Från livedubbelns gyllene era

Notera: nedanstående artikel är Roberts svårt subjektiva åsikter om några liveplattor och härmed befriar han övriga medlemmar i Rootmoset från ansvar angående vissa grupper som kommer att nämnas i texten om så skulle vara.
Tänkte här nedan diskutera några av mina favoriter bland liveplattor och av någon anledning har det mest blivit inspelningar från livedubblarnas gyllene era under 70- och 80-talet. Eftersom jag nu är väldigt, väldigt intresserad av både officiella konsertinspelningar och bootlegs (är man konstig om man har fem konserter från Genesis turné i Italien i april 1972 eller omkring hälften av Stones konserter från turnén 1969?) så är det kanske ett område där jag besitter viss kunskap. Jag tänkte nedan gå igenom 14 liveplattor av vilka några är klassiker, några borde ha varit klassiker och andra kunde ha varit klassiker om artisterna inte utgivit dem mycket försenat. Dock kan man förstås inte låta bli att lite besserwisseraktigt ifrågasätta artisternas omdömen i och med att somliga aldrig släpper liveplattor när de borde göra det, missar att dokumentera fantastiska turnéer medan de ger ut plattor från sämre dito alternativt är väldigt snåla med utgivningar även när de förekommer. Till exempel tycker jag att Dylan kunde ha givit ut konserten i Manchester 17 maj 1966 ganska omgående i stället för att vänta 35 år. Rolling Stones borde ha utgivit den konsert i Madison Square Garden som avslutade turnén 1972 (bra ljud på den inspelningen fast den inte är officiellt utgiven) istället för den träiga dubbelplatta som kom fem år senare, U2 kunde ha givit ut hela den fantastiska konserten från Red Rocks 5 juni 1983, Marillion kunde ha utgivit valfri konsert från den härliga sommarturnén 1986 istället för den stela platta som kom 1988 och Suede kunde ha släppt någon liveplatta överhuvud. Och så vidare. Men livet är nu fullt av besvikelser och man får bita ihop medan man nöjer sig med en och annan bootleg. Till saken:

The Who – Live at Leeds (Inspelad på Leeds University 14 februari 1970, delar av konserten släppt 16 maj 1970, hela konserten utgiven 18 september 2001) Den bästa liveplattan i mina ögon är egentligen den där man väljer ut en konsert, trycker på inspelningsknappen och därefter utan ändringar ger ut vad mikrofonerna än råkade fånga. Vill jag höra perfekt ljud och felfritt framförande kan jag lyssna på en studioplatta. Vissa liveplattor är ju tyvärr så pass ”ohederliga” att man direkt känner sig manad att införskaffa en bootleg från samma turné för att kontrollera om låtordningen stämde o.s.v. Andra är desto mer hederliga och The Who’s ”Live at Leeds” är definitivt ett sådant exempel. Det var emellertid mycket nära att världen istället hade kommit att begåvas med ”Live at Hull” (vilket inte riktigt låter lika snärtigt och rockigt som ”Live at Leeds”) eftersom The Who även spelade in en konsert där dagarna innan konserten i Leeds. Emellertid blev dessa inspelningar förfärliga och man nöjde sig så med den senare konserten. The Who hade för övrigt spelat in mängder med konserter från USA-turnén 1969 (vilka de vandalerna sedan brände, även om det finns en god radiokonsert från Amsterdam 1969, för övrigt Europapremiär för ”Tommy” samt givetvis konserten i Woodstock). ”Live at Leeds” innehöll i sin första utgåva enbart fem låtar men slutligen utgav man hela konserten rakt upp och ned 2001 och det var i sanning en kulturgärning av stora mått. Sällan har jag hört en konsert som är så oerhört tung, energisk men samtidigt även rolig och intim (mellansnacket och samspelet med publiken). Själva öppningen, b-sidan (!) ”Heaven and Hell” är extremt lämpad som inledningsnummer och därefter följer favoritcovers, singlar och ett och annat LP-spår innan man avrundar med ”Tommy” följt av bl.a. en 15 minuter lång ”My Generation.” Behöver jag för övrigt nämna att en rad musiker i tidningen Classic Rock (Maj 2008) utsåg The Who till världens näst bästa liveband någonsin, endast överträffade av Led Zeppelin.

Grand Funk Railroad – Live Album (Inspelad i Sarasota 22 juni 1970, Jacksonville 23 juni 1970 samt Palm Beach 24 1970, utgiven 16 november 1970) En ganska hederlig liveplatta som baseras på några konserter dagarna efter sig med ett band som idag är lite oförtjänt bortglömda. Själv upptäckte jag denna dubbel då Kai Hansen, forne gitarristen i Helloween, varmt rekommenderade den i en intervju och man får onekligen säga att detta är både tungt, skitigt och funkigt av bara den om man betänker att det är inspelat sommaren 1970. Dessutom med enbart tre man på scenen. Det var visserligen sant att GFR gick i kölvattnet på både Jimi Hendrix Experience och Cream men å andra sidan kör de över dessa båda band med sitt skitiga livesound. Allt som allt enorm spelglädje och improvisationsförmåga. Och de är Homer Simpsons favoritband.

The Band – Rock of Ages (Inspelad i New York 31 december 1971 – 1 januari 1972, utgiven 15 augusti 1972) Eftersom alla tjatar om The Bands trippelplatta ”The Last Waltz” tänker jag svära i kyrkan och istället lyfta fram denna platta inspelad precis när 1971 övergick i 1972. ”The Last Waltz” är förvisso kompetent men känns lite som ett kompisparty för ett band som ändå ska lägga av och där man bjudit in tillräckligt med gästartister för att ha en slags 70-talets motsvarighet till Live Aid (minus välgörenhet). Denna platta innehåller istället The Band rakt upp och ned utan onödiga utsmyckningar med undantag för en gästande Bob Dylan mot slutet (och han tillhörde ju närmast bandets inventarier). På original-LP:n var det för övrigt enbart The Band men på Cd-utgåvan lade man till några avslutande låtar med Dylan. The Band var ju ändå bäst i början av sin karriär och river följaktligen av sina mest kända låtar, några väl valda covers samt de avslutande numren med Dylan och stämningen är sådär trevlig och uppsluppen som en nyårsafton kan vara.

Deep Purple – Made in Japan (Inspelad i Tokyo 15 augusti, Osaka 16 augusti samt Tokyo 17 augusti 1972, utgiven i december 1972) Känns nästan uttjatat ta med denna platta men man är ju tvungen. Jag kanske inte behöver tala om att jag direkt köpte den trippel som släpptes 1993, vilken innehöll de tre konserter som använts till ”Made in Japan” i sin helhet. Inte för att det nu var någon gigantisk skillnad på dem men är man nörd så är man. Även om man hämtat materialet från tre olika konserter så är dock själva låtordningen korrekt och det mest charmiga med denna klassiker är att man återger ungefär vad som hördes på scen, inklusive Richie Blackmores missar på ”Smoke on the Water.” Det är just en sådan hederlighet som man uppskattar även om det är begripligt om bandet var lite extra nervösa just för att man faktiskt spelade in konserterna. Tekniker på inspelningarna var för övrigt Martin Birch, senare känd för sitt arbete med Iron Maiden. Det finns för övrigt en viss ironi i att Deep Purple spelade in plattan för att man trodde man snart skulle byta set men än idag är gruppens konserter i stort sett uppbyggda kring ”Made in Japan.” En smula tragiskt även om det kan vara svårt komma ifrån en klassiker. För att inte låta reservationslös i min hyllning ska jag nog säga att mitt yngre jag inte hade så stor förståelse för charmen med ”Made in Japan”. Bara det faktum att man enbart hade med sju låtar på en DUBBEL gjorde att jag fann plattan lite väl utdragen och tråkig. Uppenbarligen har jag fått mer proggig smak med tiden.

Uriah Heep – Live ’73 (Inspelad i Town Hall, Birmingham 26 januari 1973, utgiven samma år) En gång räknat som en av ”de fyra stora” i 70-talets hårdrock (jämte Led Zeppelin, Black Sabbath och Deep Purple) men med tiden i det närmaste bortglömda även om Heep tycks ha fått en viss revival på senare år. För min del var de under många år bara ett namn och ”ett av de där banden från 70-talet.” När jag väl upptäckt deras klassiska plattor så föll jag förstås även för deras liveplatta och de hade ju (i likhet med Purple och Zeppelin men till skillnad från Black Sabbath) den goda smaken att dokumentera sig själva på scenen medan det ännu fanns kraft i maskineriet. Egentligen är ”Live ’73” kanske inget storverk (har hört en del kalla den träig) men det är svårt att inte charmas av intimiteten från en svettig klubbspelning (”Friday night in Birmingham” som någon i bandet säger precis innan konserten brakar igång) där kontakten med publiken är god och bandet verkas trivas med situationen (sångaren David Byron var kanske redan då packad på scenen men det hade ännu inte blivit ett problem).

Led Zeppelin – The Song Remains the Same (Inspelad på Madison Square Garden, New York 27 – 29 juli 1973, utgiven 28 september 1976) Egentligen ett soundtrack till filmen med samma namn men ”The Song Remains the Same” fungerar ju bra även i sig själv även om Led Zeppelin för allan del var ett ganska visuellt band. Precis som kollegorna i Deep Purple visar emellertid Zeppelin att man gillade långa liveversioner på 70-talet och de avslutande numren klockar ofta in på 10 minuter. Även om denna platta håller hög klass så är det värt notera att Zeppelin för några år sedan släppte ytterligare en liveplatta, inspelad på Los Angeles Forum ungefär ett år tidigare. Kan ju rekommenderas för den som vill slippa höra de lite såsigare låtarna på ”House of the Holy”…

Wishbone Ash – Live Dates (Inspelad i Fairfield Hall, Croydon 17 juni 1973, Portsmouth Guildhall 21 juni 1973, Reading University 23 juni 1973 samt Newcastle City Hall 24 juni 1973 och utgiven i december 1973) Om Uriah Heep är en smula bortglömda så kan man nog säga att Wishbone Ash, denna sköna blandning av bluesrock, hårdrock och progg, är i det närmaste sorgligt bortglömda. Träffar man på människor som känner till dom (d.v.s. har någon hum om deras repertoar) så är det ofta ganska stadgade män (ja, män) om man så säger. 1972 släppte Wishbone Ash den suveräna ”Argus”, en platta som kom att bli för denna grupp vad ”Machine Head” blev för Deep Purple, d.v.s. man har fått köra låtarna till leda på scen. Det är emellertid skönt att man släppte denna liveplatta när låtarna ännu var färska och man spelade dem med glädje. Både denna liveplatta och ”Argus” borde för övrigt finnas hemma hos varje människa som är den minsta gnutta road av rockmusik.

Bruce Springsteen – Hammersmith Odeon London '75 (Inspelad 18 november 1975, utgiven 28 februari 2006) Detta är den enda ”postuma” inspelningen på min lista och att Springsteen och hans kumpaner väntade 30 år(!) med att släppa denna dunderkonsert är i det närmaste obegripligt. Det har sagts att både den och filminspelningen ”glömdes bort” och kanske kan det ursäktas med tanke på den turbulens som Springsteens snabbt stigande berömmelse samt bråket med hans dåvarande manager medförde. Hade Springsteen likväl släppt denna inspelning, säg, hösten 1975 eller tidigt 1976 så hade den garanterat varit en 70-talsklassiker i rang med ”Made in Japan”. Nu kom det inte att bli så. Den som läst något av Ulf Lundell vet hur ofta mannen brukar tjata om ”Springsteen, konserthuset 1975.” Efter att ha hört den här konserten kan man förlåta Uffe för det bör ha varit en närmast religiös upplevelse (tyvärr går det ej fram så bra på den inspelning som finns från Konserthuset, eftersom den är av mindre god kvalitet). Springsteen och hans medarbetare bjuder hur som helst på en storslagen tvåtimmars åktur där man även hinner avverka en del material som aldrig släpptes. Detta var bland de första konserterna Springsteen gav i Europa och hypen var ganska påtaglig (bortsett från att Springsteen inte var någon hype, då) så man hade troligen en hel del att bevisa. Pratar man bara vanlig rockmusik så bör E Street Band ha varit den främsta liveakten under 70-talet och jag är gammal nog att mena det…

Status Quo – Live (Inspelad på Glasgow Apollo 27 – 29 oktober 1976, utgiven i mars 1977) Det ligger en viss tragik i att det fortfarande existerar ett dansband som kallar sig Status Quo. Min inställning är ibland den att man kan försöka låtsas att vissa band inte existerar. Till exempel tror jag att den där jukeboxen som kallar sig Rolling Stones egentligen består av kloner och att det riktiga bandet dog på något hotell 1973 – 74. Samma sak är det med Status Quo vilka i min lilla värld dog då basisten Alan Lancaster vägrade spela på countrysliskiga ”Marguerita Time” parallellt med att bandets originaltrummis John Coghlan fick allt värre drogproblem. Resultatet blev att rytmsektionen fick sparken och Rossi och Parfitt rekryterade nya musiker till en klonad upplaga av Quo. Den som dock vill höra den riktiga upplagan av gruppen bör lyssna på denna inspelning, gjord precis innan punken på allvar blev ett fenomen i England (vilket var 1 december 1976, då Sex Pistols gjorde sin skandalösa TV-intervju med den berusade och omdömeslöse Bill Grundy vilket är en helt annan historia). Plattan inleds med den klassiska kommentaren ”Is there anybody out there who wants to rock?” varefter Quo i princip gungar loss i ett par timmar och bjuder på – surprise – rejält uttöjda nummer med suveränt samspel mellan musikerna. Det är till och med en viss variation, åtminstone mer variation än det varit under de senaste tragiska decennierna. Magnifik avslutning med The Doors ”Roadhouse Blues” (försök föreställa er dagens Quo göra den).

Jethro Tull – Bursting Out (Inspelad på turne som pågick 1 maj – 6 juni 1978, utgiven 22 september 1978) Egentligen en synnerligen ohederlig liveplatta, inspelad som den är vid ett antal tillfällen i maj och juni 1978. Dock räddas det hela av just det faktum att det är Jethro Tull (även om de gott kunde släppt en liveplatta från 1972 där de ofta lyckades töja ”Thick as a Brick” till en timslång version på scen). Ian Anderson besitter nämligen en enastående förmåga att få varje konsert verka oerhört intim och avspänd via sitt avslappnade och roliga mellanprat. Det är ganska mycket sådant här men det är å andra sidan halva charmen med Tull utöver själva musiken. Jethro Tull är överlag ett av de få gamla band jag idag kunde tänka mig att gå och se just av den anledningen.

Thin Lizzy – Live and Dangerous (Inspelad på Hammersmith Odeon, London 14 – 16 november 1976, Toronto 21 – 22 oktober 1977 samt Rainbow, London 29 mars 1978, utgiven 2 juni 1978) En klassiker som även den anklagats för en viss ohederlighet och här syftar jag inte på att den är sammansatt av ett halvdussin konserter utan tänker mer på alla diskussioner om hur pass mycket av studiopålägg som förekommer på plattan. Ett omdöme har lytt att ”det är i alla fall 75% live” vilket egentligen är för lite för min smak. Men. Thin Lizzy blir här det stora undantaget eftersom de har sådan enastående energi och framför allt för att man lyckats mata in så fruktansvärt många bra låtar på en platta. Rå energi från början till slut och det mitt under punkvågen, dessutom.

Nazareth – Snaz (inspelad i PNE Coliseum, Vancouver 23maj 1981 och utgiven samma år) En av de hederligaste och samtidigt mest opretentiösa liveplattorna i den samling jag här tar upp. ”Snaz” (vars riktiga titel egentligen ska vara ”It’s Naz”) är kort och gott 86 minuter konsert med skotska Nazareth inspelad rakt upp och ned. Axl Rose och Spike i Quireboys har inte mycket att lära Dan McCafferty vad gäller hes och skrovlig sång och Nazareth sammanfattar sitt 70-tal mer än väl då man rakar igenom de flesta hitsen plus några roliga covers. Ett litet minus i kanten är att man slängt in två studiolåtar på slutet (en sådan blandning tycker vi inte om) men det är marginell kritik. Detta är utmärkt bakgrundsmusik som går bra dricka öl till. Opretentiöst och rätt upp och ned var ordet, sa Bull.

Iron Maiden – Live After Death (Inspelade på Hammersmith Odeon, London 8 – 10, 12 oktober 1984 samt Long Beach Arena, Los Angeles 14 – 17 mars 1985, utgiven 14 oktober 1985) Livedubbelns gyllene era började gå mot sitt slut när Iron Maiden bad sin producent Martin Birch, mannen som spelade in ”Made in Japan”, att hjälpa även dem med en liveplatta. Resultatet blev förvisso att man plockade ihop allt som allt sju olika konserter från två olika arenor men i sin helhet ger plattorna dock ett ganska äkta intryck och kanske beror det till syvende och sist på att Maiden ändå är Maiden. Jag var ju lite för ung för att ha upplevt någon av ovanstående plattor men denna skiva släpptes dock när man var i en något så när medveten ålder. Jag minns hur jag lyssnade på några av spåren då man körde dem i hänsovna programmet ”Rockbox” varefter en klasskompis även gav mig en kassettinspelning, något taffligt utförd (som det ju ofta blev på den tiden). Utan tvivel är denna skiva min generations ”Made in Japan” och det är heller kanske inte en slump att Maiden 2008 turnerar med detta material ännu en gång. Min favorit var förstås Dickinsons allsångsledning under ”Running Free”. Det är inte alla som kan domptera en tiotusenhövdad publik på ett så avspänt och naturligt sätt (utan att det blir Freddie Mercury av det hela) men folklighet har alltid varit Maidens adelsmärke.

Depeche Mode – 101 (Inspelad på Pasadena Rose Bowl 18 juni 1988, utgiven 11 mars 1989) Efter att ha diskuterat tretton liveplattor med rockmusik känns det gott avsluta med en synthgrupp. De som var med på den tiden (80-talet) kanske minns den eviga bataljen mellan hårdrockare och synthare (en mildare upplaga av punkare och raggare på 70-talet) och själv var jag förstås en trogen hårdrockare. Emellertid gjorde nya bekantskaper på gymnasiet (mycket synthare där) samt det faktum att många av metallhjältarna började falna (till och med Iron Maiden, till min stora fasa) att jag sökte mig in på nya musikaliska marker. Eftersom Depeche Mode var synthens flaggskepp föll det sig naturligt att man började med dem (och sen dess har jag plöjt igenom vida mer extrem och obskyr synth, en annan historia). Liveplattan ”101” är ett enastående bevis på att även ett synthband kunde nå arenastatus och mer eller mindre uppträda som ett rockband (vilket ju DM mer och mer kom att göra under 90- och 00-tal). Titeln kommer av att det var den 101:a och sista konserten man gav på den turné som man gjorde för LP:n ”Music for the Masses”. Vill man för övrigt se en konsert med Depeche Mode rakt upp och ned så ska man INTE se filmen med samma namn vilken är en dokumentär med intervjuer och diverse turnédokumentation där enstaka livelåtar klipps in (av D A Pennebaker, en gammal veteran i sammanhanget). Plattan är däremot konserten från början till slut. På Dubbel-LP:n hade man av utrymmesskäl plockat bort fyra låtar men allt återställdes då konserten släpptes på Cd. 60 000 hade infunnit sig för att få höra Dave Gahan skrika ”Good evening, Pasadena!” så fort man inlett med mäktiga öppningsnumret ”Behind the Wheel.” Eftersom publiken till större delen är kvinnlig hör man tydligare skriken på denna platta jämfört med många andra men det höjer dock stämningen. Detta var för övrigt sista gången som Depeche framträdde i sin 80-talistiska synthvariant. Redan med nästa platta, ”Violator” kom man in i en intressant övergångsperiod och när jag själv såg dem live 1993 var det på deras beryktade hårdrocksturné där en allt långhårigare och mer tatuerad Dave Gahan utgjorde en slags grungevariant av Freddie Mercury. Sedan dess blev synthscenen aldrig riktigt vad den varit.