Northern uproar

Sommaren har till sist rullat in på allvar liksom även Rootmosets intensiva konsertsäsong. Till en början har vårt intresse för ovanlighetens skull riktats mot norra Gotland även om undertecknad lite diskret tjuvstartade sommarens konsertbesök med att se en orkester vid namn Ringo Franco en måndagkväll på ett av Visbys mer eminenta rocketablissemang. Conny Bloom, denne man vars berömmelse toppade åren kring 1990, kämpar trots medieskugga oförtrutet på vare sig det nu är i ett återförenat Electric Boys eller i andra konstellationer. I Ringo Franco har han bland annat plockat in en annan artist med smått strandad karriär (i alla fall i Sverige), nämligen Papa Dee. Undertecknad såg ju Papa Dee köra en tämligen glanslös hitparad på 34 minuter för några somrar sedan och detta projekt var väl något piggare även om det i grund och botten lät som Electric Boys med Papa Dee på sång. Det var alltså den vanliga flummiga Hendrix-rocken med lite funkinslag. Nog sagt.

Dagen därpå färdades jag och Tomas hela den långa vägen norrut (Gotlandsregel: det är aldrig långt om du ska åka TILL Visby men det är fan så långt om du ska åka FRÅN staden till valfri socken). Det handlade givetvis om den vid det här laget rejält upphaussade konserten med First Aid Kit på gården Gåsemora på Fårö. Vi lämnade Visby vid 18 och trekvart senare var vi i kön till Fåröfärjan. Realistiskt nog hade jag väl räknat med kanske en timmes köande och allt som allt blev det ganska exakt 57 minuters väntan vilket ledde till att vårt tidsschema krympte drastiskt. Den planerade förfesten uteblev helt eftersom vi i all hast fick försöka ta oss till själva konserten. Vi parkerade därefter strategiskt i ett dike men fick därefter ändå dividera lite med en parkeringsvakt som ville förvissa sig om att vi inte hade ställt oss på vägen och därmed kunde riskera att blockera brandkårens framfart. Om nu olyckan skulle vara framme, vill säga. Det var onekligen ett gudabenådat (och därmed även torrt och brandfarligt) väder och hela 1 800 personer hade infunnit sig på konserten. Eftersom jag aldrig hade besökt Gåsemora tidigare så blev jag, bortskämd gotländsk konsertbesökare som man nu är, en smula nedtagen av att konstatera att miljön var en vanlig modern gård, vilken som helst. Det fanns heller inte den fina utomhusscen som jag hade förväntat mig utan damerna spelade inne i en modern lada, vilken som helst. Och eftersom det var proppfullt så stod vi på gaveln och tittade in i dunklet. Att handla något var inte att tänka på och efteråt fick jag höra att man kunde få köa i 45 minuter för att få sig något till livs. Konserten började kring 20.30 och det lät ganska OK så vitt vi nu kunde höra. För höra blev det mest då man inte tydligt såg duon inne i dunklet. Tomas började därtill mer och mer titta på klockan eftersom vi naturligtvis ändå funderade över logistiken och ville slippa sitta i trafikstockning till klockan 03 på natten. Vid ett tillfälle slog damerna av micken för att demonstrera sin skönsång men då det även fläktade kring knutarna så hörde jag vid vissa tillfällen ingenting. Men det var troligen vackert för personerna längre fram. I övrigt lät det rätt likt skivan. När man körde sin cover på Bob Dylans “One more cup of coffee” drog vi. Tror vi var nummer två bland de bilar som åkte från konserten och tack vare det så hann vi lagom med färjan och kunde på radion, på väg söderut, höra Brasiliens redan historiska kollaps mot Tyskland i fotbolls-VM.

Någon dryg vecka senare var det åter konsert på norr men denna gång behövde vi inte oroa oss för logistiken eftersom det hela ägde rum på rätt sida om Fårösund, nämligen Bungenäs. Jag var föga förtrogen med omgivningen men eftersom Tomas en gång hade tjänat kung och fosterland i området så hade jag en utmärkt guide. Man tog till höger i Fårösund, åkte längs kusten och parkerade därefter bilen. Sedan fick man gå några minuter vilket inte direkt var plågsamt eftersom landskapet var vackert med periodvis havsutsikt åt båda hållen (fördelen med ett näs). Aftonens konsertattraktion var den eminenta Göteborgs-duon Hästpojken vilka nu framträdde i en lada som en gång härbärgerade kalk. Då vi slog oss ned utanför i väntan på insläpp reflekterade jag förstås över postmodernismen och det smått ironiska i att den byggnad där kalkarbetare en gång stretade nu frekventerades av en hipsterpublik som åter sin hipstermat och lyssnade på sin hipstermusik. Det är väl evolutionen, antar jag. Hästpojken är som sagt en duo men består till vardags ändå av fler medlemmar. Just denna kväll var det den hårda kärnan bestående av sångaren/gitarristen Martin Elisson och gitarristen Adam Bolmeus vilka körde akustiskt. Eftersom Hästpojkens tredje och senaste album även är det bästa de har släppt hoppades jag förstås att de skulle beta av merparten av låtarna från denna platta. Det är överlag en enastående lättnad att gå på en konsert och inte förvänta sig en massa gamla hits som kanske inte alltid (om de är en sådan där knepig artist) kommer. Live kunde jag dock konstatera att Elissons sång och även soundet i någon av de lugnare låtarna ibland låg farligt nära Gyllene Tider men ofta hamnar man ändå på rätt sida om indiestaketet. I övrigt fick jag höra ungefär vad jag ville (förutom blåspartiet i “Sommarvin”) då man drog igenom merparten av låtarna från senaste plattan samt en hel del spår från förra. Från debuten blev det bara titelspåret och förstås kulthiten “Shane McGowan”. Man hann även med covers på Johnny Thunders, Violent Femmes samt en låt med duons föregående orkester, Bad Cash Quartet. Jag var övertygad om att man mot slutet spelade en Håkan Hellström-låt men Tomas var inte lika övertygad (och han är ju onekligen vår Håkan Hellström-kille). Man avslutade med 2011 års hit “Gitarrer och bas, trummor och hat” och därefter var vi helt nöjda då vi strosade hemåt i den fina sommarnatten och även passade på att fotografera lite får på vägen. Kan därmed varmt rekommendera ett besök i kalkladan, dit åtminstone vi snart kommer att återvända.