1001 plattor: 2005-07

Mitt lyssnade går nu mot sitt slut och idag avverkade jag det sista dussinet skivor i ”1001 plattor…” , i detta fall från åren 2005 – 2007 vilket är så långt boken sträcker sig. I alla fall i denna svenska version. Lyssningen påbörjades 1 mars och det tog alltså en dryg månad att, med endast smärre avbrott, beta av de skivor man inte hört. Sen var det väl även något dussin hit eller dit som jag ännu inte hunnit höra eftersom de inte fanns på Spotify. Men allt som jag hört tidigare och som jag funnit på Spotify är nu igenomlyssnat. Här kommer alltså en skakande rapport om min bristande kunskap om musik från cirka mitten av 00-talet.

Freddie Wadling – Jag är monstret
Kommentar: Möjligen kan jag väl ställa mig lite frågande till varför Freddie Wadling alls behöver få låtar skrivna åt sig, därtill en hel platta och därtill olika författare till var och varannan låt. Resultatet blir därmed en smula spretigt även om det ändå är ganska OK. Det värsta är ändå att man hela tiden sitter och jämför med Wadlings äldre, betydligt coolare, produktion. Samtidigt som man även vet att han totalsågat sådant som sin egen ”En skiva till kaffet” i intervjuer och sagt han är tvungen att då och då släppa något lättsmält så att skivbolagen sedan låter honom göra det han verkligen vill… Hade jag fått bestämma så hade jag för övrigt tagit med Fläskkvartettens platta ”Flow” i ”1001 plattor”. Där får både Wadling och hans vänner i kvartetten verkligen visa vad de går för och de har heller aldrig toppat den plattan.

Richard Hawley – Coles Corner
Kommentar: Gitarristen i Pulp har tydligen släppt en hel drös soloskivor, något som gått mig förbi. Därtill är Mr. Hawley väldigt förtjust i äldre typer av musik och på det hela taget låter plattan som en engelsk pendang till den första plattan med Weeping Willows. Vissa låtar blir närmast pastischer på äldre typer av material men det är ändå ganska så OK, precis som i fallet med Weeping Willows.

Antony and the Johnsons – I Am a Bird Now
Kommentar: Det var nästan så jag inte märkte övergången från Richard Hawley till denna platta med en brittisk grupp frontad av en amerikan. Denne Anthony är, precis som Richard Hawley, tillbakablickande och hans röst skälver och darrar som hos den värste 50-talscrooner. Och the Johnsons verkade mest bestå av ett piano och lite gitarr. Men det var ganska behaglig musik att höra på sent om kvällen.

M.I.A. – Arular
Kommentar: Med min vanliga koll på 00-talet så hade jag förstås aldrig hört talas om denna lankesisk-engelska dam. Det är i vilket fall en slags raggaaktig stil som slår ganska hårt men som möjligen kan bli lite monoton efter cirka 40 minuter. Men det funkar. Senare hade hon visst en hit där hon snodde Clash-låten ”Straight to Hell”.

Sufjan Stevens – Illinois
Kommentar: Denne kille, som jag inget vet om, ska tydligen ge ut 50(!) plattor där han tematiskt betar av varje amerikansk delstat. Om han någonsin hinner med det vet ju inte jag men här kommer i alla fall plattan om Illinois, den andra i sviten. Delstaten med bland annat Chicago har förstås en del intressanta historier och vi får bland annat höra en hjärtslitande ballad om seriemördaren John Wayne Gacy(!), han som brukade klä ut sig till clown och roa traktens barn när han inte slaktade unga homosexuella män och grävde ned dem i sin källare. Musiken är annars oerhört varierad och ofta rikt orkestrerad och flera av låtarna är sådana att de fastnar vid en första lyssning, vilket alltid är trevligt. Helt klart ett album att återvända till.

Ossler – Krank
Kommentar: Aldrig hört talas om denne svensk. Det är rock sjungen på lätt skånska. Och det är väl allt jag har att säga om detta album.

Timbuktu – Alla vill till himmelsen
Kommentar: Om ovannämnde Ossler sjöng på en lätt skånska så blir det genast fetare, mer i Peps anda, då man lyssnar på Timbuktu. Har givetvis hört hans hits men det har inte blivit av att kolla in plattorna. Minns dock att jag sett honom en gång på Malmö-festivalen varvid en gammal vän efteråt beskrev det på följande viss för sin tjej, fritt citerat: ”ja, det var någon skåning som hoppade runt och rappade på scenen, och de andra tyckte det var bra”. Den här plattan motsvarar väl egentligen ganska bra hits som man har hört. Det är extremt eklektiskt med inslag av rap, afrikansk musik och (denna gång fantasifyllda) samplingar från äldre musik. Kort och gott ganska originellt och särskilt för att vara svenskt.

Ebba Forsberg – Ebba Forsberg
Kommentar: Den här damen hörde jag talas om redan någon gång på 90-talet men då huvudsakligen som körsångerska åt bland andra Uffe Lundell. Sedan började hon spela in egna plattor, exempelvis tolkningar av Dylan. Här är det dock helt eget material och jag kan direkt konstatera att det här är sådan där musik som man absolut inte vill höra i Popgiss. Inte för att det nu är något fel på musiken, Forsberg sjunger utmärkt och musikerna är duktiga och allt är egentligen finfint. Det är bara det att det här är just en sådan där vuxen, ”amerikansk” rockplatta med en behaglig kvinnlig sångerska av det slag som det går tretton på dussinet av. Skulle man få höra någon låt från denna platta på Popgiss så vore man totalt chanslös såvida man inte hade lyssnat på plattan flera gånger om dagen under ett helt år. Men annars kunde detta lika gärna vara Sheryl Crow eller vilken annan lättlyssnad rocksångerska som helst. En genomarbetad platta men utan större originalitet, kort och gott.

Ali Farka Touré – Savane
Kommentar: Jag tror detta var den sista platta som Touré spelade in och jag är även osäker på om han ens levde när den gavs ut. Egentligen har jag inte så mycket att tillägga till vad jag skrev om den förra plattan med honom som diskuterats ovan. Det är fortfarande en behaglig afrikansk blues och troligen en god avrundning på en lång karriär.

The Knife – Silent Shout
Kommentar: The Knifes platta “Deep Cuts” är en av mina favoriter inom nyare elektronisk musik, inte minst för att den var ganska originell i sin genre. Det blev emellertid inte av att jag lyssnade på denna platta men nu är det gjort en första gång. Här är soundet betydligt mörkare och drar egentligen lite åt gammal god experimentell synth i 80-talsanda. Det är dock svårt att ta miste på Karin Dreijers sång (även om vi vid ett tillfälle skrev The Knife istället för Honey is Cool”, eller om det var tvärtom, i Popgiss).

Säkert! – Säkert!
Kommentar: Det här visade sig vara en riktigt charmig platta och egentligen kan jag inte svära på att jag inte hört den förut, även om jag ville vara säker. Har dock lyssnat en del på Annika Norlins engelska band (eller vad man ska kalla det), Hello Saferide. Det här är på något vis väldigt indie och väldigt tonårsinriktat (i alla fall i texterna) men jag gillar det. Kanske just därför?

The Good, the Bad & the Queen – The Good, the Bad & the Queen
Kommentar: Då jag inte längre kan hålla koll på alla soloprojekt av Damon Albarn (Gorillaz, musik från Mali, med mera) så hade jag även missat denna grupp där bland andra Paul Simenon från The Clash ingår. Plattan är tematisk och kretsar kring London och atmosfären är överlag ganska dyster. Kanske en platta man bör lyssna på fler gånger även om titelspåret med sitt magnifika ensemblespel mot slutet lyfter plattan rejält.