Bob Dylans sista suckar.

Eftersom artiklar om Bob Dylan ofta tenderar handla om hans storverk undder 60- och 70-talet så tyckte vi det var dags botanisera något kring vad mannen gjort under den senare tiden, d.v.s. 90- och 00-talet. Sanningen är väl den att han inte släppt mer än sex album på dessa 18 år, d.v.s. i snitt ett var tredje år. Och i ärlighetens namn så är det kanske inte produktioner man slår frivolter inför även om Dylan väl ändå visar på konsten att tyna bort med värdighet. Sista gången han brann till var väl troligen med "Oh Mercy" (1989) och han gjorde väl även ett försök till ett något så när samtida rocksound på den ganska ojämna "Under the Red Sky" (1990), kanske mest ihågkommen för sina många gästartister.

Därefter kan man säga att Dylans produktion i princip kunnat delas in i två kapitel (de album han gav ut 1992-93 respektive de han givit ut från 1997 och framåt). "Good as I Been to You" (1992) och "World Gone Wrong" (1993) är väl tematiskt en parallell till exempelvis den coverplatta med sina gamla favoriter som Paul McCartney spelade in under 90-talet. Märkligt nog har Rolling Stones ännu inte spottat ur sig något sådant album även om de förstås med jämna mellanrum gjort covers (däribland en version av "Like a Rolling Stone").

Dylan gick här verkligen tillbaka till rötterna, till och med till musik som var äldre än han själv. Mycket av låtarna på dessa två album är ju covers på gamla sånger (en del traditionella) som Dylan hörde på ett samlingsalbum ("Anthology of American Folk Music") i sin ungdom (och som han till och med påstods ha stulit ett exemplar av från en bekant). Det är dock ganska hyggliga låtar som Dylan här gör, och inte utan en viss känsla, men att han på raken spelade in två coverplattor kanske även skvallrade om en viss sinande inspiration från en man som annars haft sällsynt lätt producera eget material. Kanske just därför.

Från 1997 har Dylan spelat in tre ganska jämntjocka album: "Time Out of Mind" (1997), "Love and Theft" (2001) samt "Time Out of Mind" (2006, hamnade som etta på Billboardlistan). Här gör Dylan huvudsaklingen sina egna låtar men det hörs också att det är en gammal och lite bekvämt tillbakalutad man som spelar denna lätt puttriga, country-/50-talsinspirerade rock. Dylan, som tidigare förbryllat och chockat sin publik med oväntade vändningar som ibland gick på tvärs med tidsandan har på ett tydligt vis resignerat och spelar bekväm bakgrundsmusik som tilltalar hans äldre publik så pass så det troligen var förklaringen till förstaplaceringen på amerikanska listan för "Time Out of Mind. Samtidigt kan man heller inte kritisera Dylan alltför mycket för detta. Han ÄR onekligen gammal. Man blir onekligen bekvämare med åldern. Han har givit vad han haft att ge och mer därtill. Och det finns många från hans generation som för länge sen slutat ge ut skivor eller kanske önskar det inte skulle behöva det.

Med andra ord kan vi inte vänta oss någon ny "Blonde on Blonde" eller "Blood on the Tracks" eller ens "Oh Mercy". Och kanske är det lika bra när det gäller en man som ibland dragit sig för att se tillbaka.