Lojalitet och öppenhet.

Det här pratiga och lätt förvirrade inlägget kommer mest att kretsa lite kring musikalisk lojalitet och dito öppenhet. Det är ju en massa tankar som poppar upp nu under mitt hårdrocksprojekt då jag ställs inför musik som jag ibland inte lyssnat på på över 15, herregud, ibland 20 år.

Först det här med musikalisk lojalitet. Vad innebär det egentligen? Att man slaviskt följer ett band/en artist och ständigt agerar förkämpe för deras/hans/hennes musik och har järnkoll på minsta skivsläpp om det så bara är en enstaka singel hit eller dit eller någon låt på någon samlingsplatta? Man inser med tiden att det är ganska svårt att ständigt vara lojal. Även om jag, precis som vi alla, förstås har de här ständiga husgudarna som man inte skulle kunna säga något illa om under pistolhot eller ens om de släpper riktigt usla plattor periodvis. Men sedan finns de även de här akterna som man kommit ifrån lite.

För några år sedan redogjorde en person som brukar tävla i Popgiss (och den mannen kan hårdrock, kan jag säga) för mig om den nye sångaren i Judas Priest och de plattor som man hade släppt utan Halford. Jag sade ingenting just då utöver att lyssna men inombords tänkte jag väl ungefär "Ny sångare? Nya plattor?" För min del trodde jag väl närmast att Priest hade lagt av i samband med att Halford lämnat gruppen. Så fruktansvärd dålig koll hade jag vid det laget på ett band som jag kunde utan och innan under 80-talet.

Och anledningen? Ja, det berodde ju på att många av de stora banden från 80-talet nästan mangrant började göra dåliga plattor samtidigt som det kom ständiga attacker med ny musik som var så mycket mer spännande. Till och med det främsta hårdrocksbandet från min barndom, Iron Maiden, bleknade en smula. Kan fortfarande minnas hur jag slängde på plattan "No Prayer for the Dying" och nästan med en gång noterade att var och varannan låt på den plattan var riktigt, riktigt kass. När man släppte "Fear of the Dark" 1992 var jag upptagen med techno, shoegazing och saker som Ministry och Nine Inch Nails. När jag sedan fick höra att Dickinson lämnat Maiden försvann även dom från min radar. Detsamma gällde akter som Dio, Accept, Saxon, med flera. De sista hårdrocksbanden jag lyssnade på under en längre period var trash metal-band men även dessa sopades bort när jag gled längre in på 90-talet.

Det var kort och gott inte helt lätt att förbli lojal mot gamla hjältar när dessa släppte usla skivor och började byta medlemmar i kombination med att man distraherades av allt annat spännande inom musiken som dök upp. Det var väl lite som när den första generationen hårdrocksband (Sabbath, Heep, Purple m.fl.) skoningslöst avpolletterades av punkarna 1977. Under perioden 1988 - 94 vällde ju house, techno, grunge, britpop och big beat in över min horisont och antagligen kändes de band man lyssnat på under 80-talet plötsligt som löjligt passé. Och då har jag inte ens nämnt glam metal-akter som Mötley Crüe och Poison som man inte ens tog riktigt på allvar medan de hade sina glansdagar.

Och nu då? Vad har jag för relation till dessa gamla hjältar när jag nu dammar av gamla plattor som jag alltså ibland inte mött på 15 - 20 år. Det är blandat, kan man säga. En del står sig men det är även väldigt mycket som alltså känns ganska blajigt. Och SÄRSKILT då de här sakerna som man tyckte var så häftigt när man var 13, 14, 15 år gammal: texter om drakar och demoner, hur häftigt det är att vara hårdrockare, att göra uppror, poserandet i spandexbyxor eller skinnkläder och allt detta. Som sagt, det är inte RIKTIGT lika coolt när man nu är 35, 37, 39 år. Så jag kommer nog inte helt och håller att hitta tillbaka till vissa av dessa grupper. Även om jag sedan ändå kan känna en viss nostalgi inför t.ex. Iron Maiden och ännu minnas hur jag, tio år gammal, satt i min lekstuga och rös när jag på en medhavd bergsprängare hörde "The Number of the Beast".

Sen var det ju det här med öppenhet. Jag vet att jag inte var värst mottaglig för nya influenser under 80-talet då man nästan enbart lyssnade på varianter av hårdrock även om en massa annan musik förstås sipprade in. Men det var ändå rätt enahanda i fråga om det man lyssnade på. Men sedan hände något på gymnasiet då jag träffade en drös människor med HELT annan musiksmak än jag själv och med stort intresse. Det var även där man kom in i en utflippad period där man skulle försöka finna så extrem musik som möjligt. Kriget mellan hårdrockare och synthare fick där en sista bisarr period då banden på båda sidor tenderade blir mer och mer extrema (för att senare mötas i hopkoket Nine Inch Nails) och man frossade i båda falangerna: från Skinny Puppy på synthsidan till Napalm Death på hårdrockssidan. Och efter det gick det väl knappt att ta genrerna så mycket länge.

Efter att så ha rest ut på de djupaste musikaliska vattnen var ju mitt sinne vidöppet under 90-talet men uppenbarligen kom jag att petrifieras en smula in på 00-talet. Efter att ha tänkt efter ett slag kan jag nog konstatera att jag hamnade i vad jag kan kalla en "gubbrockfas" 2004 - 2010. Lite förenklat kan man nog säga att den inleddes efter att Rootmoset bombat totalt i Popgiss 2004 och började avslutas då jag i början av 2010 köpte "1001 plattor att höra innan du dör" och insåg hur hopplöst efter jag var i min koll på nyare musik. Sedan dess har jag i alla fall försökt att bejaka den där öppenheten, med varierande resultat. Som jag ofta skrivit så drabbas jag gång efter annan av "det här är väl OK men det låter som..." Men jag försöker som sagt. Det är inte lätt att förbli öppen till sinnet när man drar mot 40 och tycker sig ha upplevt allt som går att uppleva i musikväg. But I'm trying, Ringo, I'm trying real hard.