Death & Drugs & Black Metal

”Estonia berörde mig inte alls. Men däremot tyckte jag att 11 september var mer intressant, rent symboliskt sett. För mig representerar det en attack mot fienden även om jag inte står för samma saker som talibanerna. Självklart gillar jag att se när världsmakten tar skada. Men sedan hoppades jag såklart att det skulle utbryta ett nytt världskrig”. (Jon Nödtveidt, Dissection)

Eftersom min syster ville bidra till julstämningen så fick jag i present boken ”Blod, eld, död” (av Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg) vilken skildrar den extremare hårdrockens historia i Sverige och Norge under modernare tid. Ovanstående citat är hämtat från den sista intervju som författarna (och någon överhuvudtaget) gjorde med Dissections muntergök till sångare Jon Nödtveidt, vilken begick självmord några veckor efter samtalet.

Boken, som även så att säga skildrar delar av min egen musikaliska historia, börjar rätt oskyldigt med att skildra normal musik spelad av normala människor (exempelvis det första svenska metalbandet, Heavy Load) för att därefter skildra extrem musik spelad av normala människor (grupper som Bathory och Entombed) och slutligen extrem musik spelad av lika extrema människor. Det är även här boken blir riktigt obehaglig och det är först mot slutet som det åter dyker upp lite mer normala människor som spelar relativt normal hårdrock (Hammerfall) vilket väl kan sägas avrunda denna framställning som rör sig från omkring 1980 och 30 år framåt.

Delar av boken är som sagt ren nostalgi för undertecknad och för mig tillbaka till åren kring 1990 då man själv grävde i extrem metal. Jag påminns om skivbutiker i Stockholm som Heavy Sound och House of Kicks och om de olika mer eller mindre kända svenska och utländska band som man grävde fram och vid enstaka tillfälle även såg. Nu var jag, till skillnad från de personer som skildras i boken, inte enbart insnöad på extrem metal och mitt intresse dalade även till sist då musiken blev mer och mer monoton och man även hittade andra spännande saker att lyssna på. Både en och två av de musiker som intervjuas i boken beskriver för övrigt den period då jag själv lyssnade på sådan här musik som ”guldåldern” vilket ju för all del är roligt att höra.

Annars är boken mest en studie i nihilism och somliga av huvudpersonerna i berättelsen är antingen förlorare som till sist bara har självmordet kvar som utväg alternativt omogna och/eller okänsliga råskinn som döljer sin stupida brutalitet bakom något pseudofilosofiskt resonemang kring satanism. Överlag haglar klichéerna från de inblandade och man får i flera fall påminna sig om att det handlar om unga personer även om den ursäkten inte alltid går att använda (d.v.s. de är inte längre så unga).

Mycket intressant kan man dock lära sig. Jag hade exempelvis ingen koll på att de ökända ”bröderna hårdrock” som figurerar som insnöade hårdrocksnördar både i ett vanligt reportage och i reklam för Trygg Hansa även har ett black metal-band som heter Nifelheim. Bröderna är för övrigt (och jag är nu helt allvarlig) bland de mer normala människorna man möter i boken med undantag för exempelvis killarna i Entombed eller Hammerfall. De närmast lever hårdrock och slänger ur sig den ena klyschan efter den andra men man märker att de gör det med hjärta och ändå viss humor och (viktigt att påpeka i det här sammanhanget) de skadar ingen med sin musik eller med sina handlingar i övrigt utan är tvärtom genomtrevliga personer.

Det kan dock inte sägas om flertalet andra av de personer som här presenteras. Rent tragikomiska (mest tragiska) är turerna kring det norska bandet Mayhem, vars svenske sångare Pelle ”Death” Ohlin tog sitt liv 1991 när det verkade som om bandet höll på att falla samman utan att ha fått något vidare genombrott. En av de andra medlemmarna, som upptäckte kroppen, reagerade inte riktigt som en normal människa skulle göra utan fotograferade tvärtom kroppen och planerade att ha den sönderskjutna skallen på nästa skivomslag. Han delade även ut delar av Pelles kranium till personer han beundrade. Denne ytterst otäcke musiker blev senare mördad av gruppen Burzums nazistiske galning Varg ”Greven” Vikernes, även känd som kyrkobrännare.

Black Metal-scenen bestod sålunda till stor del av missanpassade ungdomar som trissade varandra till den ena vansinnigheten efter den andra. En musiker hamnade i fängelse för att ha mördat en homosexuell man i Norge och en annan person som hängde kring bandet för att svårt ha skadat en äldre man med ett knivhugg i halsen. Varg Vikernes hjärntvättade flickvän utsatte det svenska bandet Therions sångare för ett (misslyckat) brandbombsattentat eftersom Therion ansågs som svikare som inte var riktiga satanister. Och så vidare.

Ett eget kapitel får även den inte helt friske Jon Nödtveidt, mångårig ledare i bandet Dissection. Även Nödtveidt hade, likt sin norske kollega, avtjänat fängelsestraff (1997 – 2004) för att ha varit inblandad i mord på en homosexuell man. Han tog i viss mån avstånd från denna handling senare men fortsatte dock att uttrycka gravt satanistiska och nihilistiska åsikter där han verkade vara av åsikten att mänskligheten borde utplånas. Författarna fick tag i honom precis när han var i färd med att ta konsekvenserna av sitt eget resonemang, sommaren 2006. Han lade då först ned sitt gamla band efter en uppskattad spelning på Johanneshov och därefter tog han sitt liv i augusti 2006 i samband med någon form av satanistisk ritual.

Även gruppen Shining, ledd av den likaledes dystre Niklas Kvarforth, är något i hästväg då man har som yttersta mål att få merparten av sin publik att ta livet av sig. Man delade periodvis ut rakblad på konserterna och både band och publik kunde skära sig själva under konsertens gång. Det bör tilläggas att musikerna även själva har en ytterst våldsam relation och att sammandrabbningarna är många. Flertalet av medlemmarna i The Shining har diagnoser på olika psykiska störningar.

Efter denna odyssé genom mänsklighetens mörkare sidor känns pinfärska bandet Watain närmast bleka vid en jämförelse. Det kan väl dock inte ses som helt sunt att inför varje konsert motta ruttnande djur att använda som scenrekvisita och dylika saker. Watain är dock närmast Vikingarna jämfört med Mayhem, som sagt. Överlag så är ”Blod, eld, död” ytterligt fascinerande läsning för den som vill gräva ned sig i extrem hårdrock och den filosofi som finns bakom men känsliga läsare varnas redan här. Det blir som sagt inte så mycket sex & drugs & rock’n’roll men däremot desto mer av death & drugs & black metal.