1001 plattor: 2000

I mitt lyssnande på de 1001 plattorna har jag nu kommit in på 2000-talet och det är nu det börjar bli riktigt pinsamt i fråga om min bristande kunskap men jag tänker som sagt inte mörka något. Här är två dagars lyssnade på de plattor jag missade eller ignorerade år 2000, inklusive några riktigt kända:

Doves – Lost Souls
Kommentar: Ett tag trodde jag att det här var en grupp som jag hade sett någon gång i mitten av 90-talet men sen insåg jag att det var One Dove jag tänkte på. Detta band är tydligen från den stolta staden Manchester men låter i alla fall mer som New Order än Oasis, om man så säger. Det var en ganska dyster och lätt atmosfärisk musik som så här efter en första lyssning faller in i facket ”inget storverk, men helt OK ändå”.

Bebel Gilberto – Tanto Tempo
Kommentar: Dotter till en av de brasilianska legenderna inom bossanova och man kan väl egentligen säga att äpplet inte föll långt från trädet då man hör denna platta. Sådan där behaglig bakgrundsmusik som man kan höra på kaféer. Det är allt jag har att säga.

Louise Hoffsten – Beautiful, but why?
Kommentar: En typiskt rotrockig Hoffsten-platta. Vare sig mer eller mindre. Hade för övrigt aldrig hört talas om plattan då jag har noll koll på hennes repertoar.

Limp Bizkit – Chocolate Starfish…
Kommentar: Plattan har en längre titel men jag orkar skriva ut den i sin helhet. Jag har för mig jag tyckte de var ganska OK där kring sekelskiftet då man ju i alla fall hörde hitsen. Fast 10 år senare kan det lätt bli lite monotont med rappande till riffande gitarrer. Men det är OK.

Radiohead – Kid A
Kommentar: Ja, varför lyssnade jag inte på den här när den kom då? Jag älskade ju den proggiga ”Ok Computer” (plattan som Andres pucko sågade så jävligt i tidningen Pop att folk sade upp sina prenumerationer) och kommer så väl ihåg när ”Kid A” släpptes. Men det blev ändå aldrig av att jag lyssnade på den. Kanske trodde jag inte de skulle kunna toppa ”OK Computer”? Eller så var jag, innerst inne, ändå inte tillräckligt intresserad? Denna platta låter för övrigt rätt olik föregångaren men det har ju å andra sidan varit Radioheads signum att ändra sound ganska radikalt från platta till platta. Nästan lite Krautrock över denna med diverse skojiga elektroniska inslag. Lär någon återvända till den här.

U2 – All That You Can’t Leave Behind
Kommentar: Nej, SÅ intresserad av U2 år 2000 var jag inte så jag rusade benen av mig efter den här. Och man kunde ju ändå höra hitsen på radion. Men den duger fint som en rätt typisk U2-platta, kan man tänka.

Linkin Park – Hybrid Theory
Kommentar: För att vara så kallad ”Nu metal” och ofta jämförda med ovannämna Limp Bizkit så lät Linkin Park nästan lite mesiga eller åtminstone inte alltför brutala. Har egentligen bara hört enstaka hits förut och fick lättare bilda mig en uppfattning då jag nu lyssnade igenom en hel platta. Som sagt, rätt OK, men inget som berör mig sådär.

Elliott Smith – Figure 8
Kommentar: Den här killen har jag egentligen tänkt kolla in lite närmare ända sedan den där scenen i ”Royal Tenenbaums” där den tennisspelande sonen försöker ta livet av sig till tonernas av hans ”Needle in the hay”. Då jag hade jag aldrig hört talas om snubben men fick bara något år senare höra något om att han var död utan att jag fortfarande hade så mycket koll på honom. Tycks nu, vid en lite närmare lyssning, vara något av en Nick Drake för min generation. Denna platta, som tydligen hamnade högt på listorna över 00-talets bästa album (för all del inte enormt svårt, men ändå) är onekligen riktigt intressant och säkert ett album jag lär försöka lyssna mer på. Spännande arrangemang i en rad lätt drömska låtar. Den stora skillnaden mot Nick Drake är väl att Drake började sin karriär med orkestrerade sånger för att sedan bli allt mer avskalad (på ”Pink Moon”) medan Smith började avskalat och rundade av sin alltför korta karriär ett orkestrerat och fylligt album.

Badly Drawn Boy – The Hour of Bewilderbeast
Kommentar: Lite av en trubadur från Manchester. Passade rätt bra att höra på direkt efter Elliot Smith även om den här killen trots allt verkar lite gladare. Lite udda och smått egensinniga låtar som man kanske bör försöka lyssna mer på.

P J Harvey – Stories from the city, stories from the sea
Kommentar: Jag hade faktiskt rätt god koll på P J Harvey under 90-talet (om än inte lika god koll som Tomas) men tappade bort henne mot slutet av decenniet. Den här plattan hade jag därmed inte ens hört talas om och även om den är helt OK känns det lite som om Harvey tappat bettet en smula och blivit vuxen (i negativ mening). Kanske ska höra på de plattor som kom senare för att se varthän hon sedan vandrade.

Erykah Badu – Mama’s Gun
Kommentar: Denna dam hade jag inte hört talas om överhuvud men det var faktiskt en riktigt bra platta, inte minst som kvällslyssning. Lojal och coola soullåtar med lite jazziga inslag och bara svag antydan av influenser från hip hop (hade ju trott det skulle vara ett hip hop-album av någon anledning). Fast det är ju typiskt att nästan de enda samtida soulartister jag verkar uppskatta (jämför John Legend) är de som låter som på 70-talet.

Common – Like water for chocolate
Kommentar: En hip hop-artist vars platta “Be” jag redan hört. Lite mer cool och avspänd stil på den här killen och så slipper man den värsta gangsterskiten.

Eminem – The Marshall Mathers LP
Kommentar: Nej, jag har knappt hört en enda platta med Eminem även om jag förstås hört drivor med hans hits. Återigen har det inte blivit av även om jag tycker han är lite mindre tråkig än en hel del annan samtida hip hop, inte minst genom sitt extremt snärtiga sätt att rappa. ”The Real Slim Shady” ger mig alltid glada minnen från sommaren 2000 då låten ofta hördes på kårhuset då man var där och dansade. Kanske inte den ultimata partylåten i fråga om texten men OK, jag kanske inte lyssnade så mycket på den då det begav sig? Den här plattan är ganska intressant som ett slags självrefererande dokument då Eminem kommenterar mycket av den plötsliga berömmelsen från 1999. Och som väl är för honom höll den ju i sig för annars hade detta album endast framstått som löjligt.

Goldfrapp – Felt Mountain
Kommentar: En dam som tydligen medverkade på Trickys debut även om jag i så fall inte hade en aning om det (kan ju den plattan utan och innan) men det förvånar mig för all del inte. Stämningsfylld musik med suggestiv sång och närmast lite jazzkänsla.

Lambchop – Nixon
Kommentar: Eftersom jag alltid varit fascinerad av den komplexe president Nixon, och just nu tillbringar kvällarna med att läsa den detaljerade dagbok som hans stabschef Haldeman förde, så tyckte jag tanken på en konceptplatta kring honom var ganska rolig. Lyssnar man på texterna så är det dock väldigt svårt att finna direkta referenser till Nixon och man får anta att det var sångaren Kurt Wagners egna intryck av det han skapat som ledde hans tankar dit. Vänligt nog presenterar han dock lyssnaren med förslag till vidare läsning om Nixon på skivomslaget! Musiken? Behaglig och avslappnad med rätt rik orkestrering. Det är nog en typ av musik som Nixon kunde ha uppskattat i alla fall. Nixon var för övrigt en mycket skicklig pianist och brukade, trots en viss blyghet i andra sammanhang, ofta spela inför publik och inte minst under sin tid i Vita huset. Så nog finns här ändå en rätt rejäl musikkoppling.

The Avalanches – Since I Left You
Kommentar: Den som läst en del tidigare inlägg jag har gjort kan tro att jag hatar samplingar. Så är dock inte fallet (eftersom jag ju närmast frossat i elektronisk musik under åren) men vad jag däremot hatar är när någon lat jävla artist inte orkar skriva en egen låt utan samlar det smaskigaste ur en äldre låt för att sedan bygga upp något kring det och sen ha mage att därtill påstå att det är artistens ”egen” låt. DET gör mig ursinnig. DJ-kollektivet The Avalanches visar däremot hur man SKA sampla. Man tar drivor med obskyra samplingar som ingen direkt känner igen (allt som allt 900 på skivan, tydligen) och skapar lustiga ljudkollage med pålagt beat. Ibland låter man loopade röster skapa ett slags beat och man uppvisar stor talang i att VERKLIGEN skapa något nytt av äldre ljud. Här är det inte tal om att bara sno ”Super Freak” och rappa ovanpå kompet (Mc Hammer-metoden) utan denna platta innehåller en egen knasig ljudbild som påminner mig en del om The Propellerheads. Klart njutbart.

OutKast - Stankonia
Kommentar: För att vara hip hop från 00-talet är det här ändå en ganska OK platta. Men killarna är ju (lyckligtvis) inte renläriga i sitt sound. Och så har de skrivit ”Hey Ya!” vilket förlåter rätt mycket.