Det självpåtagna lidandet.

Ok, det finns lidande och det finns lidande. Det är exempelvis lite svårt att känna sig lidande som svensk om man jämför med någon stackars libyer som ligger under granatbeskjutning av Khadaffi eller något i den vägen. Men språket är nu begränsat så jag hoppas läsaren har överseende och inser att jag talar om en lägre grad av lidande inom musiknörderiets värld.

I det här fallet så handlar det om ett självpåtaget lidande, nämligen att frekventera sig med samtida listmusik. Jag brukar en gång i veckan ta ett djupt andetag och därefter plåga mig igenom knappa tre timmar av ”Digilistan” där man radar upp de 40 låtar som toppar nedladdningslistor plus en del ytterligare bidrag som hoppas komma in på nämnda lista.

Och i det mindre lidandets värld kan det faktiskt vara en jäkla plåga men jag gör det ändå. Förra året räddades listan (om jag ska låta lokalpatriotisk) av att Robyn hade fyra eller fem låtar liggande på DL under en period vilket i sig drog upp snittet rejält. Nu börjar dock hennes låtar ramla ut och man är därmed tvungen att stå ut med skit som Akon, Mohombi, Red One (den svenske producent som försökt överträffa Max Martin i att svänga ihop lättspydda låtar) och allt vad de nu heter.

Listor är rätt intressanta då de egentligen ger en mer rättvisande (och därmed mörkare) bild av vad folk faktiskt lyssnade på under en given period. Emellertid har musikhistorien en tendens att förtränga detta eftersom man lätt ignorerar den lättare musik som ofta ligger på listorna samtidigt som man lyfter fram artister som kanske inte alls sålde eller som kom att bli kända först långt efteråt (hej, Velvet Underground och Stooges).

Det har funnits många perioder då den breda smaken även sammanfallit med vad som var riktigt bra i musikvärlden. Exempel härpå är sena 60-talet, sena 70-talet eller tidiga 90-talet. Men väldigt ofta finns det ett saftigt glapp. 1973 lyssnade folk definitivt INTE på New York Dolls eller Iggy & the Stooges utan snarare på the Carpenters eller Bay City Rollers, grupper som är barmhärtigt bortglömda. Och då ska vi ändå inte nämna alla dessa one hit wonders med grupper som i princip plockats ihop av någon mäktig producent.

Samtidigt som Beatles gick in i sin mest intressanta period kom så kallade teenybopper-låtar upp på listorna, riktade mot alla dem som tyckte sådant som ”I Am the Walrus” var lite för knepigt. Medan punk och New Wave gick upp på listorna gick även discon in i sin mest tramsiga period och samtidigt som grunge, britpop och Big Beat låg på listorna på 90-talet fanns där även en väldig massa irriterade eurotechno och diverse gulliga pojk- och flickband. Och så lär det nog fortsätta.

Som musiknörd försöker man ignorera detta, rentav ”getting rid of bad music” för att citera Gamnackarna, men det är svårt ibland. För min del har jag klarat mig rätt bra under många år genom att helt enkelt inte lyssna på radio. På så vis lyckades jag ju för all del även missa större delen av 00-talet och skadade därmed min koll på musik. Alltså är det trots allt bättre hålla lite koll, insåg jag. Mycket av den mest lätta musiken dyker onekligen inte upp på Popgiss, men man vet aldrig. Jag kan än idag med fasa minnas när arrangörerna skojade till det med ABBA-tema på ett mellangiss vilket jag och flera av mina medtävlare mosade fullständigt eftersom även ABBA är en av de där grupperna som ingen av oss brytt sig om.

Nu hoppas jag för all del slippa höra Akon och Mohombi och annat trams men paradoxen ligger även i att deras frånvaro skulle göra mitt tretimmarslidande per vecka helt onödigt. Och det vill jag ju inte heller. Det är en svår balans och ett tufft jobb men någon måste göra det.