Please Kill Me - Nu även på svenska.

Rusade snabbt in på en Pocketshop på Malmö Central (10 minuter till tåget skulle gå) och rafsade på två röda åt mig "Please Kill Me" som jag såg av en slump i en hylla. När jag väl bläddrade i den på tåget så visade det sig dessutom att det var ett exemplar på svenska jag fått tag i. Hade ingen aning om att detta moderna standardverk om punk översatts till svearnas och götarnas tungomål, och detta redan 2006. Men det var onekligen en kulturgärning.

Det ska väl tilläggas att för en härdad Rootmosare är verket rolig läsning men kanske lär man sig inte så mycket nytt musikhistoriskt. För alla som har en något mer ytlig uppfattning om punk är boken däremot en upptäcktsfärd. Och det är ju i bokstavligaste mening en intervjubok, ska påpekas. Författarna Legs McNeil och Gillian McNail har i stort sett bara sammanställt gamla och nya intervjuer, där även en del av de gamla är gjorda av dem själva under det glada 70-talet.

Och punk förresten? När jag var yngre så var jag, likt många andra, helt på det klara med att punken var något som hände i England. Det var Pistols och Clash och grönt hår och säkerhetsnålar. Och sen kom den till Norden och det blev Ebba Grön och Sort Sol. Men nu var det inte riktigt så punken uppkom. Det var ju snarare (som så ofta) i USA det började och det är även ur amerikansk synvinkel boken är skriven. Det är faktiskt ganska lite med om vare sig Pistols eller Clash.

Boken börjar rentav med Velvet Underground som ju var aktiva 1965 - 70 (i alla fall om man räknar den tid då Lou Reed ledde gruppen). I vissa avseenden var VU knappast ett punkband men i andra avseenden hade de samma teman i sina texter (storstaden, droger, problem, psykisk press) och likt vissa punkband dolde de ibland teknisk oskicklighet med oljud. Därefter avverkas ytterligare protopunkband såsom MC5, The Stooges och New York Dolls.

Slutligen hamnar läsaren nästan uteslutande i New York där författaren Legs McNeil även figurerar i samband med att han 1975 grundar magasinet "Punk" och det är väl då den egentliga punkscenen tar sin början. Baren som egentligen skulle vara ett ställe för country- och bluegrassmusik, CBGB's, blir istället stamhak för de nya punkakterna såsom Ramones, Patti Smith Group och Dead Boys. Särskilt den sista gruppen är en ibland något bortglömd grupp som här får sin stund i rampljuset, om än postumt.

För den som annars hyst en gränslös beundran för t.ex. Lou Reed eller Iggy Pop är boken annars inte värst rolig läsning. Ifall man nu inte njuter av att läsa hur ens idoler på olika vis förnedrar sig själva mest hela tiden. Lou Reed framstår mest som en otrevlig kuf som bland annat försöker ragga tjejer genom att fråga om de vill skita honom i munnen och andra trevligheter. Iggy är i stort sett påtänd hela tiden och lyckas mer eller mindre förstöra den karriär han knappt hunnit påbörja med Stooges. Nästan de enda som framstår som särskilt vettiga är Patti Smith och Tom Verlaine. Boken mörkar på inget vis det frekventa drogandet och romantiken lyser på ett uppfriskande vis med sin frånvaro. Det behöver väl knappast påpekas att slutet för några av huvudpersonerna i boken blir ganska grisigt. Men det ska jag inte avslöja här utan istället uppmanar jag alla musikintresserade att själva läsa "Please Kill Me".

För den som är intresserad av brittisk punk så fladdrar Sex Pistols förbi i några kapitel och vissa kapitel ägnas även åt Sid Vicious sista eländiga tid i New York, troligen som avskräckande exempel. Men det vore kanske på tiden att det även kom ett standardverk om brittisk punk även om "England's Dreaming" (som mest koncentrerar sig på just Pistols) är ett vackert försök.