80-talets Elvis Presley.

Författaren har i skrivande stund faktiskt ingen aning om den exakta relationen till Michael Jackson bland Rootmosets medlemmar, huvudsakligen därför att vi inte direkt gått in för att prata om The King of Pop vid våra sammankomster. Själv fick skribenten albumet "Bad" i julklapp av sina föräldrar 1987 och albumet blev faktiskt lyssnat på, delvis beroende på att låtarna satte sig väldigt lätt trots att skribenten normalt genomgående höll diet på hårdrock.

Likväl så är det väl svårt undgå att kommentera Michael Jacksons död och själv blev textförfattaren lika förvånad som någon annan i morse. Mannen höll ju på att förbereda för hela 50 konserter i London, även om det nyligen talats om att det skulle skjutas på det hela på grund av "hälsoproblem". Och vad de hälsoproblemen handlade om vet vi antagligen nu. Tyvärr. Även om det också kan förvåna att en man som varit så fysiskt aktiv dör knall och fall vid blotta 50 år. Men nu är livet en gång så pass slumpartat som det är.

Även de av oss som inte har någon närmare relation till MJ har likväl haft hans låtar som ett slags soundtrack under stora delar av 80- och 90-talet. Många blev säkerligen imponerade av den på den tiden kusliga (och nyskapande) videon till "Thriller" och inte minst det faktum att Vincent Price medverkade var på något vis lite creddigt. I kommersiellt hänseende toppade MJ med "Thriller" men det ska påpekas att det släpptes vida fler singlar från "Bad" (1987) där väl nästan varenda låt (med kanske två undantag) kunde höras på radion. Det är inte alla artister som lyckas med detta även om de för all del var vanligt mot mitten av 80-talet ("The Unforgettable Fire", "Revenge", "Brothers in Arms").

Många var vi nog som tyckte att det bästa partiet på låten "Black and White" var det inledande gitarrstycket framfört av Slash. Och många var vi nog som fann det komiskt att en låt om att hudfärg inte spelar någon roll framfördes av USA:s vitaste afroamerikan. Det fanns rentav en oskuldsfull tid då man tyckte det var lite gulligt eller roligt att MJ ständigt omgav sig med barn. Han var minsann, likt Steven Spielberg, en man som hade barnasinnet kvar, han. Men detta var som sagt innan diskussioner om att reklam för blöjor kan tända pedofiler...

MJ var en strålande hantverkare och man kan gott och väl kalla honom 80-talets Elvis Presley. Man kan även med visst beklagande konstatera att den dynamiske artisten senare gick ned sig i en soppa av mer och mer extrema kroppsmodifikationer, anklagelser för pedofili samt (ej att förglömma) ett alltmer bisarrt och messianskt beteende. Just det sistnämnda var väl det som fick den alltid lika sköne Jarvis Cocker i Pulp att tappa huvudet och försöka nita Michael Jackson vid ett framträdande. Anledningen: Cocker sade sig må illa av MJ:s Jesus-komplex.

I vilket fall slutade en anmärkningsvärd karriär där på golvet i lyxvillan i Los Angeles igår. Och bered er nu på en ändlös flod av hyllningsalbum, dokumentärer, samlingar med outgivet material och (måhända) arvstvister.