambekant runt på ön mellan diverse trevliga besök på restauranger, teatrar och annat som gör livet värt att leva.

Och mitt i allt detta kom så Status Quo - åtföljda av REGN - till vår ö. Stora delar av Rootmoset, plus några hedersgäster, lyckades dock samlas på Effes (Ok, det må ha bytt namn men jag kommer nog fortsätta säga "Effes" precis som "Schenholms" är "Schenholms") något innan konserten för trevliga samvaro så fort vi hade hittat ett torrt bord. Själva konserten gavs ju tacknämligt nog under tält även om det var lite Roskilde-varning med den gegga som marken snabbt förvandlades till. Det ska även erkännas att Status var lite bättre än väntat. De lät åtminstone nästan lika krämiga som på den där liveplattan från 1977 och vi hade faktiskt riktigt kul medan vi diggade loss till den gamla orkestern och därmed även hann diskutera hur många englandsettor de haft (22 stycken, va, Kjelle?). Det var för övrigt uppehåll under stora delar av konserten men givetvis kom ett störtregn då skribenten själv var på väg hem och befann sig helt oskyddad varvid han blev rejält dränkt.

Dagarna efter Status innebar för övrigt en period av lugn och ro och kontemplation såsom det kan vara något efter en skiva. Undertecknad har aldrig kommit sig för att besöka kammarmusikfestivalen men fick nu ett spontant infall och köpte biljett. Detta blev för övrigt det andra besöket i St Nicolai bara under denna vecka eftersom jag även såg "Othello" där dagen innan Status. Av en ren slump (nåja, lite rörigt med bänkarna) hamnade man för övrigt på andra raden och kunde mer eller mindre se artisterna i ansiktet. Man kan för övrigt konstatera att klassiska musiker ofta ser ut som man förväntar sig. Yviga hårmaner och hela baletten. En av violinisterna såg givetvis ut som en sådan där stackare som blev trakasserad i skolan men hanterade sitt instrument virtuost. Sopranen såg däremot inte UT som en biffig Birgit Nilsson-typ utan var tvärtom en mycket nätt kvinna som dock kunde sjunga för tio damer. Därmed kan man alltså under några få dagar sägas ha gått från "Barock till bara rock" (eller snarare tvärtom), som det brukade heta i något gammalt radioprogram.

Säsongen går ju tyvärr mot sitt slut men man har inte kunnat undgå att notera att Munken trevlig nog har artister mitt i veckan under kommande två veckor varför det nog är värt att försöka dra ihop Rootmoset med hedersgäster inom en mycket snart framtid.