1001 plattor som du måste höra innan du dör...?

Det blev bokrea även i år och merparten av Rootmoset har nu äntligen införskaffat boken "1001 plattor du måste höra innan du dör" (Wahlström & Widstrand, 169 spänn) vilket säkert lär bidra till spännande diskussioner vid våra möten.

Upplägget är att boken går igenom de bästa plattorna från 1955 fram till slutet av 00-talet, ungefär. Eftersom man numera har tillgång till Spotify så har skribenten genast börjat beta av plattor men givetvis bara de som han ALDRIG hört. Med andra ord blev det en fruktansvärd massa lyssnande i början men man kan nog notera att det lär bli glesare längre fram. Då jag inte vill tjuvtitta för mycket så har jag bara läst fram till 1968 och kan nog konstatera att det inte var mycket från, säg, 1967 som jag aldrig hade hört. Skulle väl vara för detta år otypiska saker som Sinatras platta med Jobim, exempelvis.

Följaktligen blev det igår mycket sent 50-tal och under dagen har plattor från cirka 1959 - 61 betats av. Man kan också konstatera att jazzen nådde en sista svindlande höjdpunkt med Miles Davis, Dave Brubeck, Theolonius Monk och andra stora namn innan den dels gick vilse i avantgardeträsket eller alternativt förstelnade i klichéer. Några av 50-talets jazzkillar (särskilt Miles D) var på det hela taget vida coolare än rock'n'roll-artisterna från samma tid. Eftersom boken för övrigt handlar om LP:s så kommer däremot inte Chuck Berry och andra samtida artister med. Och man medger även, i ärlighetens namn, att Elvis första platta egentligen mest är med för den stora inverkan den hade snarare än för den musikaliska kvaliteten (med tanke på att den snoddes ihop väldigt snabbt).

Det värsta är förstås att man numera är lite mer luttrad än när man som, säg, 21-åring satt och läste tidningen Pop och på BLODIGT ALLVAR trodde på allt som skrevs om viss musik för att då och då bli besviken eftersom ens egen upplevelse av en viss artist/grupp inte riktigt, riktigt var densamma som för den exalterade recensenten. Följaktligen märker jag att jag drar lite på munnen åt de ofta måttlösa överdrifter som används om vissa av de plattor som man dock kan utan och innan. Och då gillar jag ändå nämnda plattor.

Det ska för övrigt bli intressant att se hur lång tid det tar arbeta sig igenom boken. Ikväll lär jag nästan hinna in på 1962. Jag skymtar redan Dylan, Stones, Beatles och allt det där som man kan hoppa över så det är ganska svårt veta. Men en trevlig upptäcktsresa blir det säkert, inte minst i Popgiss-tider.