90-talet i tre kapitel.

Det är märkligt hur man, när man verkligen är väl insatt i en periods musikaliska historia, kan sitta och bena ut olika perioder med dess tendenser och stilarter lite som man exempelvis kan göra med andra världskriget (och DÄR, hösten 1942, vände det). Jag, som ju under senare år med febril möda försökt bena ut 00-talet med dess flodvåg av musik kan dock trösta mig med att jag anser mig ha närmast järnkoll på 90-talet och jag tänkte lite försiktigt dela upp det i tre kapitel så får vi väl se vad folk tycker om det. Eftersom det mesta av texten därtill handlar om England så är det ju också det som sätter rubrikerna.

Madchester/Shoegazer-eran 1988 - 1992

Det som skulle bli 90-talet började ju någon gång där när 80-talet gick in i sin hemskaste fas med alltmer tam hårdrock, alltmer fluffiga frisyrer, alltmer kassa synthexperiment från olika rockrävar och alltmer pastellfärger. Det var vid den tiden ingen som lyssnade på när Ian Brown och Geno Washington stod där någonstans i Manchester och diskuterade hur musik egentligen borde låta. Varvid Brown tog Mr. Washington på orden och satte upp en liten orkester vid namn Stone Roses. Världen sket fullkomligt i vad som hände i förfallna Manchester eller bland några obskyra DJ:s i London i ännu några år till. Men sedan small det bara till i och med ”the summer of love” 1988. Plötsligt uppmärksammades obskyra band som Happy Mondays och Stone Roses, som därtill tog den gryende dansmusiken till sig, även om de väl inte exakt spelade dansmusik själva. Housemusiken med S’Express, Bomb the Bass och övriga grupper i samma stil slog igenom och raveparty blev ett begrepp. Det här var ju även den era då skivbolaget Creation äntligen började göra sig gällande och deras flaggskepp var exempelvis Primal Scream, My Bloody Valentine och Ride. Termen ”Shoegazing” myntades i samband med My Bloody Valentine som mest stod stilla medan de riffade på och lät de långa luggarna skymma ögonen, som mest verkade vara fixerade vid de egna skorna. Samtidigt som ”Madchester” blev ett begrepp släppte även Primal Scream ”Screamadelica”, denna gudomliga sammansmältning av rock och dans och Stone Roses hade efter sin suveräna debut redan släppt singeln ”Fool’s Gold” som en försmak inför nästa album. Som en avrundning på perioden fick My Bloody Valentine äntligen ut mästerverket ”Loveless” i slutet av 1991 och därefter kom Ride en bit in på 1992 ut med ”Going Blank Again”. Madchester och Shoegazing i skön förening tycktes redo att erövra världen.

Britpop/Big Beat-eran 1992 – 1997

Men så blev det inte. Det kom aldrig något andra album med Stone Roses. Eller, det gjorde det visserligen, men först 1995 vilket i sammanhanget är en eon varvid de snabbt såg sig omsprungna av mer spännande akter. Happy Mondays hade kämpat med albumet ”Yes Please” men föll snart samman därefter. I fallet My Bloody Valentine blev det verkligen ingen mer platta. Och då menar jag det i det här fallet. Ride fick plötsligt för sig att de skulle låta som… Byrds! De släppte för all del två hyggliga album en bit in på 90-talet men inte fan lät det som Ride. Å andra sidan var det väl svårt för hela shoegazing-scenen att toppa vare sig "Loveless" eller "Going Blank Again". Primal Scream fick för sig att de var Rolling Stones anno 1972 och tappade nog en del av den publik som gillade dansrocken. Kort och gott: allt gick åt helvete. Uppmärksamheten riktades en kort period mot grungens USA även om den scenen också hade en enastående förmåga att snabbt bränna ut sig själv. Plötsligt kom en ny våg med helt nya akter indansande på den engelska scenen. Det redan några år gamla Madchester-kopiorna Blur blommade ut till något helt eget med plattorna ”Modern Life is Rubbish” och ”Parklife” medan deras arga konkurrenter i Oasis med dunder och brak klippte till med sina två första plattor 1994 – 95. Bröderna Gallaghers polare i technoduon Chemical Brothers fick ett gigantiskt genombrott med ”Exit Planet Dust” parallellt med akter som Prodigy och Underworld. För mig toppade nog 90-talet (mitt 90-talet, alltså) när jag på biografen kände igen den avslutande låten i ”Trainspotting”, Underworlds ”Born Slippy”, som jag redan hade hört i över ett halvår innan filmen fick premiär. På något vis var det verkligen ”Cool Britannia” när den solglasögonförsedde Liam Gallagher anlände till fest med premiärminister Blair. Såväl Britpop som Big Beat tycktes redo att erövra världen.

Woodstock/Live Aid-eran 1997 - 2001

Men så blev det inte. Istället upprepades de där musikaliska excesserna från t.ex. Woodstock- eller Live Aid-eran där en massa självbelåtna band framträder i stora sammanhang och alla är polare och allt är så bra samtidigt som musiken blir mer och mer ointressant. Oasis fortsatte att slå sig för bröstet och hävda att de var världens bästa band men det som först kändes skönt kaxigt kändes nu bara som tomt skryt i och med att skivorna blev sämre och sämre. Även Blur tappade greppet men räddade sig genom att ge sig in på helt andra musikaliska marker. Redan 1997 började jag notera att de älskade Chemical Brothers upprepade sig en smula då de för andra gången spelade in en låt med Noel Gallagher på sång. Även Big Beat-grupperna trampade mer och mer vatten, även om man kanske inte märkte det riktigt ännu. Istället kunde såväl Oasis och deras polare i Chemical Brothers få turnera på arenor ett tag innan kreativiteten alldeles gick i stå. Kort och gott: allt gick åt helvete. Och man kan väl avrunda 90-talet med de kollapsande tornen i New York, en händelse som tydligen tog död på 90-talsironin. Jag vill dock hävda att det som snarare tog död på satir och ironi á la 90-tal är det faktum att det under 00-talet blev allt svårare att skilja mellan satir och realitet. Men det är en annan historia.