Fotboll och musik.

En sak som man kan fundera över är hur en i grunden så fruktansvärt allsångsovänlig låt som White Stripes "Seven Nation Army" kunnat bli en sådan favorit på fotbollsarenor, och särskilt då i Italien? Vid senaste EM hörde man ständigt publiken imitera den där inledande basgången (vilket man kanske även gjorde i VM även om det nu inte hördes på grund av ett litet otäckt instrument som borde förbjudas).

På något vis så ger det ett visst hopp för fotbollen. Man vill ju så gärna att fotboll ska höra samman med cool musik. Man önskar t.ex. att publiken sjöng till, säg, "Panic" av The Smiths. Men det gör de förstås inte eftersom man istället trallar på Markoolios "Mera mål" eller dylik skit.

Vid en läsning av Martin Svenssons (fotbollsspelare, inte den käcke sångaren) biografi "I skuggan av San Siro" framgår hur hans lagkamrater exempelvis refererar till The Clash som "knarkarmusik" (delvis sant, men kanske inte riktigt i DEN bemärkelsen). Men White Stripes har redan inlett revolten som ska frälsa alla världens fotbollsspelare där de sitter fast i Toto-träsket. "Seven Nation Army" på arenor är i grunden lika revolutionerande som när indie-gympa kom till Stockholm.