När svenska pojkar började dansa

Någon gång i medio av nittiotalet stötte jag på den talangfulla unga journalisten Carolina Ramqvist. Jag vill  minnas att hon dök upp i någon slags ironisk diskussion om samtida musikklimat där ett antal äldre journalister satt och diskuterade extremt etablerade artister och mest visade vilken usel koll de hade och där yngstingen Ramvists enda kommentar under diskussionen var det enda ordet "hångel!". Därefter hörde jag talas om hennes debutbok "När svenska pojkar började dansa" och jag tänkte väl att "Den måste jag läsa!" Det var alltså 1997. Jag har läst flera böcker av Ramqvist sedan dess men inte debuten. Förrän nu, i december 2017. Bättre sent än aldrig, säger jag.

Strängt taget är det en rad essäer (varav jag läst åtminstone en, med rubriken "Det rockar", i tidningen Pop) som innehåller diverse nedslag i nittiotalet med enstaka tillbakablickar på äldre musik. För mitt vidkommande är det förstås mycket nostalgi och roliga referenser till grupper och företeelser som jag ibland glömt bort. Egentligen utvecklar Ramqvist inte den roande titeln sådär oerhört mycket, i alla fall inte mer explicit. Men boken talade verkligen till mig och bekräftade på något vis en del saker jag länge funderat över kring det som vi lite slappt kallar "dansmusik" och min egen ganska snäva syn kring detta.

Låt mig först och främst slå fast: Jag kan fan i mig inte dansa. Innerst inne har jag nog, liksom ett stort antal män, känt att dans inte riktigt varit för mig utan att de mest entusiastiska dansarna har varit A: Kvinnor i gemen och B: De relativt få killar som faktiskt är tekniskt skickliga, rentav skolade. Vi andra får nöja oss med att hoppa runt lite. Och när jag var yngre så stod man ju ofta bara och duttade lite med huvudet till mycket av musiken man hörde. Men allt det där ändrade sig ju när vi närmade oss just den epok som Ramqvist skriver om. Rentav den epok som innebar befrielsen för många av oss, om jag får låta lite storvulen.

Jag har läst en hel del om gångna tiders danskulturer från 50-talet och framåt i tiden (ja, äldre än så och då nästan ända tillbaka till den inspelade musikens början). Problemet är väl att mycket av det som kallats "dansmusik" längre tillbaka faktiskt inte fungerar för mig. I början av seklet blev jag exempelvis bekant med en person som var djupt insatt i Northern Soul, den brittiska danskulturen från främst 70-talet. Jag plöjde drivor med skivor i genren och det var oerhört trevlig musik att ha i bakgrunden medan man drack kaffe. Man kunde vippa med foten till den. Ungefär, så. Väldigt mycket av äldre dansmusik är för mig just vippa-med-foten-musik. Eller du kanske rör lite på huvudet. Samma med disco som även innehåller käka refränger som du ska kunna sjunga med i medan du dansar. Hur usel jag än är på att dansa så har jag ändå förstått så mycket som att jag inte vill dansa till en TEXT (enligt en kommentar från den svenske DJ:n Stonebridge i slutet av 80-talet närmast något av en folksjukdom i Sverige).

Men så kom som sagt housemusik och senare hårdare grejer som Big Beat som en stor sabla befriare. För första gången kunde även en klantig person som jag själv verkligen släppa loss. Det krävdes en fet elektronisk basgång till det, tydligen. En digital. Och det är väl det som verkligen ÄR dansmusik för mig. Den SKA helst inte vara äldre en Chicag-house eller Detroit-techno. Och dansa till rock är jag väl inte så bra på heller. Det blir lite headbangande och att man kanske bara hytter lite med näven medan man (åter då) skriker någon text i munnen på varandra om man är ett gäng. Så jag kan egentligen bara tacka det sena 80-talet och 90-talet för att de skapade dansmusik. Eller DANSMUSIKEN. Och givetvis rekommenderar jag boken för att alla som är det minsta roade av musikhistoria i essäistisk form. //Hälsningar från en svensk pojke som började dansa även om han fortfarande inte kan det, egentligen.