Jag och Ronnie James.

Vi stod samlade kring en bandspelare i skolan, medan fröken var ute en stund, och spelade Dios "Holy Diver" för att höra det där konstiga ljudet precis i början av låten, innan riffandet drar igång. "Det är djävulen", förklarade en klasskamrat. "Och har du sett skivomslaget? Han DRÄNKER en präst!" Jag minns inte om jag just då hade sett det där omslaget men det dröjde i så fall inte länge. Det tog lite tid för mig att köpa LP:n "Holy Diver" men däremot hade jag den på kassettinspelning (vilket kanske förklarar en del) och såg senare även till att köpa uppföljarna "The Last in Line" och "Sacred Heart" på kassett på Konsum. Ja, det var den där tiden då man stod och trängdes över ett fack med kassetter i livsmedelsaffären. Senare ersatt med CD-skivor och därefter ersatt med ingenting eftersom alla sitter hemma med Spotify.

I helgen avled i alla fall Ronnie James Dio, mannen bakom de "djävulska" plattor som utgjorde ett soundtrack till mitt 80-tal. Han blev 67 år och dukade under efter en längre tids kämpande med magcancer. Tydligen hade en hel del spelningar ställts in, enligt mina mer insatta vänner. Och nu är de definitivt inställda, för gott.

Ungefär fem gyllene år hade Dio där under 80-talet, från det att han lämnade (läs: sparkades från) Black Sabbath tills dess att hans framgångsrika grupp började falla sönder mot slutet av 80-talet. Han var väldigt snabb med debuten och spelade in den på bara några månader efter att han i januari 1983 lämnat Sabbath. Därefter kom "Last in Line" (1984) och "Sacred Heart" (1985). Jag minns att jag hade med en kassett med en intervju och valda delar från den då ännu inte släppta sistnämnda plattan på konfirmationsläger(!). Troligen inspelat på programmet "Rockbox".

Det måste ha varit hektiska år för Dio även om det i efterhand ter sig som en ganska lång period i åtminstone mitt liv. Jag köpte det mesta som släpptes, inklusive 1986 års lustiga hopkok av studio- och livematerial som hette "Intermission" och därefter även 1987 års "Dream Evil", vilken en kompis snabbt sålde till mig. Något som kunde varit ett illavarslande tecken. För i ärlighetens namn så började väl mannen gå lite på tomgång där mot slutet av 80-talet och det blev oändliga återupprepningar av temat med drakar och demoner, regnbågar och prinsessor. Just sådana teman som mitt 15-åriga jag tyckte var så häftigt men som mitt mer än 35-åriga jag tycker är så oerhört pinsamt. Den sista "riktiga" Dio-plattan, "Lock up the Wolves", kom 1990 och jag köpte även den av en kompis i form av en pirat-kassett införskaffad i Bulgarien. Ja, det var sannerligen kassetternas gyllene tidevarv ännu ett litet tag till. Jag minns heller inte att jag lyssnade särdeles mycket på den.

Därefter försvann Dio mer eller mindre ur mitt synfält. Visst, jag följde alltid med ett visst intresse diverse förehavanden men de gamla plattorna hamnade på vinden tillsammans med en del annat äldre i LP-väg. 90-talet var en dålig tid för Dio. Det blev turer i Black Sabbath, solosläpp och det ena med det andra. En vän till mig berättade att Dio tydligen uppträdde på en raggargård i Värmland för cirka 200(!) besökande i slutet av 90-talet.

00-talet innebar en viss revival. Nya plattor kom och höll även en viss standard. Jag passade i alla fall på att lyssna på en platta från 2004 som visserligen inte var så bra som hans tre första men dock bättre än de plattor hans grupp släppte mot slutet. Även om det fortfarande var en väldig massa regnbågar och prinsessor. Men det lät ändå... välbekant. Och sedan blev det Heaven & Hell mot slutet av 00-talet, återföreningen av det Black Sabbath som släppte album 1980 - 83 och återigen 1992.

För övrigt har det ju alltid funnits en viss rivalitet mellan Ozzy och Dio såsom den främste och den näst främste(?) sångaren i Black Sabbath. Ozzy förblir ju SÅNGAREN i Black Sabbath men det ska dock påpekas att Dio var långt bättre rent tekniskt och att de plattor han gjorde med Black Sabbath i alla fall överträffade en hel del av de senare plattor Ozzy släppte med gruppen. Det ligger även en viss ironi i att den rätt städade Dio nu lämnat oss medan den, öhm, mindre sunde Ozzy fortfarande hänger med trots att han borde varit död 10 gånger om. Det är sådana där små saker som får en att fundera över rättvisan, eller bristen på den, här i världen.