En musiksegregerads bekännelser

Läste nyligen en blänkare i SvD om hur någon kritiker uppskattade att rappare som Ison & Fille skildrade ”sin sida av stan” (vilket väl även var en låttitel). Skribenten tog upp hur olika rappare från förorten sjunger om knark och kompisar som dött medan exempelvis Veronica Maggio sjunger om huruvida hon ska gå i terapi och andra mer medelklassigt navelskådande aktiviteter. Denna differens visade förstås på hur segregerad musiken var.

Jag tänkte lite på det där och har ju för länge sedan insett att jag själv är hur segregerad som helst ifråga om musik. Ja, jag har för övrigt en gång blivit utnämnd till ”Sveriges mest segregerade man” i en konversation (vilket jag besvarade med ”men kom igen, jag är från Gotland!”). Ett bidrag till den här segregationen i mitt fall är väl att texter och förmåga till identifikation med artisterna med åren har blivit allt mer viktig. Som ung var man ju vansinnigt eskapistisk och lyssnade på hårdrockare som sjöng om drakar och demoner och diverse andra äventyr eller lyssnade på amerikanska rappare som sjöng om hur de jagades av polisen. Det här har man dock kommit ifrån. Rejält.

Pratar vi hip hop generellt så lyssnade jag ju en hel del på de amerikanska förlagorna men det var perioden 1987 – 93 ungefär. Ganska exakt någonstans mellan Cypress Hill och Wu-Tang Clan tvärdog mitt intresse. Och vad gäller Sverige var det väl lite samma sak. Och nu ska jag verkligen säga något som för mig att rasa rätt in i segregationsfällan. Nämligen följande: den enda svenska hip hop-grupp/artist som jag faktiskt lyssnat mer ingående på, uppskattat och som jag även har en och annan skiva med är... Just D.

Ergo. Den enda grupp jag uppskattat är alltså den supervita medelklassiga (för att inte säga smått överklassiga) trion som lattjade med att enbart sampla riktigt ursvenska källor från allsköns håll. Ungefär samtidigt som Just D sakta tynande bort kom Latin Kings debutalbum. Och jag fattade ingenting. På den tiden var man dessutom inte van vid att höra folk rappa på så pass bruten svenska och jag tyckte, rent ut sagt, att det lät för djävligt. Det var till och med så att jag en kort tid trodde Latin Kings var någon drift med invandrare (Dock ska jag påpeka att jag heller inte finner det så värst njutbart att höra Kenta sjunga på söderslang, att höra Alla Edwall sjunga på jämtmål eller att höra min egen dialekt, gotländskan, i sång).

Ett gäng killar som rappade om livet i ”förurrten” var väl inget som precis talade till mig och mitt musikaliska hjärta. Det är inte precis en verklighet som jag har upplevt. I socialt hänseende är jag visserligen samma hybrid som många svenskar (jag kallar mig ofta ”folkhemsprodukt”) men jag är uppvuxen i en villa på landet. Jag har ytterligt sällan besökt några miljonprogramsområden då jag helt enkelt inte har haft ärendet dit. Så det här bli lite som att kika genom ett nyckelhål för min del. Och jag rår inte för det. Åren sedan Latin Kings debut har svensk hip hop från förorten i princip fortsatt att vara en icke-angelägenhet för min del medan jag suttit och i detalj analyserat, säg, Kents snåriga texter. Bara som ett exempel. Och det visar väl även på hur vi i hög grad styrs av vår bakgrund. För att travestera Iggy Pop ”I'm just a segregated guy”. Och det går inte precis att backa bandet här.