Modeslaveri och märkliga föraningar.

Jag vet att jag ofta skryter med att jag ger blanka tusan i mode och alla dessa strömningar som finns men när man ser tillbaka på sitt musiklyssnande så kan jag inte svära på att jag inte påverkas av saker, om än i många fall omedvetet. På samma vis så märker jag även hur jag under åren har haft en del konstiga föraningar om vissa artister/grupper som visat sig stämma (men jag har säkert även haft fel ibland).

Exempelvis vet jag med säkerhet att jag hade börjat lyssna på Doors redan innan den där berömda filmen från 1991 skapade en modern hysteri kring Morrison och hans mannar. Jag kan dock inte svära på att det var mycket innan filmen och kanske påverkades man ändå helt omedvetet av artiklar om den kommande filmen och likande. Jag är som sagt inte säker. På samma vis är det mycket möjligt att mitt intresse för sena Beatles och Pink Floyd där i början av 90-talet i grund och botten kom ur det förnyade intresse för det sena 60-talet som bubblade upp under Manchester-eran. Det ska förstås påpekas att sena Beatles och Pink Floyd ändå har fortsatt vara grundstenar i mitt lyssnande sedan dess. Men i alla fall.

Och det här med konstiga föraningar, som jag kallar det. Jag köpte med förtjusning Therapys ”Troublegum” där i mitten av 90-talet men gav sedan fan i plattan efter vilken mycket riktigt visade sig vara riktigt, riktigt usel. Fast vid den tiden hade jag dock inte hört den. Hade jag någon slags enorm känsla för en grupps utvecklig eller var det egentligen fråga om att den första hypen hade dött och att man därefter gick över till något helt annat? Har haft liknande erfarenheter av en rad andra grupper eller artister där man haft någon slags magkänsla av att ”nu har de/han/hon tappat det” samtidigt som man inte kan svära sig fri från den där tanken på att det samtidigt är jag själv som bara fladdrade vidare på min musikaliska upptäcktsresa, som biet från en blomma till en annan.

I början av 90-talet övergav jag alla de hårdrocksband jag lyssnat på under 80-talet samtidigt som de blev enormt usla, tappade medlemmar och det ena med det andra. Jag övergav big beat-artisterna i början av 00-talet när det var samma sak där. Men berodde det på att de faktiskt blev usla eller på att det inte längre var så coolt att lyssna på samma artister år ut och år in? Jag vill kunna säga att jag ger blanka fan i alla influenser utifrån men som bekant så är ju ingen man en ö och ens undermedvetna kan spela en spratt som man inte ens är medveten om.

Till och med när man försöker vara riktigt otrendig så kan det visa sig att man är hippare än man tror. Då jag i början av 00-talet helt tappade intresset för samtida musik under en period så snöade jag in på en massa proggband från 70-talet såsom Genesis, Yes, King Crimson, Jethro Tull o.s.v. Det kändes därtill extra roligt eftersom det under många år varit en ren sport från kritiker och musikkännares sida att hata dessa band. Men plötsligt exploderade i slutet av 00-talet Progrock Britannia-vågen och plötsligt satt man där med sina Yes-plattor och var hur trendig som helst. Hade mitt undermedvetna lik förbannat reagerat på någon slags trend?

Just nu befinner jag mig mitt inne i den så kallade skäggrock-vågen och egentligen känns det helt fel att lyssna på musik som bitvis är så arkaisk samtidigt som ens undermedvetna signalerar att man är med i matchen när till och med ungdomar skiner upp då man säger att man gillar Band of Horses. Innebär det att jag kommer att lyssna på skäggrock om, säg, fem år? Jag vet inte. Kanske är jag innerst inne bara en läskig modeslav och inte alls den coola och oberoende lyssnare jag så gärna vill vara. Eller så är jag bara ute och cyklar. Men det är nyttigt att ställa de där jobbiga frågorna till sig själv ibland.