Tankar om Hultsfred.

Det var med ett visst vemod som man mottog nyheten om att Hultsfredsfestivalen (eller snarare då föreningen Rockparty) i princip gått i konkurs. Själv har jag visserligen inte varit där sedan 1996 men å andra sidan avverkade jag under 90-talet sju år på raken (1990 – 96) på festivalen så nog har man kära minnen därifrån. Helt kort tänkte jag bara summera ett och annat av vad jag minns från mina sju år på en småländsk festival. Och, jo, jag har förstås hjälp av alla festivalprogram som jag har kvar. För året 1993 har jag till och med kommit över TVÅ exemplar, ett som jag hade och ett som min syster hade, med anteckningar och noteringar om man som man borde se. Kunde i ärlighetens namn notera att min syster år 1993 hade betydligt creddigare musiksmak än jag själv. Rätt ska vara rätt.

1990: 18 år och på min första festival. När man betänker att festivalen vid denna tid bara pågick i två ynka dagar samt att huvudakterna inte var något man idag hade sprungit benen av sig för så inser man att mycket ändå hinner ändra sig på tjugo år. Fast man tycker det känns som om det vore igår, som det brukar heta. De större namnen detta år var bland andra Wilmer X, Joan Jett, Hothouse Flowers, Waterboys och Dan Reed Network. När jag sedan noterar vad jag såg och vad jag missade så inser jag även att mitt 18-åriga jag ofta hade urusel koll på verkligt intressant musik och bommade en massa band och artister som senare blev kända. Detta var något som var ett återkommande tema vid mina festivalbesök åtminstone fram till 1995 eller däromkring. Det första band jag någonsin såg på Hultsfred var i vilket fall 22 Pistepirkko, huvudsakligen för att en kille i vårt sällskap bara slet tag i mig och sa ”du måste kolla detta band”. De spelade i teaterladan, en byggnad stående på pinnar, och jag försökte klättra in över den fönsterlösa sargen då jag fick en knuff i bröstet och var att nära ramla baklänges. Lyckligtvis hade mitt ben fastnat i trängseln så jag lyckades häva mig upp och hamnade precis bakom ljudteknikern där jag sedan stod i trängseln och lyssnade på detta för mig helt okända band. Jag minns att mitt sällskap, som lyckats hitta mig igen, skrek att de nu spelade hiten ”Frankenstein”. Det var min debut på Hultsfred. Jag minns även hur jag senare, på Wilmer X, hamnade bland en hög trashande (men gentemot mig välvilliga) skinheads som bara slet tag i mig mitt under ”Kör dig död”. Leather Nun tyckte man förstås var bland det coolaste man kunde tänka sig vid denna tid. Särskilt när sångaren Jonas lojt lutade sig ut i publikhavet och frågade om man ville höra ”rock’n’roll” och sen konstaterade att ”jag kunde lukta mig till det”. Fick även se Thåström spela ”Vad ska du bli” tillsammans med Sator, som närmast blev något av ett husband under åren
1991: En sak vet jag gällande detta år, nämligen att jag INTE såg Sven-Ingvars som ju annars stal en stor del av uppmärksamheten från detta år (och även fick vanvettigt mycket tid i programmet om festivalen som senare sändes). Med min på den tiden talibanska inställning till ”fiendens musik” såg jag nogsamt till att inte ens vara i närheten av scenen då Sven-Ingvars spelade. Den stora skandalen detta år var ju att Status Quo uteblev. Som väl är hade jag vid denna tid ingen särskild relation till Status (inte för att jag väl har det nu heller) och tillhörde alltså inte den grupp av vuxna män som grät vid beskedet om den inställda spelningen. Missade även detta år en massa coola band men såg ju bland annat Wendy James och hennes Transvision Vamp, shoegazer-hjältarna Ride, synthbandet Cat Rapes Dog samt hårdrocksbandet Straight Up (som jag därefter aldrig hört talas om) enbart för att de hade strippor på scenen.
1992: Även detta en festival som inte sitter så väldigt bra i minnet. Kanske för att akterna, när man ser tillbaka på det, inte var så enormt märkvärdiga. Jag såg bland annat Gary Moore bara för att. Kunde bland annat ha sett Blur om jag haft någon bra koll på den tiden. Men det hade man ju inte. Tyckte dock Die Krupps var ett grymt liveband.
1993: Denna festival minns man bättre eftersom den bland annat var väldigt regnig. Under loppet av en och samma kväll lyckades undertecknad bland annat ramla i en kanal och direkt efteråt trampa i människoskit. Vi bodde på en motorcykelparkering i ett område där det fanns en mängd torrlagda kanaler. Då jag på kvällen (eller snarare natten) var på väg till tältet noterade jag en sänka och tänkte ”jaha, ännu en torrlagd kanal” varvid jag glatt plumsade ned i den kanal som INTE var torrlagd. Därefter började det lukta konstigt lagom då jag kom in i tältet och min yrvakne kompis frågade något i stil med ”du trampade väl inte i skiten någon lagt här utanför”. Jag hade vita gymnastikskor. Detta år hade man utökat festivalen till hela tre dagar och det blev en mängd härliga upplevelser där jag äntligen började kunna pricka rätt. Såg Carter USM, hardcorebandet Sick of it All, Rollins Band, Stereo MC’s, Front 242, Iggy Pop, Consolidated och Shamen. Särskilt Rollins band imponerade ju stort. Och jag skulle ljuga om jag sade att jag såg Bob Hunds legendariska genombrottsspelning. Men har ju å andra sidan sett dem sex gånger senare, så…
1994: Inför denna festival köpte jag ett nytt tält varav delar genast försvann under första natten på festivalen. Denna gång såg jag Blur och även Midnight Oil, som väl vid denna tid redan sett sina bästa dagar (om man ska vara ärlig). Kikade även slött på Oasis första spelning utanför Storbritannien (en del säger det var deras andra, men vad vet jag) men var väl desto mer imponerad av Prodigy, som jag nu kom att se fyra somrar på raken. Början på min svårt elektroniska period. Hade en lättare erotisk upplevelse till tonerna av Motörheads ”Ace of Spaces” vilket väl är vad man minns av den konserten. Ett lite otäckt inslag av politik var att ett gäng festande skinheads i vår närhet på natten fick stryk av maskerade angripare. Inte för att vi nu märkte något av detta, men ändå. Minnesvärda var även snabbt inhoppade brittiska doombandet Cathedral, inte minst för sångaren Lee Dorrians bisarra minspel. När han mellan en låt frågade publiken ”are you hight” och snabbt svarade ”so am I” anmärkte en av damerna i mitt sällskap ”det var fan i mig sant, det”. Ett enormt regnväder drog in precis då vi åkte hem från festivalen.
1995: Då jag var mitt uppe i min elektroniska period så frossade jag i akter som Tricky, Massive Attack, Underworld (som var sådär jämfört med Roskilde 1994), Prodigy och Chemical Brothers. Jag minns att en del journalister gnällde över att man på den största scenen bara fått ditt hårdrocksakter som Slayer och Pantera. På den senare spelningen minns jag hur sångaren Phil Anselmo klappade om en kille som kom upp på scenen med orden ”thanks man, smoke weed”. En som kanske HADE rökt på var Black Grapes Shaun Ryder som verkade mer än lovligt avspänd i sitt mellansnack. Han påstod senare att han ”bara” var full på scen. Det gjorde dock inte spelningen sämre, i ärlighetens namn. Efteråt skrev tidningarna stort om något slags upplopp som vi inget märkte av.
1996: Hade denna gång väldigt bisarrt sällskap och liftade med en av Visbys (på den tiden) mer kända ligister som möjligen även var berusad medan han rattade oss till festivalen (jag vill inte veta). I vilket fall höll jag mig mycket på avstånd från delar av ressällskapet detta år, då man för första gången flyttat festivalen från augusti till juni. Detta ledde även till att nätterna var kallare och det blev ju även min sista Hultsfredsfestival. Fick dock se favoriter som Blur, Sick of It All och Ministry. Inför Prodigys nattliga spelning drack jag någon slags energidryck (ja, det VAR en energidryck, tro inget annat) och kunde sedan inte sova på hela natten. Den natten blev överhuvudtaget rätt intressant på grund av några incidenter med tältutrustningen. Bara en månad senare besökte jag Lollipopfestivalen, anordnad av den från Hultsfred sparkade Håkan Waxegård, och därefter har jag faktiskt inte satt min fot i den lilla småländska orten (som även hade ett bra badhus).