En månads liveupplevelser...

Det har blivit en hektisk månad i fråga om musikliv men det är dock inte anledningen till att Rootmoset har varit dåligt med att uppdatera sin blogg. Vi har egentligen ingen bra ursäkt. Men här kommer i alla fall en snabbresumé av tre större konsertevenemang under mindre än en månads tid.

Först ut var ju vinter-Visbys stora evenemang ”Rockskallen” som man väl i ärlighetens namn närmast skulle kunna döpa om till ”Hårdrocksskallen”. Och här skulle jag kunna ha en lång utläggning om hur definitionerna på ”rock” respektive ”hårdrock” har förskjutits rätt bra. Mycket av det som man förr kallade ”hårdrock” verkar nu kallas ”rock” medan man reserverar ”hårdock” (eller ”metal” för att göra det ännu tydligare) för de verkligt krossahårda banden. Lite fascinerande för en musiknörd som därtill är intresserad av ords exakta betydelse. I vilket fall så anlände hela Rootmoset till tävlingen och kvällens stora skräll var att Kjelle var en av de första att anlända – verkligen bra jobbat. Vi hade därefter en liten frågesport som var trevlig förutom att vissa band haftig en kraftig frekvens. Så lite variation hade inte skadat även om det var ett helt OK arrangemang. Klockan blev därefter rätt mycket och vi hann cirkulera lite innan den gotländska powertrion Oak Brigade äntrade scenen. Bandet jämfördes enligt vissa senare kommentarer med White Stripes men själv anser jag kanske att de mer spelar hårdrock. Eller är det hård rock (och här blir den medvetna särskrivningen mycket viktig)? I vilket fall matade trion på ganska bra och lite udda i sammanhanget var det var batteristen som skötte den huvudsakliga sången. Efter det levererade Gotlands okrönta hårdrockskungar (för kvällen med annan klaviaturspelare) Stereo Generator som vanligt. Det lite udda inslaget bland kvällens band var annars Jono som spelade en lite storslagen rock i stil med Supertramp och Queen (med mera). Tyvärr gick en del nyanser förlorade på grund av det sedvanligt burkiga ljudet på Wisby Strand. Sorlet mellan konserterna var vid det här laget så pass öronbedövande att man hade svårt konversera även med personer som stod alldeles bredvid så jag befann mig allt oftare på den rymliga verandan. Kvällen avrundades dock med Crucified Barbara och Hardccore Superstar vilka i rask takt bjöd på energiska spelningar. Rockskallen har vid det här laget blivit en riktig institution i gotländsk musikliv men marginell kritik är väl att det gärna fick vara lite mer variation på akterna så att det inte blir huvudsakligen hårdrock för hela slanten.

Knappt två veckor senare samlades gräddan av de gotländska musiknördarna i ett litet men trevligt utrymme bredvid stadshotellet som går under namnet Friheten. En snabbt titt i mina krönikor avslöjade att jag faktiskt inte hade sett något band i denna lokal sedan 1 augusti 2007 (då Pica Pica Orchestra spelade) och anledningen var inte slöhet från min sida utan snarare att det inte hade givits några konserter här sedan dess, i så fall inga som jag registrerat i alla fall. Friheten har annars en perfekt upphöjd scen där man ser artisterna bra och lämpar sig perfekt för mindre konserter. Vi hann även cirkulera och småprata lite innan kvällens akt, de göteborgska ex-gotlänningarna Riddarna, äntrade scenen. I runt 50 minuter körde man i rask takt igenom merparten av låtarna från sin senaste platta (inklusive Nationalteaterns ”Kolla, kolla”) innan man försvann. Jag hade för min del gärna sett lite till även om man alltid kan ha en lärd diskussion om huruvida det är bättre se ett band som under en kortare stund verkligen ger allt eller om man föredrar en längre konsert med ett band som blir lite tröttare efterhand. Om detta tvista musiknördarna, som sagt.

Mars började sålunda med vad man väl kan kalla vårens första konsertbegivenhet (om vi nu ska vara petiga med datumen), nämligen Dennis Lyxzéns INVSN (även kända som Invasionen, kärt barn och så vidare). Rockbaren Hammersmith (hos många av oss ännu känt som ”Schenholms”) har ju storsatsat på en levande scen och även om det finns många duktiga artister på Gotland så är det fantastiskt roligt när man får hit tämligen stora artister till denna lokal och därmed även bildar kontinuitet från den tid då exempelvis Bob Hund och Teddybears spelade på Schenholms. Undertecknad och Tomas hade en trevlig lite förfest innan då vi satt och gissade låtar. Att det var snöslask ute gjorde väl kanske inte heller att man hade bråttom ut. Slutligen blev det dock ändå dags att ta sig till konserten och förbandet för kvällen var (återigen) Oak Brigade som denna gång manglande på i exakt 29 minuter, från 22.06 till 22.35. Under tiden kom även Lyxzén och hans orkester in. Onekligen såg Dennis, mannen med åsikter om det mesta, lite blyg och tillbakadragen ut och han gav bara ett kort ”tack, tack” då jag skakade han med honom och förklarade att det var kul han hittat hit och att jag minsann hade sett Refused en massa gånger (om det nu var så bra komma med den typen av nostalgisk kommentar vet jag ju inte men vad fan skulle jag säga då?). Det var en annan Dennis som 23.13 och i ganska exakt 63 minuter framåt äntrade scenen i någon form av svart mask (som verkade smälta under konsertens gång) och körde mörk postpunk så svetten sprutade. Mot slutet av konserten låg Dennis bland annat och ålade på ett bord med micken nere i byxorna. Jag antar att det kallas rock. Sedan var de borta. Tomas och jag, som hade stått längst fram, var lite tagna och fick lugna ned oss med att göra ett gratis (eftersom vi är så gamla nu) besök på ett av stadens större etablissemang. Fast det mesta handlade ju om huruvida vi hade sett en episk konsert i Visbys musikhistoria eller ej.