70 minuters synthmangel.

Detta lär troligen bli min sista krönika om konstiga synthkonserter för detta år i alla fall. Eftersom jag sedan januari nu hunnit beta av de flesta av mina gamla favoriter inom den tyngre synthskolan är det inte troligt det kommer fler band av denna typ till Svedala i år. Efter att bland annat ha avverkat Front 242, Portion Control, And One och The Klinik avrundades detta synthrevivalår med ett band som jag faktiskt aldrig sett, Nitzer Ebb.

Nitzer Ebb, som var en duo bestående av sångaren Douglas McCarthy plus keyboardisten Bon Harris (samt varierande trummisar som ofta fick vara med på bild), spelade första gången i Sverige i februari 1988, då som förband till Depeche Mode. Två av mina vänner var på plats och berättade hur det då okända bandet under 25 minuter formligen körde över publiken. I augusti 1988 spelade man på Hultsfredsfestivalen, en spelning som var så hård så sångaren McCarthy tydligen spydde blod efteråt. Därefter återkom Nitzer regelbundet 1989, 1990, 1991.

Den enastående debutplattan från 1987 hette "That Total Age" och man lyckades ärligt talat aldrig överträffa den med påföljande plattor ("Belief" från 1989, "Showtime" från 1990 samt "Ebbhead" från 1991) även om de ändå var bra. Sin sista platta, "Big Hit", släppte man 1995 och den sågades så dant av kritikerna att jag aldrig ens lyssnade på den. Faktum är att jag i skrivande stund lyssnar på den första gången, för att kolla. Och, jodå, den är inte bottenlöst usel men heller inget storverk.

Efter turnén 1995 sade McCarthy/Harris farväl till varandra och hade sedan ingen som helst kontakt på 10 år. Inte för att man precis kommit ihop sig utan enbart för att man efter några intensiva år glidit ifrån varandra och sen inte hade mer säga för stunden, får man förmoda. 2005 mailade McCarthy till Harris om det faktum att man skulle släppa samlingsplattor med Nitzer och att det fanns ett sug efter att se bandet liv. Harris var inte omöjlig och man har därefter turnerat i omgångar sedan 2005, nu senast alltså i Malmö och Göteborg 12 - 13 juni.

Men låt inte lura er: detta är en revivalakt av ett band som inte släppt nytt material sedan 1995. Jag hade även detta helt klart för mig då jag masade mig ned till KB för att se bandet i fredags. Och det blev som väntat: en bra konsert där man, trots tekniskt strul och det faktum att Douglas inte riktigt orkar sjunga lika hårt (han påstod även inför publiken att han var hes), ändå manglade igenom många bra låtar under 70 minuter, vilket egentligen var för kort (en recensent klagade förra veckan på att Springsteen spelade ÖVER 90 minuter och jag undrar vilken idiot som klagar på att band spelar FÖR LÄNGE...?). Tyckte gott och väl att Nitzer kunde ha orkat med 90 minuter i alla fall. Men de kanske börjar bli trötta.

Även om Douglas numera föredrar kostym framför shorts och undertröja (och skinnkeps för vapendragaren Harris) så var det ändå ett helt OK framträdande där man bjöd på en rad mästerliga låtar även om jag givetvis saknade ett och annat nummer. Jag hade väldigt gärna hört albumspåret "Violent Playground" från debuten men det var kanske lite för mycket begärt. Men likväl. Ännu några gamla elektrohjältar avbetade på listan. På vägen hem läste jag för övrigt punkhistoriken "Please Kill Me" som nog lär avhandlas i kommande inlägg.