Syntharnas Sweden Rock.

Undertecknad for i helgen till Stockholm för att gå på den andra (tror jag det är) upplagan av tillställningen Bodyfest, en slags endagarsfestival där synthband inom den hårdare skolan framträder. Det kan direkt sägas att denna trevliga tillställning har goda förutsättningar att bli syntharnas motsvarighet till Sweden Rock då huvudsakligen åldrande akter drar gamla hits inför en lika åldrande men dock hängiven publik. Men medan nostalgin på Sweden Rock blickar tillbaka mot 70- och 80-tal så ligger Bodyfests nostalgi mer koncentrerad kring 80-talet och lite tidigt 90-tal.

För er som ej är så förtrogna med synth kan jag här ge en snabb historielektion: efter en första mer experimentell fas under 70-talet (Kraftwerk, Tangerine Dream, tidiga Human League m.fl.) följde det man skulle kunna kalla "synthpopsperioden" 1981 - 85 (Visage, Depeche Mode, Ultravox, Soft Cell m.fl.) innan denna genre urvattnades och efterträddes av mer hårdare och undergroundinriktad synth, ofta kallad Electronic Body Music (EBM). Här kan nämnas Front 242, Nitzer Ebb, Skinny Puppy m.fl. Ett stort antal band kom även från Belgien. Tyska DAF var pionjärer inom genren även om de gjorde sina bästa skivor redan under synthpopseran, cirka 1981 - 82. Denna genre dog därefter en kreativ död 1993, samtidigt som även 80-talshårdrocken gick in i en lång svacka.

Om eftermiddagen 1 oktober 2011 infann jag mig på legendariska Nalen, ett etablissemang jag aldrig tidigare besökt, och jag kände även historiens vingslag. Här hade min far och hans vänner gått i sina kostymer och lyssnat på jazz omkring 60 år tidigare och några år senare hade min faster med vänner gått här och lyssnat på tidiga svenska rockband. Och nu var jag här. Man väntade sig nästan att höra ljudet av gamle ägaren Topsy Lindbloms käppar då han med kungalik uppsyn äntrade salarna eskorterad av sina anställda, varav flertalet var gamla brottare och boxare. Men den tiden är dock förbi. Jag fick även en servitris att skratta högt då jag diskuterade ställets historia med henne och påpekade att det vore en smula fåfängt att ta hit de gamla artisterna igen eftersom "de är döda allihop". Nämnda musiker vände sig möjligen i graven inför den musik som skulle serveras denna afton. Vad gällde besökarna så var ett stort antal i min egen ålder medan andra troligen tultade omkring i blöjor då flera av kvällens band hade sina glansdagar, såvida de nu inte bara var en glimt i sina pappors ögon.

Först ut var ett par svenska band som tydligen spelade ihop, Sturm Café och Kommando XY. Härmed blottar jag även min enorma okunskap om nyare synth (med "nyare" menar jag sådant gjorts efter ödesåret 1993)men jag hade i vilket fall ingen koll på dessa akter. Man spelade en effektiv hårdsynth med sång på tyska och publiken verkade vara med på noterna fast de gick på tidigt (16.30). Därefter följde en annan akt vid namn Schwefelgelb som tydligen är från Tyskland. De spelade en stunsig synth med feta basgångar och hade även viss scenshow då de hade utklädda dansare som utförde någon slags mim. Jag såg dock inte hela denna konsert då jag taktiskt nog avvek för att äta en hamburgare så att man stod sig under resten av kvällen.

Följande akt, Parade Ground, är ett band som jag under många år bara hade hört en enda låt med, den synthpoppiga "Strange World" som fanns med på en samlingsskiva som många hårdsynthare lär ha köpt precis i slutet av 80-talet. Låtens poppiga och för gruppen orepresentativa sound gjorde att man inte kollade in denna grupp särskilt mycket. Denna belgiska grupp är en duo bestående av bröderna Jean-Marc och Pierre Pauly som under en period (1993) var extramedlemmar i Front 242. Detta har jag dock förstått först långt senare. Bröderna jobbade hårt på konserten och den ene av dem var av någon anledning blodig i pannan och förbättrade inte detta genom att slå sig i ansiktet lite då och då. Emellertid har jag en känsla av att blodet var fejk då jag senare såg ett foto på samme broder som av någon anledning även då var blodig i pannan. Men han kanske haft en enastående förmåga att råka gå in i dörrar, vad vet jag? Trots hårt jobb hade man lite svårt att få igång publiken, även då man körde just hiten "Strange World" där man tydligt märkte hur sångaren inte riktigt orkade hålla samma höga tonläge längre. Tydligen hade bandet inte spelat i Sverige sedan 1989 så det var väl på tiden att de återvände.

Orange Sector, som klev på 19.00, var också en för mig "ny" akt och detta trots att de hade bildats 1992 och därefter släppt ett dussin album. Men även om jag nog hört gruppens namn så kom de till världen under en period då jag var inne på helt annan musik och jag har därmed missat dem totalt. De bjöd på en klassisk body, kraftigt inspirerad av DAF och Nitzer Ebb, vilket på ren svenska innebar att deras sound inte var särskilt originellt men dock effektivt med stark sång, slagkraftiga refränger och elaka beats. Gruppen verkade gå hem starkt hos den yngre publiken och det värmde ändå hjärtat att se extatiska 18- eller 19-åringar som kanske just då upplevde en av sina första stora konserter. Därmed kunde jag även åka lite snålskjuts på deras extas eftersom jag blev påmind om hur det kändes i den åldern när man upplevde sådant.

Efter detta så avslutades Bodyfest med syntharnas motsvarighet till gubbrock i och med två klassiska belgiska akter. Den första av dessa var A Split Second, vilka var rätt stora bland hårdsynthare mot slutet av 80-talet och som jag även lyssnade en hel del på. Emellertid var det nu väldigt länge sedan jag hade hört dem överhuvudtaget och jag hade inför deras konsert ett öppet sinne då jag inte hade vare sig höga förväntningar eller onda aningar. Det ska dock erkännas att jag först blev lite orolig då tre medelålders män som såg ut som vem som helst (och allra minst såg "synthiga" ut) äntrade scenen. Denna korta oro övergick sedan i lugn då man drog igång en en enormt dynamisk konsert med tung synthrock. A Split Second var kanske de som röjde allra mest och man fejkade bland annat slagsmål på scenen och senare ville gitarristen att publiken skulle hjälpa till att spela lite varvid vakterna för en gångs skulle fick något att göra (de stod annars mest och hängde, beroende på att det var en ytterst fredlig tillställning). Gamlingarna i A Split Second visade därmed var skåpet skulle stå och det var en glad överraskning att konstatera att de var oerhört tighta live.

Under pausen träffade jag gamla känningar från glada 90-talet och vi diskuterade lite musikhistoria innan kvällens avslutande akt, belgiska Klinik, klev på. Denna grupp (vars musik av min syster beskrivs som "ond") såg jag för två år sedan och det gjorde ett väldigt starkt intryck på mig. Kliniks musik är onekligen ganska mörk och obehaglig men man lär komma ihåg den när man väl hört den. Denna gång körde duon även "the real thing" och hade på sig sina typiska långrockar i skinn och sina bandage kring hela ansiktet. Detta gjorde även att jag inte visste vem som skötte syntarna eftersom originalmedlemmen Mark Verhaegen periodvis varit sjuk och ersatts av en medlem från likaledes belgiska Vomito Negro. När bandet klev på lyckades sångaren Dirk Ivens genast piska upp en intensiv stämning enbart genom lite gester inför publiken och därefter rakade man igenom den ena kända låten efter den andra. Publiken var periodvis rätt vild och det dansades pogo längst framme vid staketet. Som första extranummer körde man (som ofta) sin stalker-låt "Hours and Hours" och därefter ytterligare något nummer innan det hela var över. Vid det laget var undertecknad rätt trött i benen (åldern tar ut sin rätt) och såg till att rätt skyndsamt förpassa sig till sin systers lägenhet. Allt som allt var dock Bodyfest 2011 ett härligt syntharnas Mecca där äldre nostalgi-akter blandades med lite nytt och det gav verkligen mersmak. Ser fram emot nästa år redan.