Att bli omkörd.

I en intervju som Roger Waters gav 1992 hade han frågat "när var punkeran?". Waters är, trots sin bistra uppsyn, faktiskt en man som kan skoja till det när han så vill men denna gång var han helt klart allvarlig. Det är för all del lätt att raljera kring detta men 1977 var Waters gift med en medlem av den brittiska aristokratin och bodde i ett stort gods på landet. Han lyssnade förmodligen inte på så mycket musik utöver sin egen och läste troligen inte heller rockpressen eftersom den sedan flera år haft för vana att skriva ned Pink Floyd, delvis beroende på att gruppen ofta gav blanka tusan i intervjuer och att överhuvudtaget framträda inför pressen. När plattan "Animals" släpptes i början av 1977 skickade man dit fyra skyltdockor som skulle representera gruppen.

Och ändå ligger det en besk ironi över det hela. Den grupp som kanske mer än någon annan personifierade undergroundscenen i London 1966 - 67 och som därefter var, om inte underground så i alla fall ett redigt kultband fram till 1973 hade totalt tappat kontakten med det som var nytt tio år senare efter att man själva startat. Och det är förmodligen inte så konstigt. Det är egentligen rätt få artister eller band som förblir extremt creddiga eller trendiga någon längre tid. Undantag är ju namn som Paul Weller eller David Bowie som av sina fans utmålas som några slags trendsetters fast de inte längre har så bra koll.

Kanske fanns det alltså fog för viss kritik från punkrörelsen mot grupper som just Pink Floyd. Medan Phil Lynnott gick på fest med punkarna och Pete Townshend muckade med dem från scenen och uppmanade "any loudmouther git" som vågade att sno hans gitarr och Pink Floyds trummis Nick Mason via märkliga turer rentav producerade The Damned så ägnade sig Waters åt att skälla ut sin publik och rentav (bokstavligen) spotta dem i ansiktet för att de var för stökiga på hans konserter. Ungefär precis det där som utmärkte en odräglig rockstjärna.

Vissa andra har lyckats med att få till en enastående brist på timing. Guns'n'Roses såg en kort tid ut att kunna lägga hela världen för sina fötter och helt och hållet styra den musikaliska utvecklingen. Så stora var de där runt 1988. Och låt oss vara ärliga: deras rykte vilar egentligen, när man tittar närmare på det hela, nästan helt och hållet på "Appetite for Destruction" som kanske var en av de fyra eller fem bästa rockplattorna under 80-talet. Med en inte värst nyskapande men dock organiskt saftigt korsning mellan hårdare blues och lättare metal och med osminkat ärliga texter om det hårda livet i Los Angeles golvade G'n'R musikvärlden.

Men sedan kom bakslaget i och med en kombination av inre förfall och olyckliga musikaliska konjunkturer. Hårdrocksklimatet hann ändra sig redan under åren 1988 - 91 och därefter visade sig de kommande dubbelalbumen "Use Your Illusion 1 - 2" innehålla rätt många utfyllnadslåtar samtidigt som Axl W Rose med pompösa nummer som "November Rain" kom ut som Queen-fan (och Queen var, även om alla verkar ha glömt det nu, en så o-creddig grupp som möjligt var innan Freddie Mercury gick till de sälla jaktmarkerna). Plattorna släpptes 13 september 1991 och blott 11 dagar senare, 24 september 1991, släppte Nirvara "Nevermind". Och i ett huj var Guns'n'Roses omsprungna.

Det ska påpekas att G'n'R inte behövde klaga. De var så pass stora så att det maskineri som gruppen nu hade blivit rullade på under hela 1992 - 93 trots hotet från Seattle. Värre var det för mer tramsiga glammetalband som Poison som gick på pumpen så det sjöng om det. Deras machoposer med idel texter om brudar och fest framstod plötsligt som helt ute jämfört med de dunkla och introverta texterna hos de så mycket mer spännande grunge-banden. Nirvana leddes av en man som därtill vågat spraya "homosex rules" på en byggnad i sin egen småstad och som kunde framträda i klänning eller kyssa sin gitarrist på scenen, allt i ett medvetet försök att helt ta avstånd från den ofta misogyna och grovt grabbiga rocken i Los Angeles.

Men det sved säkert i skinnet på Axl Rose även om hans grupp fortsatte vara framgångsrik. Därför framstod det nog även osm lite desperat när han redan hösten 1991 började intressera sig för den andra stora våg som bröt fram inom den hårdare musiken vid samma tid: indusrirock. Han bjöd exempelvis in Nine Inch Nails att agera förband till Guns och Skid Row vilket sångaren Trent Reznor beskrivit som en vedervärdig upplevelser eftersom pybliken hatade dem. Därefter plockade Rose in det som blivit över från grupper som Marilyn Manson i takt med att han började kicka medlemmar ur det ursprungliga G'n'R. Men för samtiden framstod det nog inte som att han var genuint intresserad av ny musik utan mer som grov opportunism, lite i stil med när Bowie 1997 utgav en drum'n'bass-platta, tre år efter att denna stil slagit igenom. Därefter tappade Rose helt greppet. Och han märkte det förmodligen inte ens. Man gör ju som regel inte det.

Och ikväll blir det frågesport internt inom Rootmoset och därefter konsert med ett annat band som kunde ha blivit något större än vad de blev där i slutet av 80-talet.