En Lekman på scenen

Jens Lekman är onekligen en av våra mer originella artister. Kanske inte musikaliskt (även om han är ganska eklektisk) men väl i sina texter. Nästan alla dessa beskriver helt omaskerat händelser ur hans eget liv och han använder ofta sitt eget namn i låtarna (precis som Frida Hyvönen ofta gjort, ska jag väl tillägga). De historier han berättar är dock inte de stora och nakna bekännelserna utan snarare små anekdoter ur livet, omväxlande komiska, tragiska eller tragikomiska. Det var nu knappt ett år sedan jag såg Jens Lekman uppträda och även om den konserten var bra så blev den, såsom festivalspelning, ganska forcerad med en Lekman som tittade på klockan och frågade rätt ut i luften “Hinner vi med en låt till?”. Visserligen har jag efter en granskning av hans låtset förstått att han, oavsett scen eller omständigheter, oftast gör konserter om någon dryg timme men jag hade likväl hoppats på något mer avslappnat då jag åkte upp till Bunge på norra Gotland för att se honom. Denna kväll var det om möjligt ännu mer folk på plats än då jag en vecka tidigare såg Hästpojken och det bådar förstås gott för en fortsättning för denna eminenta scen. Lekman hade även ett förband i form av en dam vid namn Sumie som körde mollstämda akustiska nummer under lite mindre än en halvtimme. Hon hade för övrigt en väldigt klar, stark och behaglig röst. Därefter var det dags för Lekman själv. Möjligen var jag lite småirriterad över att han skulle spela akustiskt (nej, jag var aldrig någon fan av “MTV Unplugged” som mest var en stor gäspning i min värld, möjligen med undantag för Nirvanas set) då hans låtar ofta är rikt orkestrerade och med roliga effekter och samplingar som en blinkning till lyssnaren. Dock lät ju hans personliga röst lika bra som någonsin. Innan konserten delades även kuvert ut till publiken för “att öppnas under en speciell låt”. I början blev det huvudsakligen nummer från senaste plattan och EP:n från 2011 men även en del låtar från mästerverket “”Night falls on Kortedala” slank in. Lekman underhöll som vanligt publiken med historier och jag fick förklarat för mig hur “A postcard from Nina” egentligen beskrev en oerhört pinsam och laddad situation då hans lesbiska väninna helt oväntat presenterade honom som sin pojkvän inför sina strängt katolska föräldrar. Jag fick även för andra gången höra den roliga historien om hur han missade ett möte med Kirsten Dunst eftersom man i Göteborg inte hade VIP-köer. Efter flera akustiska nummer slog Lekman på en synth och vi fick oss ett par rejäla dansnummer. Mot slutet av konserten blev det åter lugnare och vi öppnade kuverten till låten “The Perfume you wore” för att få känna lite doft medan han spelade numret. Extranummer blev ett par till svenska översatta sånger från de tidiga albumen. På något vis är det lite roligt med en artist som inte försöker få igång publiken genom att på slutet spela megahits utan istället kör dessa i mitten och därefter snarast tonar ned konserten. På så vis kände man sig även musikaliskt mätt och belåten då man kryssade sig hemåt genom människor, får och medtrafikanter.

Följande låtar körde Jens Lekman i Bunge:

Black Cab

I know what love isn't

WWJD To know your mission

A postcard from Nina

Waiting for Kirsten

Shirin

The Perfume you wore

Sipping on the sweet nectar

Maple leaves

I want a pair of cowboy boots

Bli nån annans (svensk version av “Become someone else's”)

Julie (svensk version)