Rootmosets favoriter 2014

Vi vet att vår trogna läsekrets (om vi har någon) har väntat så här kommer Rootmosets favoriter 2014. Först ut är Tomas och därefter undertecknad.

Årets bästa 2014

Lykke Li – I never learn

Den nya depp-Popen är gjord av en svenska, Lykkes tredje är en uppgörelse om att bli lämnad och brustna förhållanden. Inget lyckopiller med andra ord men en av årets starkaste skivor.

MØ – No Mythologies to Follow

En av de skivor som jag har lyssnat mest på under året känns given på listan, Danska Marie har gjort en lysande elektropop-platta med klara Lana Del Ray-vibbar.

Mourn – Mourn Den skiva som jag har lyssnat mest på den senaste månaden är spanska Mourn, bandet ska inte blandas ihop med ett Metal band från England, Jazz Rodríguez Bueno och Carla Pérez Vas har skapat en mycket intressant debut med influenser av Sonic Youth, PJ Harvey och annan 90-tals rock, med en snittålder på ca. 18 gör att man har översende med dom ibland något enkla låttexterna, rockens framtid har presenterat sig.

The Rural Alberta Advantage – Mended With Gold

Upptäckte bandet på förra skivan och Rural har återigen gjort en popfavorit.

Honeyblood – Honeyblood Ännu några debutanter som gjorde bra ifrån sig, en skramlig platta med 90-tals vibbar.

Även dessa gjorde bra ifrån sig och är värda att kolla upp.

Lana Del Ray – Ultraviolence

Kraven på Lana är nu väldigt höga men årets skiva räcker inte riktig till för att bli topp 5.

Sharon Van Etten – Are we there

En platta som föll på målsnöret.

Pixies – Indie Cindy

Efter par lyssningar till så kan jag konstatera att den inte är så medelmåttig som jag tycket först, hela plattan är helt ok men några riktigt dåliga låtar drar ner betyget.

I all ödmjukhet vet jag inte om jag i grunden vill utnämna några ”bästa” album för 2014 men det här är i alla fall vad jag har lyssnat på. Jag erkänner att det gnager lite i mig att jag känner mig som en uppdaterad gubbrockare då jag har med två gamla nittiotalsfigurer som släppt soloplattor. Det är ju sådant man själv har skämtat rått om då man läst Rolling Stones listor där plattor med Dylan, McCartney, Fogerty och Rolling Stones ideligen bara ”råkat” hamna i topp... men här är i alla fall vad jag lyssnat mest på.

Album

Stephen Malkmus – Wig out at Jagbags

Mitt ena gubbrocksval är den gamle Pavements-snubben som varit solo i många år. I ärlighetens namn har jag just ingen koll på Pavements som för mig mest är ”det där bandet som Blur jämt pratade om när de sedan började lämna Britpopen”. Lyssnade i alla fall på denna flitigt och det är en rad collegerockaktiga låtar som på inget vis är originella men som sitter som smäck i de flesta fall. Bara en inledande rad som ”This is for you, grandpa” tar ju vem som helst med storm.

War on Drugs – Lost in the Dream

Skämten florerade friskt i mina kretsar om den här plattan som man bland annat kallade ”indie-Dire Straits”, eller ”hipster-Springsteen”, med mera. Det är grunden en rätt vanlig amerikansk rock men oerhört utdragen och trippad. Låtarna mal liksom bara på och det är väldigt hallucinatoriskt på ett vis som får titeln på skivan att verka bättre vald än någonsin. Bra att somna till. I positiv mening.

Rebecca & Fiona – Beauty is Pain

Technoduon släpper sin andra platta och gräver i mångt och mycket där de står men med starkare låtar (inte minst ”Holler”, som Tomas har som en av sina favoriter). Såg dem även göra ett bejublat framträdande på Way out West i somras och fick bevisat för mig hur oerhört mycket starkare låtarna ofta blev live med ett tryck som nästan fick taket att lyfta, som floskeln lyder.

Damon Albarn – Everyday Robots

Mitt andra gubbrockiga val är den soloplatta som Damon Albarn släppt. Nu har han väl för all del varit inblandad i en rad projekt som i mångt och mycket är hans hjärtebarn men här figurerar han under sitt eget namn och inget annat. Plattan är tydligen väldigt inåtblickande men man begriper inte alla referenser om man nu inte är löjligt förtrogen med mannens biografi. Hur som haver är det ett antal lugna och nästan meditativa låtar, med vissa undantag. Mitt sommarsoundtrack 2014.

Caribou – Our love

Första gången jag hörde plattan på en fest frågade jag personen som slängt på musiken om det var James Blake. Något i den vägen låter det ju bitvis så soundet har ändrats lite sedan förra plattan. Stundtals kommer man även tänka på de besläktade Hot Chip. Allt som allt ett antal starka danslåtar och mitt höstsoundtrack 2014 (det blev ju aldrig vinter).

Singlar

I mitt val av singlar är jag kraftig inspirerad av konsertupplevelser, men inte alltid. Här är de enskilda låtar jag lyssnat mest på i alla fall.

Style of Eye – Kids

Denna singel släpptes egentligen 10 december 2013 men då den inte hann göra mycket intryck 2013 så tar jag med den här. En cool samtidskommentar och ett bevis på att svensk elektronisk musik lever och frodas.

Say Lou Lou – Games for Girls

Även här cool technolåt inspelad med norrmannen Lindström. Såg SLL göra den live på Popaganda då den var helt färsk och den satt ganska direkt.

Janelle Monae – Electric Lady

Ännu en artist som jag avnjöt live med en fantastisk spelning 2014. Denna låt hade jag dock lyssnat friskt på innan dess och det är bara sån där cool klubbmusik av ett slag jag inte alltid lyssnar på. Hon är väl en slags indie-Beyoncé, vad vet jag?

Tove Lo – Habits

Nytt stjärnskott som gör kvalitativ dansmusik. Det är väl allt jag har att säga.

Icona Pop – Get Lost

Icona kör vidare med sin patenterade formel. Jag råkade vara med då man spelade in video till denna. Ännu en sån där låt med temat ”allt är möjligt och nu släpper vi loss i 180 knutar”. Det funkar.