När inspirationen tryter.

En gång i tiden, under den period då det redan var helt normalt att artister skrev sin alster själva (vilket är ungefär från 1965 och framåt), så började vissa artister att som skojiga parenteser spela in cover-plattor med gamla favoriter. David Bowie gjorde det med "Pin-Ups", Ferry med "These Foolish Things" och några plattor till. I Sverige drämde Pugh till med "Pugh on the Rocks". Och så vidare. Detta var dock artister som samtidigt sprutade ur sig lysande låtar så det fanns här ingen tvekan om att det nog var mycket hjärta med i det hela men samtidigt också en kul grej. För egna låtar led man ju inte brist på.

Det som dock var en kul grej från seriösa artister har tyvärr blivit något av en institutionaliserad plåga inom musikvärlden. Numera är det närmast obligatoriskt för antingen unga artister som behöver luft under vingarna eller för gamla vars kreativa låga har slocknat att spotta ur sig menlösa cover-album. De här Idol-artisterna (enligt vad jag hört) är ju exempel på den första kategorin.

Mer plågsamt är det dock att se gamla hjältar sjunka ned i coverträsket. Bryan Ferry, denne halvgud, har ju på senare år mer och mer förlitat sig på covers vilket är väldigt tacksamt för hans del då han lätt kan "Ferryisera" vilken låt som helst och ändå tillföra något personligt. Men även här hör man att det ofta går på rent manér och Ferry har ju själv antytt att han nog inte skulle spela in så många covers ifall han nu inte hade så svårt att skriva egna låtar numera. Till och med Bob Dylan hamnade i detta träsk under en kort period, men han var lika ärlig som Ferry och medgav att han hade en kreativ kris.

Vissa drar dock det löjliga coverkonceptet till sin spets. Rod Stewart, vilken ju redan som lite yngre var mest känd för covers i "Rod-variant", har ju vid det här laget utgivit "The American Songbook" nummer 1, 2, 3, och vidare till album 78. Och folk KÖPER det uppenbarligen! Rod skulle givetvis inte fortsätta mångla ut sina slätstrukna versioner av amerikanska standards om publiken gjorde tummen ned. Men eftersom hans publik (större delen av den) troligen är ungefär i hans egen ålder så innebär det också att man som lyssnare blir latare och tycker det är riktigt jävla trevligt att höra Gershwin, Kern, Mercer och resten av gänget få sina alster tolkade av Mr. Stewart.

Nyligen släppte även Phil Collins någon platta med "favoriter från hans ungdom", eller något liknande. Vi kan alltså sätta en rätt bra peng på att också Phil har lite svårt med att få till det i studion och därför slabbar ihop ett album med några gamla favoriter som han kan mer eller mindre i sömnen. Och jag har redan sett klart uppskattande kommentarer från Phils jämnåriga. Jo men.

Exemplet med Rod Stewart visar för övrigt att det där uttalandet om att "man börjar förr eller senare lyssna på sina föräldrars musik" stämmer rätt väl. Varför är det så? Varför stannar man inte vid den musik man lyssnade på när man var, säg, 15 - 20? Det är ju ofta högst normalt. Sanningen är helt enkelt den att många av oss blir djupt nostalgiska då vi blir äldre och därmed dras vi plötsligt till den musik vi hörde när vi var små barn: de låtar som en föräldrar spelade! Kanske är det även detta som drabbat Rod, förutom en sällsynt kreativ härdsmälta.

Dagens råd, således, när dina idoler börjar göra coveralbum: Spring! Stäng öronen. Leta upp något nytt. Helst något brötigt. Rädda dig själv från det lata lyssnandet. Annars är du dömd att åldras till Phil Collins och Rod Stewart som släpar sig igenom de där låtarna vi ändå hört i hissen hundratals gånger. Och det var väl inte meningen?