I skuggan av unga flickor i blom.

Hur är det som de säger i "Lady och Lufsen" på julafton? "Det var en sån där romantisk kväll då månen sken och nästan alla var lyckliga". Ja, något åt det hållet. Men i helvete heller. Det var en fredag då undertecknad var dödstrött efter en mördande arbetsvecka, regnet stod som spön i backen och månen var nog långt bakom molnmuren.

Icke desto mindre hade skribenten samt 300 - 400 unga tjejer infunnit sig för att se Oskar Linnros på Wisby Strand. Mja, i ärlighetens namn var det några snubbar där med men jag kan på heder och samvete svära på att det dröjde innan jag såg några utöver ordningsvakterna. Jag cirkulerade lite, pratade med de få vänner jag kände på stället, och hamnade längst fram vid scenen.

Tonårsfnittret och en tung doft av parfym (dock inte de här hemska sorterna) omgav mig och jag undrade nästan om någon av de toppiga tjejerna rätt vad de är skulle fråga något i stil med "vill inte farbror ha en stol?" Fast numera pratar de väl inte så, va? Det kanske hellre blivit "åk hem och lägg dig, gubbjävel". Men det blev nu inget sådant och jag fick heller inte yttra någon väl inövad replik i stil med "jag är 38, men ikväll låtsas jag att jag är 18".

Vänligt nog fick vi inte vänta så länge då Oskar (som visade sig vara en rätt kortväxt påg, dock med viss auktoritet ändå) klev på vid 21.30 under tjejpublikens vrål. Nackdelen med att stå långt fram är, utöver trängseln, att nyanserna i ljudet går förlotade. Ofta hörde man heller inte så mycket av Linnros mellansnack. Men han öste igenom "25", "Din mamma", "Debut", någon äldre låt som han skrivit, någon ny och osläppt låt, det där roliga lilla pianostycket vid namn "Ulla och Åke" som avslutar plattan, "Ack, Sundbyberg", "Genom eld", en version på Robyns "Dancing on my own" och avslutningsvis (förstås) "Från och med du". 40 minuter av ös med några lugnare passager.

Bandet såg för övrigt dödligt coolt ut då alla var klädda i kostymer eller dräkter (kvinnliga gitarristen/cellisten) och det var verkligen 80-talet när det var som bäst över hela scenariot. Oskar spelade även lite el-piano på ett säkert vis men bröt stämningen lite genom att efteråt uppmana en vakt att "ta ut skiten nu så vi kan ösa lite". Bandet rockade för övrigt upp låtarna riktigt bra även om nyanserna som sagt försvann en smula i ljudet.

För övrigt var det ett styvt jobb att stå och headbanga bland folk som är 20 år yngre än en själv men gammal man gjorde så gott han kan. Vid minst tillfälle blev jag riven av vassa naglar (dock oavsiktligt, av en blondin som rentav var längre än jag själv) och under "Från och med du" fick jag en drink i ansiktet (vilket var så nära man kom alkohol den kväll). Jag antar att det var rock'n'roll så det räckte.

Oskar Linnros förgyllde kort och gått en grå och dyster novemberkväll avsevärt. Dödstrött som jag dock var fraktade jag snabbt hem mig själv och lekte med tanken på vad som skulle hända om en polis råkat stoppa mig efter den där drinken jag fått över mig. För övrigt doftar jag rätt starkt av tjejparfym ännu medan jag skriver detta. Så blir det när man bokstavligen frekventerar sig med ungdomen. Men som Oskar säger: "Jag kommer aldrig mer bli 25".

För övrigt tyckte Oskar att Visby-publiken var fantastisk. Han såg i alla fall sådär glatt uppriktig ut när han sade det.