Att ta motgång med ro.

Föreställ er följande replikskifte på engelska.
A: What was the name of the place? Gothland?
B: Yes.
A: And it’s… an island?
B: Yeah, right east of Sweden. Well it’s a part of Sweden… sort of.
A: And what was the name of the venue?
B: Snäck! Just north of the provincial capital!
A: Sneck, Ok… how many people does it take?
B: Well, about 400 or 500, I think.
A: Eeer… 400 or 500. Right.
B: So… you interested? They love the oldies stuff on that island. You can expect a warm welcome from the audience. They’re like that.
A: Well… gotta pay my bills! I’ll do it!
B: Thank you, Mr. Snider! Thank you very much!

Riktigt så fördes säkerligen inte dialogen. För övrigt behöver musikerna numera kanske inte ens diskutera var de ska spela utan ställs inför fullbordat faktum av arrangör, manager eller vem det nu än är som sköter den biten. Men man leker ändå lite med tanken. Och ponera nu att du varit sångare i ett på sin tid ganska framgångsrikt band. Du spelade kanske inte på de största arenorna men åtminstone på de hyggligt stora, som Hammersmith Odeon i London (som tar dryga 8 000 besökare). Du har haft ett antal hits och det är heller inga problem med att få igång publiken på konserterna. Så var det väl antagligen för Dee Snider i Twisted Sister på 80-talet.

Men saker och ting ändrar sig, som vi alla vet. I det här fallet gick det som det går med många band. Skivorna blev sämre, medlemmarna började bytas ut och därtill ändrade sig det musikaliska landskapet snabbt och gruppen lade ned. Och lite drygt tio år efter Twisted Sisters gyllene era så var Dee Snider kort och gått ännu en föredetting. Därför kan man förmoda att det kostade på lite att göra ännu en sådan där spelning med hoprafsade kompmusiker på något litet ställe, i det här fallet på någon ö utanför Sverige, 23 juli 1998.

Och nu kommer själva poängen med mitt lilla resonemang kring Twisted Sisters nedgång och fall och att behöva harva på småställen efter att ha varit stor: vissa personer gör detta med inte bara gott humör utan rentav självironi. De bjuder på sig själva å det grövsta. Vilket var exakt vad Dee Snider gjorde den där julidagen för tretton år sedan. Även om jag tyckte Twisted Sister var ett lite trevligt band där på 80-talet så var de kanske inte mina absoluta favoriter. De var liksom ett trevligt band i hårdrockshögen. Men min respekt för Dee Snider steg något enormt efter att ha sett honom göra en föreställning inför några tappra hundra med gott humör, stor spelglädje och därtill självironi kring sina fornstora dagar. Det är inte alla som skulle klara det. Risken vore att föreställningarna gick på rutin och att man mest tänkte på gaget som skulle betala hyran.

Och motsatsen finns ju. Jag såg ett saftigt exempel på detta ungefär en månad innan jag såg Dee Snider. Jag kom nämligen att tänka på detta i samband med att nämnda grupp visst ska göra något slags trettioårsjubileum on the road i år. Jag talar om Sisters of Mercy som tyvärr har lyckats prestera något av det sämsta jag sett i konsertväg. I alla fall från band på den nivån och undantaget diverse amatörband som faktiskt inte kunde rå för att de spelade uselt.

Detta var på Roskildefestivalen 28 juni 1998. Vi hade, till vår stora glädje, fått höra att The Sisters of Mercy skulle spela på festivalen vilken från början inte stod i programmet utan helt klart var en bokning i sista minuten. Som det föll sig så hade just ingen av oss i sett The Sisters tidigare utan på sin höjd livevideon ”Wake”. Förväntningarna var därför rätt höga. Vi hade en lite besvärlig väg till konserten då vi hade med oss en något berusad person i sällskapet som vi till sist fick dumpa av i framstupa sidoläge framför Orangea Scenen eftersom hans kropp vägrade att låta sig fraktas till Sisters och han i vilket fall inte hade märkt så mycket av konserten. Fram kom vi till sist ändå.

Och snacka om besvikelse. Magin saknades nästan fullständigt. Eldritch släntrade upp på scenen i jeans och skjorta, om än med solglasögon, och det var förbaskat lite rök. Detta om det visuella, vilket ändå kunde ha förlåtits om bandet givit ett blixtrande framförande. Men icke. Eldritch raspade fram låtarna varav många var för mig helt okända (och då kan jag ändå repertoaren rätt bra). Man undvek nästan helt att köra många av sina mest kända hits och kompbandet var likgiltigt och presterade slabbiga versioner av de låtar man ändå kände igen. De var närmast genant när festivalens åldrige konferencier efteråt tackade gruppen för ”a great performance”.

Men där har vi rimligen ett exempel på de där personerna som inte riktigt klarar av nedgången. Eldricht har inte släppt någon ”riktig” skiva sedan början av 90-talet. Mot mitten av 90-talet kom förvisso ett par samlingsplattor men därefter har det mer eller mindre varit tyst, så vitt jag vet. Publiken har väl under tiden smält undan och den lär ju knappast ha ökat under 00-talet ifall Eldricht fortsatte leverera sådana amatörmässiga konserter. Det är just sådana här upplevelser, artistisk nedgång, som skiljer agnarna från vetet. De som kan ta det (Dee Snider) och de som inte kan det (Andrew Eldritch).

För övrigt har jag även hört berättas att själve Ronnie James Dio spelade på någon raggargård inför 200 – 300 personer i Värmland. Jag har en viss känsla av att även RJD tog detta med fattning. Så proffsig var han nog ändå. Och de som var där var säkerligen hängivna. Som ofta är fallet.