Perfektionens tomhet

Häromdagen skrev jag en lätt ironisk blänkare om min egen talibanism och det blev även en smärre diskussion kring några av de artister jag avfärdade. Eftersom jag uppenbarligen har för lite att göra och därtill tyckte att förra texten blev lite för rumphuggen så tänkte jag utveckla temat en smula, för den som nu orkar läsa.

Det handlade ju lite om förra årets trend (oh, SO 2013!) där indiemusiker betygade artister som Justin Timberlake och Beyoncé sin vördnad en masse. Jag funderade nu lite om vad det är som gör att jag inte precis faller i farstun för Beyoncé. Det vore väldigt lätt att avfärda henne med ”hon gör skitlåtar”, men det kan jag inte. En av mina definitioner på ”skitlåtar” är något som är så lättsmält och menlöst eller kvalitativt undermåligt så att det överhuvudtaget inte fastnar om man så lyssnar på det 50 gånger. För mig är en bra låt en som ändå gör visst intryck och som man minns efter tre – fyra lyssningar. Och då menar jag inte att det behöver handla om den mest lättrallade refrängen eller så. Bara för en tid sedan kom jag på att jag saknade ljuden från 90-talsgruppen Autechres album. Autechre gör alltså ljudlandskap som en del personer kan finna krävande. Men jag kom ännu efter flera år ihåg just DE ljuden i någon av deras låtar och kände en våg av glädje skölja in över mig då jag slängde på de gamla plattorna. Samma sak med en grupp som Future Sound of London vars album i princip BARA består av ljud. Men även inom en sådan genre finns det artister som gör helt menlösa ljudcollage som går in och ut i dina öron (exempelvis sådana musik du ska lyssna på mot slutet av ett spinningpass).

Så oavsett genre måste musiken göra något intryck på dig. Och Beyoncés låtar sätter sig ganska snabbt (även om hon på flera av sina singlar har haft en tendens att plagiera sig själv). Det är på så vis betydligt lättare för mig att avfärda Justin Timberlake (för att inte tala om hans yngre namne, herr Bäver) eftersom hans låtar är just sådana som inte fastnar i min skalle om så mitt liv skulle hänga på det. För några år sedan försökte en ung dam nästan förtvivlat intala mig att jag måste ha hört låten ”Sexyback” med Justin (”Min PAPPA kan den!”). Jag letade upp stycket på YouTube (så det inte skulle synas att jag lyssnade på den på Spotify) och lyssnade tre – fyra gånger. Den gjorde inget som helst bestående intryck och om jag skulle ha hört den tidigare så mindes jag det inte. Det samma gällde herr Justins senaste album vilket jag suckade mig igenom då det bestod av sängkammarsoul med falsettsång i en evig loop och där jag redan glömt övriga beståndsdelar.

Men åter till Beyoncé. Hon har alltså en del starka låtar som jag skulle kunna nynna om någon så väckte mig mitt i natten och bad mig göra det. Så låtarna är inte direkt problemet. Nej, det är snarare så att Beyoncé är så jävla übersnygg, så überskicklig, hon sjunger så überbra och verkar arrangera låtar, danssteg och allt så in i helvete überüberperfekt. Och det är däri problemet ligger, precis som när det gäller hennes föregångare, Whitney Houston. Man får lätt små bilder i huvudet när man hör vissa artister och eftersom Whitney sjöng på en OS-invigning (eller var det avslutning?) så får jag, då jag hör någon låt med henne, lätt en inre bild av en evig OS-invigning där Whitney i aftonklänning sjunger inför en dåsig publik bestående av lönnfeta tanter och gubbar i aftonklänning och frack. Ja, det kunde lika gärna vara i Las Vegas eller på något annat ställe. Och liknande bilder i huvudet får jag av artister som Beyoncé och Alicia Keys (som jag för övrigt sett live, vilket var så überjävla perfekt att det inte ens kändes som en konsert). Kort och gott så innebär perfektion ofta att det blir tråkig och fadd musik. Nerven saknas. Om vi nu ändå är inne och snackar supersnygga afroamerikanska sångerskor så är det betydligt mer spännande att lyssna på, säg, Janelle Montae som odlat en udda image och har en storyline i sina sånger som är genomgående på skivorna. Plus att musiken inte behöver vara så ultraüberthetop-perfekt hela tiden. Det är däri den lilla skillnaden som gör att jag uppskattar en artist ligger.

Så Beyoncé får ursäkta mig: hon är superduktig, supersnygg, världens bästa fru och mor (säkert), superrik, superallting och gör rentav poplåtar som man kommer ihåg men det räcker inte ända fram. Det är för tillrättalagt för min smak. Och det är allt jag har att säga om det.