Post Popgiss Victory Depression Blues

Ni vet de där artisterna eller grupperna som släpper ett debutalbum som genast kvalar in som odödlig klassiker och som sedan kommer att förfölja dem resten av deras liv? De kan rentav släppa några hyggliga plattor eller låtar därefter men de kommer aldrig, aldrig att nå upp till den där debutplattan igen. Lite så är det väl med Rootmoset eftersom vi mer mindre kastades rätt i Popgissvärldens toppnivå med en gång.

För att ge er lite mer detaljerad bakgrundshistoria så fanns det faktiskt ett Rootmoset redan 1996 och namnet var reggae-entusiasten Kenneths påhitt. De två från dagens lag som deltog var Kenneth och Thomas och i övrigt deltog för övrigt en genomtrevlig kille (som jag då och då träffat) som nästan enbart lyssnade på reggae och som tydligen lär ha blåst den enda reggae-fråga som dök upp i tävlingarna 1996. Man skulle kanske kunna tala om Rootmoset # 1, Och det är väl den enda likheten mellan Rootmoset och Deep Purple då #2 blev den klassiska sättningen.

Som ett helt oprövat kort kastades jag liksom Kjelle in i denna värld och utan att ägna mig åt romantiserande överdrifter i efterhand så kände jag under tävlingens gång på mig att ”det här kommer nog att gå bra”. Anledningen var nog en slags ungdomlig arrogans (jaja, jag var 26 men hade ingen erfarenhet av musikfrågesport och därmed inga referensramar så jag tänkte helt enkelt att ”jag är bra”) men det blev inte sämre av att vi kom tvåa i seedningsomgången och därefter vann varenda deltävling fram till den rafflande finalen där Kjelle råkade ropa ut ett svar för högt och rättfärdigade detta med ”Det bjuder vi på!” medan jag själv råkade klämma den idag klassiska Rootmoset-repliken ”We own the motherfucker”, ett citat från Pulp Fiction som Örjan hörde och återgav inför publiken.

Därefter fick vi ju anordna det hela, en inte helt friktionsfri process som jag kan berätta lite mer om en annan gång. Dock rodde vi det iland och var efteråt ganska nöjda, inte minst då vi körde ett maraton på sex lördagar på rad den där våren då seklet var pinfärskt. Vi var alltså väldigt laddade inför gisset 2002 och var den gången mer än nöjda med att bli tvåa eftersom vi ju då slapp anordna det hela en gång till. Idag hade vi nog varit rätt glada över en andra seger.

Från och med 2004 har vi dock harvat på där i tio i topp, vilket många skulle säga är ganska bra men likväl så saknar vi den där tiden med pallplats även om de alltså bara var under fyra års tid. Kanske man kalla det ”Post Popgiss Victory Depression Blues”. Det nu 21-åriga Rootmoset (#2) ska nästa helg delta i Mellangiss 2019. Vi gör det ganska förutsättningslöst och är där för att ha roligt. Men vi hoppas väl på en tio-i-topp-placering i alla fall. Men den som lyssnar får se.