Ett år av träning + strödda tankar.

En dryg vecka har nu gått sedan Mellangiss 2011 och man inser att man härmed har ganska så gott om tid på sig att försöka träna in sig lite till stora Popgiss 2012. Nu klarade sig ju Rootmoset rätt hyggligt på mellangisset men det är förstås inget som garanterar att vi gör bra ifrån oss på Crackers förmodligen mer mainstreamorienterade giss (jag spekulerar nu bara kring vad jag förväntar mig av ett gäng skivförsäljare).

Nu vet jag visserligen inte om jag har någon glädje i Popgiss av att ha lyssnat in mig hyfsat på grupper som Spoon eller Decemberists. Jag får väl se. Jag försöker dock att även plöja igenom lite mer kända grupper som jag har försummat. Satt häromdagen även och tittade på vilka album som hade sålt mest under olika år med en tanke på att kanske lyssna in mig på dessa. Insåg snabbt att jag dock inte skulle orka plöja igenom det lättaste av det lättaste (pojkband, R'n'B och Britney) inom musik då det ju ofta var sådant som toppade listan.

Jag är dock rätt medveten om att det enligt vissa föreligger ett smärre glapp mellan benämningen POPgiss och den musik som i snitt spelas i tävlingarna. Med god vilja kan man förstås peka på att "pop" betyder "populärmusik" och många av de grupper eller artister som spelas i Popgiss ÄR onekligen också rätt populära. Men inte hos alla. Gör man den mer moderna kopplingen till termen "pop" så kan jag ha viss förståelse för att arga popsnören kallar tävlingen för "gubbrockgiss". Det ligger ju något i det om man kikar på den mer typiska musik som spelas.

Min egen varierande kunskap blev jag ju påmind om på spinningen idag. Goda rocklåtar spelades vid det quiz som spinningsintruktör Jakob alltid kör och jag kunde även hojta fram producenter och liknande. Mot slutet kom en låt med någon lirare i "Idol" (Danny någonting?) och jag noterade hur några av mina spinningkamrater sjöng med samtidigt som jag själv ALDRIG hade hört låtjäveln. Den frågan blåste jag duktigt.

Eftersom jag ideligen pumpade ny musik strax innan mellangiss blir det nu en hel del gammalt, dock även sådant som jag vill lyssna in mig på. Men man gör även nyare fynd. Jag, som lätt blandar ihop de mängder med svenska sångerskor som dyker upp, hade exempelvis rätt dålig koll på Anna Järvinen. För mig var hon en i högen av svenska sångerskor och jag kunde egentligen inte skilja henne från, säg, Frida Hyvönen. Men nu kan jag det efter att ha suttit och ryst av njutning till hennes plattor, inte minst den helt nya "Anna själv tredje" som lätt bör kvala in som ett av de främsta svenska albumen i år. Otroligt behaglig drömpop med vackra texter.

Annars har jag botaniserat i gammal hårdrock som jag betat av år för år, från dag till dag. Det har gått rätt fort att plöja igenom perioden 1970 - 75 då grupperna inte var så många. Senare delen av 70-talet blir nog värre då dels grupperna blir fler och jag dels måste (jaja, jag ska höra ALLA album, ingen mannamån) höra de kassa album som grupperna släppte när de började paja ur. Den första generationen hårdrocksband, vill säga.

Man gör lite roliga upptäckter under lyssnandet som att t.ex. två av de plattor som var med om att skapa två av de mest tydliga strömningarna inom 80-talets hårdrock, Judas Priests "Stained Class" och Van Halens självtitulerade debut släpptes samma dag, 10 februari 1978. I förlängningen var det dessa plattor som sedan formade 80-talets trash metal (Metallica o.s.v.) men även den mer pinsamt glammiga delen av 80-talshårdrocken (Mötley Crüe). Det är sådana där små roliga sammanträffanden som man missar om man inte är svårt musiknördig.

Undertecknad ska även botanisera lite i liveupplevelser (som om det nu inte räckte med vinterns konserter) och preliminärt blir det både Arctic Monkeys och Rush dagarna efter sig i Stockholm en bit in i maj. Om inget oförutsett nu händer.