De bästa debutalbumen?

Veckans lista (sammanställd av Tomas):

1. Sex pistols - Never Mind the Bollocks (1977)
2. Velvet Underground - Velvet underground and Nico (1967)
3. Suede – Suede (1993)
4. Weezer – Weezer (The Blue Album) (1994)
5. Jeff Buckley - Grace (1994)

Vi har på sistone ivrigt diskuterat den knepiga frågan om vilka debutalbum som kan anses som de bästa. Det är väl känt att många av de största namnen (Beatles, Stones och hundratals andra namn) levererade debuter som var helt OK men att de sedan behövde göra 3 – 5 album innan de nådde fram till sina mest enastående mästerverk. Vi är t.ex. överens om att Clash släppte en debut som var enastående energisk och fylld med goda låtar men att det ändå var med ”London Calling” som man nådde sin mästerskapsnivå. Och, ja, vi är även medvetna om att en grupp på vår lista (Sex Pistols) i princip bara släppte en riktig LP innan de kollapsade liksom att en annan artist (Jeff Buckley) bara hann släppa en CD innan han tragiskt nog drunknade. Det är dock vår mening att de här plattorna är så pass starka så att de lätt hamnar här ändå. Kanske hade både Pistols och Buckley kunnat leverera ännu starkare saker om de hade fått leva vidare, men det är en akademisk diskussion. ”Never Mind the Bollock” hade förstås även stor symbolisk betydelse (kanske störst av samtliga alternativ som här diskuteras) då den briserade som ilsken antites mot banala popgrupper och alltför seriösa progressiva grupper (jodå, några av oss gillar trots det både Yes och Genesis). En del kritiker har även pekat ut ”Velvet Underground and Nico” som en antites till hippierörelsen med sina febriga texter om storstadslivet, droger och udda sex. Det är långt från denna LP till psykedeliska stycken som Grateful Dead’s ”Aoxomoxoa” eller den lantliga skäggrock som serverades av The Band vid ungefär samma tid. Nu är förstås ”VU & Nico” överlag ganska svår att ringa in då den består av delar som kan upplevas som protopunk (”Waiting for the Man”), psykedeliska experiment (”Venus in Furs”), ren artrock (”The Black Angel’s Death Song”) eller fluffig pop om än med något udda texter (”Sunday Morning”). Det är väl just det där eklektiska draget, kollisionen mellan Lou Reeds rock’n’roll och John Cales avantgardism samt den fläkt av europeisk aristokrati som Nico bidrog med som gjort plattan till vad den är. Det är helt enkelt de där små detaljerna som kan betyda så mycket och som ibland även beror på slumpen. De tre senare plattorna på vår debutlista kom ut vid ungefär samma tid (1993 – 94) och åtminstone de två förstnämnda kanske kan ses som antiteser till grungevågen i brittisk respektive amerikansk skepnad. Weezer hade spelat sina knepiga poplåtar på klubbar i Los Angeles mitt under grungens segertåg och de har senare medgett att det just då kändes allt annat än lätt. Med tiden kom deras musik emellertid att nå betydande framgångar och gruppen (som dock haft för ovana att döpa ett flertal plattor till enbart ”Weezer”) är i hög grad levande 2008 medan de tyngre namnen inom grunge ofta inte överlevde in på 00-talet. Precis som Weezers debut var Suedes dito proppfull med briljanta låtar präglade av glamrock och sexuell tvetydighet, något som även kom att göra det svårt för Suede att slå igenom i flanellskjortornas förlovade land, USA. Jeff Buckley är troligen den mest tidlöse på vår lista. Han levererar helt enkelt några utmärkta låtar som kanske kunde poppat upp under såväl 70- som 80- och 00-tal. Den som så önskar får gärna komma med fler förslag på de utmärkta debuterna och diskutera.