Heaven's Promise.

Det är inte ofta man kommer ihåg sådana där små detaljer men ganska exakt minns jag faktiskt när jag första gången hörde talas om Paolo Hewitt. Det bör ha varit någon gång under sensommaren eller tidiga hösten 1991 då jag i ett nummer av Slitz (innan den blev en blajig mjukporrtidning under den hemmarunkande Mats Drugges ledning) läste en längre intervju med Paul Weller. Minns att det i samma nummer även fanns en omfattande intervju med Bret Easton Ellis om "American Psycho", vilken jag inhandlade sent detta år.

I vilket fall hade jag aldrig hört talas om Paul Weller (inte ens The Jam vid den tiden, men jag var ju uppvuxen på landet, for christ sake) och än mindre om hans polare Paolo Hewitt, som fick en liten utvikning i artikeln. Det nämndes bland annat att han hade roat sig med att skriva små kompishyllningar på innepåsarna till Style Councils album, då under pseudonymen "The Cappuccino kid", vilket säkert var en förbannat cool pseudonym på 80-talet.

På något vis fick man där en första fläkt av en slags flärd och stilfullhet som man ju så sällan stötte på i sin egen vardag (även om min syster syrligt kommenterade att nästan allt som hade med Paul Weller att göra är "musik för finsmakare"). Denne Paolo Hewitt har därefter förföljt mig under åren i och med att han skrivit intressanta verk om musik, mode (den slags tidlösa mode som jag kan fördra, inte den där ängsliga jakten på trender som man annars förknippar med ordet), fotboll, med mera, med mera.

Länge hade jag hört talas om hans "acid house-roman" från 1993, "Heavens Promise" och då jag häromdagen läste på nätet att den var utgången sedan många år ville jag testa hur lång tid det skulle ta för mig att få tag i ett exemplar. Det tog dock oinspirerande fem minuter eftersom jag genast hittade den på Amazon och snabbt införskaffade den. Tog mig ynka två dagar att läsa den.

Romanen var ett charmigt stycke tidsskildring, helt tydligt en variant av "Absoute Beginners" som förflyttats 30 år framåt i tiden. Huvudpersonen är en DJ som kryssar mellan caféer, skivbutiker och olika damers famntag när han nu inte sitter i sitt bås och spinner plattor. Någon gång i början av 1988 får han höra talas om "den här Acid House-scenen" och besöker några små klubbar av närmast sektliknande karaktär, givetvis omedveten om vad som komma skulle.

Romanen är inte värst originell men Hewitt fångar ändå fint de här "första tillfällena" i en ung persons liv på ett sätt som charmar en djupt när man sedan gräver i sitt eget förflutna och jämför. Ok, mitt liv som ung var kanske inte riktigt lika spännande som denne DJ:s men likväl finns en ganska allmän verktygslåda av känsloupplevelser som är gemensam för de flesta av oss, oavsett om vi bor i London eller... Säffle?

Hewitt beskriver även med inlevelse huvudpersonens känsla då han petat i sig Extacy för första gången och upplever en känsla av samhörighet med alla människor kring honom på dansgolvet (stenade även dom) men eftersom författaren på intet vis är någon drogromantiker så skildrar han även huvudpersonens djupa depression efter ruset plus en del andra otrevliga bieffekter. För övrigt hade väl undertecknad även hoppats att Hewitt i förbifarten skulle rada upp lite gamla Acid House-klassiker men dessa nämns bara mycket kort medan man däremot får lära sig en hel del om obskyr soul från 60- och 70-tal. När nyare låtar nämns är det ändå de där man har hört till leda från perioden.

Medan allt det som skildras i boken ägde rum, 1988 - 89, satt undertecknad i Svedala och kände bara svallvågorna av det där som man följde på avstånd och med ganska stora kunskapsluckor. Likväl förnam jag ändå en rätt saftig dos nostalgi vid läsningen av boken eftersom det fanns en hel del man mindes. För det var också under de där åren som mitt närmast fanatiska musikintresse tog fart och allt började.